Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    ABC för Helsingfors: A som i Alexen, Anhörigvård, Arbetsplatser …

    Alexen är väl ett gott exempel på en lyckad gågata? Men minns ni debatten då den planerades? Affärerna protesterade av rädsla för att mista kunder. Fotgängare protesterade mot ”halvmesyren” med spårvagnar och en viss biltrafik i mitten. Och så revs ju gatan upp vart och vartannat år. Men är inte slutresultatet nu ganska gott? Vi behöver fler gågator i centrum, som andra storstäder har, men inte så att nödvändig och rationell biltrafik i centrum omöjliggörs.

    Anhörigvård är ett win-win-koncept. Den som vill bo hemma trots stigande ålder, svaghet och sjukdom ges en möjlighet till det. Den anhöriga som sköter sin kära får en ersättning som vittnar om samhällets uppskattning och ger en liten guldkant på tillvaron. Och staden = skattebetalarna vinner stort, jämfört med den vård på anstalt som blir mångdubbelt dyrare. Men för att det hela ska fungera behövs det en tillräckligt stor ersättning (staden vinner ändå enormt på affären), kompletterande hemvård för att avlasta anhörigvårdaren och vårdperioder som tillåter vila för anhörigvårdaren. Jag vet, för min mamma var anhörigvårdare för min pappa i flera år, tills bördan blev henne övermäktig.

    Arbetsplatser har vi ju så många av i Helsingfors att vi kan erbjuda sådana också till grannstädernas och -kommunernas invånare. Ändå måste vi slå vakt om dem, eftersom de betyder skatteintäkter. I en storstad ska det finnas rum också för liten och medelstor industri, hamnar, kraftverk och annan infrastruktur. Och vi behöver särskilt sådana arbetsplatser som attraherar unga. Helsingfors behöver en långsiktig arbets- och näringsstrategi.

    Arbis är ett omistligt ”svenskt rum”, som måste värnas som en svensk enhet. Om det behövs synergieffekter, skapa då ett gemensamt tak för de svenska arbetar- och medborgarinstituten i huvudstadsregionen med fortsatt verksamhet på alla orter. Då kan det sammantagna kursutbudet breddas.

    Asfalt är ingen självklarhet i många stadsdelar. Helsingfors har alltjämt många sandgator och -vägar. Vår hörntomt i Mosabacka har asfalt på den ena gatan, men sand på den andra, trots att det i tjugo år har talats om asfaltering. Låt invånarna välja! En del vill ha asfalt, andra inte.

    Ateneum är en kronjuvel i stadens kulturliv, där konstmuseet ligger på stadens mes lättillgängliga plats. Har ni redan sett Schjerfbeck-utställningen?

    Avlönad stadsstyrelse – vill vi ha en sådan? Jag har inte avgjort min ståndpunkt. Å ena sidan har vi ju stadsdirektörskollegiet som redan är valt på politiska grunder. En anställd stadsstyrelse vore lite tårta-på-tårta. Men visst är arbetsbördan så stor att de demokratiskt valda stadsstyrelsemedlemmarna, bland dem också företrädare för partier som saknar representation balnd stadsdirektörerna, har lite svårt att kombinera uppdraget med sina heltidsjobb. Jag måste fundera vidare.