Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    ABC för Helsingfors: M som i Malm, Mamma Maj, Marginalisering, Metropol, Miljö, Mosabacka, Mångfald …

    Malm är ett bra köpcentrum, inte bara för att det är vårt närmaste. Stadsdelen har kanske inte traditionellt det bästa av rykten, men jag bryr mig inte om det.

    Malms begravningsplats ligger min mormor och morfar – eller egentligen mommo och mofa – begravda, medan farfar, farmor och pappa är begravda på Sandudd. Så bägge de stora gravgårdarna är bekanta för mig, som för så många andra helsingforsare. De är ju förutom gravgårdar också parker, för stillhet.

    Malms flygplats delar opinionen – också inom mig. Eftersom jag råkar bo i närheten har jag funderat hit och dit. Å ena sidan behövs nog en andra flygplats i Helsingforsregionen, för mindre flygplan, som reservfält även för lite större, som utbildningsfält och för ambulanshelikoptrar. Å andra sidan upptar flygplatsen där den nu ligger ett stort område som kunde användas för bostadsbyggande, om flygplatsen kunde flytta lite längre bort. Men sedan finns det ett par aspekter till att beakta. Marken i området är sank, och för att kunna bygga bostäder här krävs dyr pålning. Och så är det ett faktum att området runt den inhägnade flygplatsen nu är ett grönområde, ett slag liten ”centralpark” i detta nordöstra Helsingfors. Om flygplatsen flyttas, skulle också denna gröna oas fördärvas. Tillsvidare lutar jag alltså mot att bevara flygplatsen, som ju också har ett stort historiskt och nostalgiskt värde.

    Mamma Maj har förstås lärt mig mycket i livet – liksom Pappa Nisse, som dog för ett par år sedan. Men orsaken till att jag nämner henne här, är att hennes livssituation nu på lite äldre dagar har lärt mig mycket nyttigt om hur äldrevården fungerar. Som utbildad sjukskötare/hälsovårdare var hon extra lämpad att ta hand om Alzheimersjuka Pappa som anhörigvårdare. Den lilla ersättning hon fick av staden var hon mycket stolt över, inte bara för pengarnas skull, utan för den erkänsla de innebar. Samtidigt var den anspråkslösa summan ju bara en liten bråkdel av vad anstaltsvård för Pappa skulle ha kostat – och sedan faktiskt kostade under hans allra sista år på demensavdelningen i Folkhälsans seniorhus i Brunakärr, då Mamma inte längre orkade ta hand om honom hemma. Närståendevårdarnas ersättning kunde åtminstone fördubblas, och ändå skulle staden vinna stort. Avlastningsperioderna är också oumbärliga, och borde utökas. Lite bevärlig blev Mammas ekonomiska situation sedan då Pappa var på Folkhälsan, och Mamma fick behålla bara en viss del av deras pensioner, och ändå av de pengarna måste bekosta bl.a. Pappas mediciner. Nu bor Mamma, som fyller 90 i december, kvar i bostaden i Kottby, rör sig med rollator men huvudet fungerar mycket bättre än benen. Hon är tacksam för färdtjänsten, som möjliggör ett veckobesök på Folkhälsan, tidigare med vattengymnastik, numera närmast med frissa, lunch och kaffe med ”gamlingarna”, alltså hennes bekanta som är betydligt äldre än hon. Hemvård får hon tillsvidare i form av en duschare en gång i veckan. Mina syskon och jag försöker också ta hand om henne så gott vi kan, jag genom att ringa henne varje morgon och kväll, och brorsan och syrran som bägge har bil genom att besöka henne minst en gång i veckan och gå till butiken och andra ärenden för henne. – Det här avsnittet om Mamma Maj Månsson blev det längsta av alla hittills, men det är hon värd, och så är hon ju ett trippel-M!

    Att Mannerheimstatyn fick i mina ögon fula Kiasma som fond har väl de flesta vid det här laget förlikat sig med. Men inte lyssnade planerarna till folkopinionen, precis. 

    Mannerheimvägen har jag haft privilegiet att ha min arbetsplats på redan i trettio år, först på Hbl, som ”alla” vet att är Mannerheimvägen 18, och nu på riksdagen – som förresten har nummer 30, vilket inte är lika bekant. Det är inte alla förunnat att få jobba så centralt.

    Marginalisering ska vi se upp med, särskilt då det gäller unga människor som riskerar att bli utslagna för livet. Och alldeles särskilt bör vi se upp med marginalisering som går i arv från en generation till en annan. Den ungdomsgaranti, med en garanterad utbildnings- eller praktikplats för alla unga under 25 och alla nyutexaminerade under 30, som regeringen inför nästa år är ett viktigt steg i kampen. Utbildning eller en arbetsplats att gå till varje vardagsmorgon är det som håller de unga på rätt kurs. Men det behövs också annat: fritidssysselsättningar av de mest olika slag, och sedan den rus- och drogvård och den psykvård som många behöver. Det låter krasst, men för samhället handlar det förutom om att undvika personliga tragedier också om en investering. Marginalisering blir svindyr.

    Medborgarsamhället är ett modeord, som måste ges konkret innehåll. Samhället kan inte stå för allt här i livet, utan det behövs också organisationer och frivilliga insatser av alla de slag för att trygga den livskvalitet vi alla eftersträvar. Och medborgarna har rätt att påverka också genom andra kanaler än den representativa demokratin. Många stadsdelar har redan stadsdelsföreningar av olika slag, och de som ännu inte har sådana borde få det illa kvickt. Staden bör också främja bildandet av stadsdelsråd – eller ge tillräckligt representativa stadsdelsföreningar status av sådana – och ge dem en viss reell budgetmakt att prioritera vilken service och vilka förbättringar i närmiljön man vill ha.

    Mellungsbacka minns jag från barndomen då vi med buss kom in till stan från Pernå där vi bodde och här bongade de första blåbussarna – och sedan spårorna i Arabia. För mig som var född i Helsingfors var det nog alltid att komma hem.

    Metron var omstridd då den byggdes, men har visat sig vara en klok investering. Nu gäller det att bygga ut den. Västmetron måste byggas så att perrongerna också i Esbo tillåter tillräckligt långa tåg. Den förarlösa – ”huvudlösa – metron är inte mogen att förverkligas innan stationerna försetts med säkerhetsportar. Och så måste matartrafiken fungera – också på veckosluten.

    Metropolen och metropolområdet talas det just nu mycket om. Vi måste ha klart för oss vad som avses. I Finland är huvudstadsregionen förstås det enda metrolpolområdet, men i europeiskt och internationellt perspektiv är den ändå bara en medelstor – passligt stor, skulle jag tillägga – stadsregion. Men vilket område avser vi alltså: bara de fyra städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla, eller allt mellan Rasborg, Riihimäki och Borgå? jag är ingen förespråkare för kommunfusioner med Helsingfors, det får räcka med tvångsinkorporeringen av sydvästra Sibbo nyligen. Med tanke på demokratins funktionsduglighet är Helsingfors redan på gränsen till alltför stort. Det vi behöver är ett intensifierat samarbete mellan städerna och kommunerna i regionen då det gäller sådana funktioner som måste skötas över gränserna: trafiken, markplaneringen, bostadsbyggandet, energiförsörjningen, miljöpolitiken och motsvarande. Och det här samarbetet borde ledas av ett demokratiskt val organ, endera folkvalt eller så utsett av kommunernas fullmäktige.

    Miljön måste vi värna om i alla dess dimensioner: luften, grundvattnet, havsvattnet, växtligheten i våra parkområden, jordmånen som inte får förgiftas. För att inte tala om den byggda miljön – Helsingfors har redan bevittnat alltför många rivningar av gamla vackra byggnader, som sedan ersatts med mer eller mindre fula lådhus. Vi börjar äntligen lära oss att bygga bostadsområden med lite större variationer, börjande från färgsättningen som betyder så mycket för stadsbilden. Men utan ren luft, rent vatten, ren mark och tllräckligt med grönt är inte heller den byggda miljön något att ha.

    Mosabacka är min stadsdel sedan drygt 20 år. Det var här vi lyckades komma över en av stadens hyrestomter och kunde bygga vårt eget hem. Först jag ensam och sedan min familj hade bott på hyra, och eftersom jag hade gift mig till två bonusbarn hade vi inte den där traditionella möjligheten att först köpa en liten bostad och sedan byta upp oss i takt med familjens tillväxt, utan måste bygga själva. Men råd till att dessutom köpa en tomt hade vi inte. Vi ritade själva huset, och jag byggde det rentav  i Lego för att se det hela tredimensionellt – i slutet av 80-talet hade åtminstone jag inte tillgång till tredimensionell datateknik. Vi var mycket stolta då arkitekten sedan gjorde bara en enda betydande ändring i planen: flyttade ut hushållskällaren från huskroppen in under farstutrappan. Det betyder tre kalla väggar, som håller källaren avkyld. Vi har trivts väl i Mosabacka, en stadsdel där sammanhållningen och gemenskapen är påtaglig och det ordnas samfällda aktiviteter av olika slag. Först långt efter det att vi flyttade hit visade det sig att min farfars och farmors allra första gemensamma bostad hade legat bara ett stenkast från vårt hus, men det huset har rivits. Vi behöver ingen sommarstuga, för här har vi vår egen lilla trädgård med ett äppelträd, ett körsbärsträd, några vinbärsbuskar och så aronia runt tomten, som också ger bär. Vi har prövat på lite majs, potatis och körsbärstomater också. Men framför allt kan vi sitta ute och grilla på det vi kallar Mosan lava … 

    Motion mår vi alla bättre av. Stadens uppgift i det här avseendet är att erbjuda mångsidiga möjligheter att gratis eller till ett överkomligt pris motionera: gå, jogga, springa, simma, klättra, cykla, skida, åka skridsko, rida, spela fotboll, tennis, ishockey och så vidare. Ingen ska behöva betala sig sjuk för att hitta en motionsform som passar en. Sedan kompletterar idrottsföreningarnas och de privata företagens utbud förstås.

    Multikulturellt bör Helsingfors vara. Vid krigsslutet gick Finland miste om sin då mest mångkulturella stad Viborg, där det talades fem språk: finska, svenska, ryska, tyska och franska. I dagens Helsingfors talas det förstås många fler språk, och här möts också fler nationaliteter, kulturer och religioner än någon annanstans i Finland. Detta är just en storstads rikedom. Tolerans och respekt är honnörsorden, men givetvis inom den ram vår lagstiftning skapar.

    Munksnäs har jag besökt rätt flitigt under mina tre år i den aktiva politiken, för det är här de så kallade Solnaträffarna ordnas på krogen och gatan med samma namn. Om någon tror att folk inte längre samlas för att prata politik, är det bara att besöka en Solnaträff för att bli övertygad om motsatsen. Den som läser detta just den 1 oktober kan komma med i kväll kl. 18.30! Och nästa chans är den 15 oktober, vid samma tid.

    Museerna är en central del av kulturlivet. För den enskilda museibesökaren spelar det en mindre roll om museet upprätthålls av staden, staten eller privata – ja, ofta vet man kanske inte ens vilken upprätthållaren är. Stadens uppgift är dels att upprätthålla sina egna museer, dels att stöda de privata.

    Musikhuset, samägt av staden, staten och Yle, är det senaste tillskottet i Helsingfors kulturliv. Men för att vi också i framtiden ska ha både orkester- och körmedlemmar och en musikintresserad publik som fyller huset måste musiklivet byggas upp från grunden, i skolorna och i de särskilda musikskolorna. Här har staden en nyckelroll.

    Mångfald bör prägla inte bara kulturlivet i Helsingfors, utan hela staden. Det gäller allt från byggandet till nöjesliv som restauranger. Helsingfors har alltid präglats av en samverkan mellan olika kulturer: finskt och svenskt, västligt och östligt inflytande, olika religioner och så vidare. Vi bör slå vakt om den mångfalden. Om vi alla vore stöpta i samma form – hur tråkigt vore inte det!

    I Månsas rörde jag mig en del i min ungdom, tack vare en flickvän som bodde där.  Och det passade kanske väl med en Månsson i Månsas …