Main menu:

Blogg

  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • september 2018
    M T O T F L S
    « Aug    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

    ABC för Helsingfors: S som i allt från Saluhallen över Sjukvården och Skolorna till Sveaborg och Svenskan

    S finns det så många ord att skriva om, att det får bli kort om en del:

    Saluhallen är värdefull både som byggnad, som handelsplats och som träffpunkt. Tur att den är skyddad, och inte kan göras om till K- eller S-market – även om en senare också skulle börja på S …

    Salutorget är lika unikt, och oslagbart också som turistattraktion. Bara man skulle få bukt med måsarna…

    Sandudd är inte bara en begravningsplats, där min pappa, mina farföräldrar, och många av både mammas och pappas släktingar är begravda – och där också jag en gång ska göra dem sällskap. Området fungerar också som en stilla park, som sedan får sin förlängning i simstranden och vidare. Skrikiga hotell passar inte här, tack! 

    Segregering måste vi till varje pris undvika, med hjälp av en bättre stadsplanering. Och då talar vi inte bara om att sprida ut invandrarna över stan så att de inte isoleras i vissa stadsdelar, utan också om socialgrupper överlag. En enkel metod är att blanda ägar- och hyresbostäder i samma kvarter och längs samma gator.

    Senatstorget är en värdig plats, med en djup symbolik: här ligger Statsrådsborgen med regeringen, Universitetet och dess bibliotek och så Domkyrkan/Storkyrkan/Nikolajkyrkan som symboler för tre viktiga samhällsbärande funktioner. Och nästan vid torget ligger ju också stadens högborg, Stadshuset, och bara ett stenkast därifrån Presidentens slott. Inte alla huvudstäder har så många viktiga funktioner samlade på ett ställe. Men visst bör torget få användas också som en samlings- och festplats, bara tillställningarna är värdiga platsen.

    Service behöver alla, men särskilt dels barn och unga och deras familjer, dels de äldre. Finländarna har i flera opinionsmätningar prioriterat en god service framför lägre skatter, och jag delar denna majoritets övertygelse. Självklart är att denna service ska finnas på båda nationalspråken, och till tillämpliga delar också på invandrarnas språk, tills de lär sig finska eller svenska.

    SFP klarar sig Helsingforssvenskarna inte utan. Nej, SFP kan inte ensamt bestämma, utan måste söka stöd av en majoritet för att bevaka de svenska behoven och intressena. Men det är nästan alltid bara SFP som tar initiativ i svenska frågor, och som piskar på de andra. Typiskt för SFP:s nyckelposition är att den föräldraopinion som nu vill trygga sina barns skolor, till exempel verksamheten vid Tölö torg, riktar hela sin energi på att se till att SFP handlar rätt. Vreden över det som upplevs som felaktiga beslut riktas lätt enbart mot SFP, trots att andra partier har intagit samma ståndpunkt. Denna uppmärksamhet är enbart smickrande för SFP och visar vilket hat-kärleksförhållande som råder mellan  partiet och dess väljare.

    Sibeliusmonumentet var faktiskt i tiderna omstritt, hur svårt det än kan vara att föreställa sig i dag då Eila Hiltunens vackra orgelpipor har blivit en del av stadsbilden. Men det fanns de som absolut hade velat ha en föreställande staty av vår store kompositör. Motvilligt gick skulptören med på att komplettera det egentliga monumentet med ett litet porträtt -lite som en teatermask – av objektet. Det tycker jag var en alldeles utmärkt lösning: ett konstnärligt monument, men lite mer än bara ett namn på objektet. Monumenten över t.ex. presidenterna Relander och Ryti kunde gärna ha följt samma mönster.

    Sibboborna huttar och klunkar – nej, de gör nog i huvudsak annat. Jag hör till dem som är glada över att Sibbo har valt en annan väg än Esbo och Vanda, hållit på sin landsbygdsidentitet, sin Storskog, sina landsbygdsnäringar, ja sin funktion som lite ”lande” nära staden. Tyvärr bestraffades kommunen för detta då statsrådet mot bl.a. SFP:s vilja beslutade om en tvångsannektering av sydvästra Sibbo med Helsingfors. SFP var det enda partiet som motsatte sig beslutet inte bara i Sibbo fullmäktige och regeringen utan också i Helsingfors. Men det är klart: då annekteringen väl är ett faktum, välkomnar vi de nya helsingforsarna i Östersundom och ska behandla dem likvärdigt med alla andra stadsbor.

    Sjukvården måste fungera ännu bättre än nu. Basen är förstås hälsocentralerna, som måste finnas utspridda över stan och ges de resurser de behöver för att förkorta väntetiderna. Jämfört med snart sagt varje annan kommun i landet är Helsingfors privilegierat i det avseendet att vi har all, även avancerad specialvård inom den egna stadens gränser. Men ibland klickar det någonstans i byråkratin. Som då Malms sjukhus nu är stängt för reparation och nybyggnad, och vi i nordöstra Helsingfors har hänvisats till Maria sjukhus i stället för till Haartmans i Mejlans. Dit hade det varit betydligt snabbare att komma med ambulans än genom hela centrum till Maria. I stället hade t.ex. Drumsö som hör till Haartmans kunnat hänvisas till Maria under denna tid …

    Skatter har jag skrivit om under Kommunalskatt och Fastighetsskatt, så jag väljer att här hänvisa till de rubrikerna.

    Skatudden -populärt Skatan med kort a också i början – är en pärla bland stadsdelar. Nej, jag har tyvärr aldrig bott där själv, men skulle verkligen inte ha något emot det. Liksom till exempel också Kronohagen en lugn och idyllisk stadsdel omgiven av hav och ändå så nära centrum, som på ena sidan vaktas av isbrytarna och på den andra av Stockholmsbåtarna, medan kryssningsfartygen visst ska flyttas till Ärtholmen så småningom. Och ”egen” fyrans spåra, som förhoppningsvis fyller behovet av kollektivtrafik. 

    Skolmaten måste vara smaklig, tillräcklig, näringsrik och hälsosam. Min farmor var i tiderna skolköksa i Kottby folkskola, och lär ha varit skicklig på att tillreda god mat av de knappa råvaror som stod till buds före, under och efter krigen. Nu råder det ingen brist på råvaror, utan det är rationaliseringen med centralkök och utomstående leverantörer som kan ställa till med problem. Jag har inget emot köptjänster som sådana, men då måste kraven på kvalitet gå före de kalla ekonomiska kalkylerna.

    Skolorna kunde man skriva hur mycket som helst om, men låt mig sammanfatta i några centrala punkter. Dagvård, förskola och de första grundskoleklasserna bör finnas så nära hemmen som möjligt. Det är viktigt också för att svensk dagis och skola ska lyckas attrahera så många tvåspråkiga familjer som möjligt, så att deras barn blir reellt tvåspråkiga. På de högre klasserna i grundskolan måste man redan kunna resa lite längre vägar, men minns att skolvägar i Helsingfors aldrig kan mätas i kilometer, utan måste mätas i tid! Gymnasieutbildning är aldrig bortkastad som en fortsatt allmänbildande skola, även om den inte alltid skulle leda till högskolestudier. De svenska gymnasierna i Helsingfors och hela huvudstadsregionen bör betraktas som en helhet, så att eleverna kan välja gymnasium enligt specialiseringsönskemål. Vi måste göra allt för att bevara de fyra svenska gymnasier vi har kvar i Helsingfors, vid behov under färre än fyra ”hattar”, men med fortsatt verksamhet i Brändö, Lärkan, Norsen och Tölö. Practicum och Arcada erbjuder god svensk yrkes- respektive yrkeshögskoleutbildning, i gott samarbete mellan samhälle och privata upprätthållare. För högskoleutbildningens måste vi kunna se ”trepunktsmodellen” med Helsingfors, Åbo och Vasa utan fördomar.Men visst är vi glada över det utbud vi har nära, i Helsingfors och för Aaltouniversitetets del delvis i Esbo. 

    Skyskrapor är vi inte betjänta av i Helsingfors. Håll vår stadsprofil låg!

    Småbåtshamnar hör till stadsbilden och båtägarna ska inte hänvisas långt ut i grannkommunerna. Som icke-båtägare känner jag inte detaljer, men föreställer mig att det måste gå att hitta nya platser för småbåtshamnar också inom staden. Ingen blir väl störd av dem?

    Socialt tänkande måste genomsyra all verksamhet i staden. Mina förebilder i det avseendet är personer i Helsingforspolitiken som visade prov på ett stort socialt samvete: en Arvid von Martens, en Ulla Gyllenberg, en Jutta Zilliacus, en Kristian Gestrin, men också en Georg C. Ehrnrooth.

    Språkbad i svenska är vad jag vill rekommendera för de finskspråkiga som drömmer om tvåspråkiga skolor för att deras barn ska lära sig svenska. Språkbad ska helst inledas redan i dagis, och kan sedan följas upp i grundskola och varför inte också gymnasium? Språkbad innebär ju att en del av lek-och sångstunderna i dagis respektive en del av ämnena i skolan går på ett annat språk än huvudspråket, i detta fall alltså svenska. 

    Spårorna – på stadin kieli Skuruna – är mitt favoritfärdmedel nummer ett, och jag är glad över utbyggnaden under senare år av spårvägs-och ruttnätet till nya områden som Böle, Lillhoplax, Skatuddsterminalen, Kampen och nu senast Busholmen och Västra hamnen. Mera sådant, till nya stadsdelar som planeras och varför inte också till gamla där det bara låter sig göras. Men det är klart att tåg och metro är bättre på längre distanser. Eller så snabbspårvagnar.

    Stadens själ var temat för ett givande Studia generalia-seminarium på Uni häromveckan som jag hade nöjet att bevista, med professorerna Jari Niemelä, Henrik Meinander och Pauline von Bonsdorff som sakkunniga föreläsare. Vid sidan av den urbana ekologi, historia och byggda miljö de belyste som element i stadens själ tycker jag att människorna är en viktig beståndsdel. Utan dem är staden ganska själslös. Som kommunalpolitiker vill jag gärna bli en själavårdare.

    Stadin kieli bamlar jag inte själv, men pappa gjorde det nog, som den Käpylänkundi han var. Denna fantastiska blandning av svenskt och finskt -med lite ryska inslag – är för mig en stark symbol för det gamla, mer tvåspråkiga Helsingfors än nu. Jag är stolt över att vi bland SFP:s mångåriga kommunalpolitiker har den verkliga experten: Lasse Liemola! Jag ser fram emot att lära mig lite av honom.

    Stadshuset är centralt för stadsbilden vid Havis Amanda och Salutorget, och här hoppas jag ta plats efter kommunalvalet.

    Stadsplaneringen är i nyckelställning med tanke på framtidens Helsingfors. Några honnörsord bara, för att belysa min syn på stadsplaneringen: mänskliga proportioner och låg profil, stil och smak, havet som element där det bara är möjligt, respekt för det gamla!

    Staffansby skola byggdes lämpligt så att vår son nästan kunde inleda sin skolgång där. Det första året gick han i en barack på Malms gamla folkskolas gård, men sedan fick elever och lärare flytta in. Jag blev den första ordföranden för Hem och Skola-föreningen i skolan, och var i den egenskapen engagerad i planeringen av bland annat skolgården. Det var en lärorik erfarenhet.

    Stallplatser ville en Facebookvän att jag skulle plädera för. Jag vet inget om ridning, men en sonhustru har både häst och stallplats och jobbar dessutom i ett stall så jag ska gärna konsultera henne. 

    I Stapelstaden, på Merkuriusvägen, bodde en son med nybildad familj innan de fick en lite större hyresbostad i Vik. En av bonussönerna bor här i Mosabacka. Vi förblir alltså nordöstra Helsingfors trogna.

    Stockholmsbåtarna ska för all framtid – hoppas jag – kunna lägga till vid kajerna i centrum, de hör till stadsbilden. Från min barndom minns jag hur man också i Stockholm kom ända in till Skeppsbrokajen, och nu föredrar jag de röda båtarna som i Stockholm kommer betydligt närmare längre in till stan än de vita.

    Stockmann hör till Helsingforsarnas identitet, även om jag själv inte precis hör till de dagliga stamkunderna. Från barndomen minns jag hissflickorna och de där första, smala rulltrapporna med trappsteg av trä. Jag är glad över att varuhuset bevarade ”Wulffska hörnet” mot Skillnaden intakt och den senaste utvidgningen påverkar inte heller stadsbilden negativt. Varuhusets olika smeknamn återspeglar förresten en generationsklyfta: för min generation är och förblir Stockmann på svenskt vis ”Stokis” (med kort å-ljud, alltså), medan yngre generationer talar om ”Stocka”, vilket för mig låter mer finskt. Men visst förstår jag att det är behändigt att tala om att träffas ”under Stockas klocka” …

    För Stora Robertsgatans del hänvisas till Roban, under Rödbergen.

    Strömmingsmarknaden – aktuell i dessa dagar – är en av Helsingfors allra äldsta och förnämsta traditioner, som ömt bör värnas. Särskilt värdefullt är ju att stadsbor och skäribor här möts och förbrödras. 

    Ständerhuset har jag haft privilegiet att å jobbets vägnar vistas i under två regeringsbildningar, den snabba ombildningen av regeringen Vanhanen II till regeringen Kiviniemi, och sedan den utdragna bildningen av regeringen Katainen. Och så under regeringarnas budgetmanglingar. Det är synd att huset numera mer sällan är tillgängligt för allmänheten, för en pärla är det.

    Sveaborg är dock Helsingfors pärla nummer ett, ja hela Östersjöns pärla, erkänd också av Unesco som ett världsarv. Min mamma är faktiskt född på Sveaborg (fast bokstavligen på Boijes sjukhus på Bulevarden), eftersom min morfar, mofa, då var anställd där som stammis. Så mamma är väl ”skäriflicka” då? I våningen ovanför bodde förresten bröderna Georg och Eugen Malmsten, likaså stamanställda – i musikkåren, förstås. Mofa hörde till besättningen på torpedbåten S2, men hade bytt arbetstur med en annan inför båtens sista resa hösten 1925, som slutade i en storm utanför Björneborg. Annars hade jag aldrig fått träffa honom. – På Sveaborg ska det inte byggas nytt, utan det gäller bara att reparera och restaurera existerande byggnader, både fästningen som sådan och bostadshusen. Men Sveaborg är en levande stadsdel som har rätt till service, börjande med fungerande kommunikationer också i menförestider.

    Svenskan var en gång det dominerande språket i Helsingforsnejden, men det är förstås inte den omständigheten vi ska åberopa då det gäller att försvara svenskans ställning i dag. Historiskt och kulturellt är svenskan ett starkt element i Helsingfors, men i vardagslivet och stadsbilden syns den allt mindre. Vi är lata med att kräva service på svenska av företag som affärer och restauranger. Vi försvinner därför lätt i mängden. Men vi är alltjämt cirka 35.000 svenskspråkiga i Helsingfors och vår procentuella andel här är lika stor som i landet som helhet. Vi vill inte ha några särrättigheter, några privilegier, men vi vill hålla fast vid våra grundrättigheter, likställda med språkmajoritetens. Av staden bör vi kunna kräva service på vårt modersmål. Och det är stadsfullmäktiges uppgift, och särskilt SFP-medlemmarnas, att se till att så sker.

    Svenska rum talas det mycket om. Det är ett mycket vitt begrepp. De allra viktigaste svenska rummen är nog de svenska daghemmen och skolorna och den klubbverksamhet som ordnas i dem. För ungdomen är stadens svenska ungdomslokaler som de i Sandels och Rastis naturligtvis sådana. Arbis är ett typiskt och centralt svenskt rum, liksom Hanken och Soc.o.komm  vid Uni. Sedan är förstås Svenska teatern, Lilla teatern och de fria svenska teatergruppernas scener viktiga svenska rum, liksom samlingslokaler som Arbetets vänner, Svenska folkskolans vänner och G 18. Sammanslutningar som Svenska klubben, Handelsgillet och TFiF ska heller inte glömmas. Också företag kan tillhandahålla svenska rum, tänk bara på den mest svenska bankens kontor. Men svenska rum behöver inte vara ”helsvenska” i betydelsen av att de ägs och upprätthålls av svenska institutioner, de kan vara vilka rum som helst då svensk verksamhet försiggår i dem. Verksamhet i olika föreningars och organisationers regi: församlingars, frikyrkliga samfunds, pensionärsföreningars, idrottsföreningars, scouters, marthors, ja vilkas som helst. Det svenska rummet kan också vara utomhus, tänk bara på Luciafirandet på Senatstorget. Vi tar det svenska rummet med oss varhelst svenskar möts och får tala sitt modersmål!