Main menu:

Blogg

  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • oktober 2019
    M T O T F L S
    « sep    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    289 000 – inte så illa!

    ”Finlandssvenskarna blir inte fler” lydde en rubrik här på Kommuntorget i förra veckan. För bara drygt tio år sedan hade det inte varit någon nyhet, men efter att vårt antal under åren 2008–2012 faktiskt ökade, är vi nu tillbaka i långtidstrenden: vi blir lite färre varje år och är nu drygt 289 000.

    Men hur ödesdigert är det nu egentligen? Låt oss göra några jämförelser. Den klassiska är ju att jämföra med Islands befolkning, nu drygt 350 000. Av dem är cirka 45 000 immigranter, så antalet finlandssvenskar är bara snäppet lägre än antalet infödda islänningar.

    Det minsta av EU:s medlemsländer, Malta, har 475 000 invånare och Luxemburg drygt 600 000. Så visst står vi oss också vid en sådan jämförelse. Av språkgrupper i andra officiellt flerspråkiga länder i Europa är den italienska i Schweiz (ca 350 000 personer) närmast jämförbar.

    Ett annat sätt att jämföra är att antalet invandrade i Finland – nu drygt 370 000 – nog sedan flera år överskrider antalet finlandssvenskar. MEN svenskan är trots det ohotad som landets näststörsta språk, eftersom dessa immigranter ju inte talar någon enhetlig ”utrikiska” utan ett stort antal olika språk. De största enskilda invandrarspråken estniska och ryska talas av bara bråkdelar av det antal som talar svenska.

    Men engelskan då? Den verkar ju ofta ta över svenskans position som andraspråk i republiken. Vi ska minnas att bara en liten bråkdel av immigranterna talar engelska som sitt modersmål. Det är ju inte många tusen amerikaner, britter, kanadensare, indier eller folk från brittiska samväldets övriga medlemsländer som har hittat vägen till Finland.

    Naturligtvis är engelskan den minsta gemensamma nämnaren för många immigranter, innan de lär sig finska eller svenska. Och naturligtvis gäller det samma för turister som ska betjänas. Men engelskans betydelse i vardagsumgänget överdrivs nog lätt.

    Ska vi då inte alls vara oroade över utvecklingen? Visst ska vi det, men i stället för att gråta över en trots allt marginell förändring bör vi låta oss provoceras till en regelrätt aktionsplan. Nej, jag tänker inte som en viss partiledare uppmana till något ”babytalko”, men däremot i samma anda som artikelskribenten Kia Leidenius i förra veckan till t.ex. följande:

    Vi bör aktivt motverka den allra senaste trenden, som går ut på att svenskspråkiga ungdomar som studerar i Sverige stannar där, i stället för att återvända – en god utbildning och nyttiga erfarenheter rikare. Det gäller ”bara” att aktivt kunna erbjuda jobb och bostäder…

    Vi måste integrera fler invandrare på svenska. Som jag brukar påpeka: om vi lyckas integrera minst sex procent av dem på svenska, stärker vi svenskans relativa ställning. I Helsingfors lyckades SFP i förhandlingarna om årets budget genomdriva en andra tjänsteman för att jobba med det.

    Vi bör slå vakt om den svenska samhällsservicen så att inte minst svensk dagvård och skola når även alla tvåspråkiga som kan tänka sig en sådan.

    Vi bör alldeles särskilt fortsätta att grunda svenska daghem och skolor på enspråkigt finska orter, där allt fler finlandssvenskar numera bor.

    Vi måste använda vårt svenska modersmål inte bara i kontakt med myndigheterna utan också då vi utnyttjar privata tjänster – ja, också i allmänna fortskaffningsmedel och på andra offentliga platser. Målet måste vara att göra svenskan synlig och hörbar överallt i samhället. Varför räds inte immigranter att använda sina språk offentligt, medan finlandssvenskar tiger eller talar finska?

    Det var fem punkter för ett åtgärdsprogram. Det finns förstås många fler.

    (Först publicerad på kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 23.1.2019)