Main menu:

Blogg

  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    ABC för Helsingfors: P som i P-platser, Parker, Partidisciplin, Passagerare, Pendlare, Pohjolagatan, Polisen, Posten …

    Paasikivi-statyn där vid Glaspalatset (som jag förresten glömde att skriva om under G) är ett gott exempel på onödigt abstrakt konst. Det samma gäller Relander- och Ryti-monumenten i Hesperiaparken, ja kanske rentav också Kekkonen-monumentet vid Finlandiahuset. Varför inte ta modell av Eila Hiltunens Sibelius-monument och inympa en liten silhuett av föremålet i fråga? Alltså en blandning av abstrakt och föreställande konst!

    Parkering och Parkeringsplatser skulle det finnas mycket att orda om, men i korthet: Ju fler parkeringsplatser i centrum som kan placeras under jord, desto bättre. Och ju fler bilister som förmås att lämna sina bilar vid järnvägs- och metrostationer, ja också vid spårvagns- och busslinjernas ändhållplatser i förorterna, desto bättre – men då måste det också finnas tillräckligt med fördelaktiga P-platser här! Däremot måste invånare ha rätt till parkering nära sina bostäder.

    Parkerna får inte naggas i kanterna. De är inte bara stadens lungor, utan också träffpunkter för stadsborna. Vi behöver fler parkbänkar tillbaka till de parker som berövats dem.

    Partidisciplin är ett tveeggat svärd. För de flesta är begreppet säkert negativt, och inom SFP har vi i princip inga krav på kadaverdisciplin. De flesta väljare torde omfatta den linjen. Men sedan finns det förstås exempel på att en medborgaropinion tvärtom skulle ha önskat sig mer partidisciplin. Det senaste, flagranta exemplet var då två av tre SFP-medlemmar i skolnämndens svenska sektion, av vilka den ena även medlem av fullmäktige, röstade annorlunda än vad hela den övriga fullmäktiggruppen skulle ha önskat. Och en bred föräldraopinion, som alltså ansåg att SFP borde ha en mer strikt partidisciplin.

    Passagerarna måste man höra på bättre då man planerar buss- och spåralinjer och tidtabeller. Nu verkar det ibland som om de som planerar rutter och tidtabeller själva bara kör bil, eller bor på annan ort…

    Pendlare behöver Helsingfors, alla som jobbar här får ju inte riktigt plats att bo inom stadens hank och stör (varifrån kommer det uttrycket, månne?). Men pendlingen ska styras till kollektivtrafiken, och vägtullar kan enligt modell från Stockholm tillämpas på de från andra kommuner som absolut vill köra in ända till centrum.

    Pohjolagatan i Kottby är mitt barndomsminne nummer ett i Helsingfors. Här på nummer 23, mitt emellan Backasgatan och ettans ändhållplats, bodde min kära mommo och mofa – ända till slutet av sextiotalet med bara utetupp på gården, kakelugnsuppvärmning och bara kallt rinnande vatten ur kökskranen. Några år efter mofas förtida död flyttade mommo sedan till stenhuset på Pohjolagatan 2, där min morbror och därmed mina kusiner hade bott redan på femtiotalet. De hade förresten ett ”franskt fönster” ut mot dåvarande, gamla Tusbyvägen, genom vilket man kunde beundra ånglokens rök där vid Kottby station. Upp på bron över järnvägen förde mofa oss ibland för att uppleva hur det kändes att bli insvept i röken. På Himmelsberget lekte vi i de krigstida betongkonstruktionerna som hade byggts för luftövervakningen och -artilleriet. Och den där höga, nästan fönsterlösa betongbunkern i ”skogen” bakom de gamla trähusen som man nu äntligen beslutat sig för att sälja förundrade vi oss över redan då.

    Polisen är som känt statlig, och inte stadens, men visst bör staden kunna påverka. Många saknar säkert forna dagars kvarterspoliser som på svartvita filmer vankade omkring och hjälpte folk i nöd. Det finns säkert ingen återvändo till det, men visst skulle det behövas fler poliser i gatubilden, som preventiv åtgärd särskilt på kvällstid och på utsatta platser.

    Posten är likaså statlig, men jag kan inte låta bli att rekommendera den modell vi har i Mosabacka: Posten fungerar i R-kiosken, vilket ger oss både kvälls- och helgöppet! Dit flyttade den från en affär med så korta öppettider fredag-måndag, typ 10-16, att man inte hann titta in vare sig före eller efter jobbet. Trots att den elektroniska kommunikationen har tagit över stora delar av postens funktioner, har ju näthandeln med böcker, kläder och så vidare tvärtom ökat behovet av posttjänster.