Main menu:

Blogg

  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    ABC för Helsingfors: T som i Tandvård, Teatrarna, Tolerans, Tomtmark, Tredje sektorn, Trygghet, Tvåspråkighet …

    Tandvården är det största enskilda problemet inom hälsovården i Helsingfors. De långa köerna kostar inte bara patienterna lida och värk, utan också både patienter och samhälle pengar då vården blir utdragen och mer komplicerad för varje dröjsmål. Helst borde förstås stadens tandvård byggas ut, men i väntan på det rekommenderar jag utan tvekan ökade köptjänster. 

    Teatrarna är centrala i kulturlivet i vår stad. Rikssvenskar och andra nordbor förvånar sig ibland över att man kan gå på teater på svenska i Helsingfors. Nå, de är bara okunniga, för Helsingforssvenskarna är det en självklarhet att vi nog har mer än sex procent av utbudet på svenska. Vi går ju på teater över språkgränsen, och lika naturligt som det är att svenskspråkiga ibland går på finsk teater, bör det vara att finskspråkiga ibland går på svensk. Staden bör med sin understödspolitik gynna bägge språkgrupperna, och dessutom gärna teater för invandrare på deras språk. Ju fler brunnar vi har att ösa ur, desto rikare kulturupplevelser!

    Tikkanen, Henrik gav med sina ”adressböcker” Brändövägen 8 Brändö, Bävervägen 11 Hertonäs och Mariegatan 26 Kronohagen och verken Georgsgatan och Henriksgatan inte bara ut sitt och sin familjs liv, utan belyste också livet i Helsingfors i olika delar av staden. Och hans teckningar av hus, gator och vyer har medverkat till att skapa den bild av Helsingfors vi alla har. En identitetsskapare, alltså.

    Tolerans behöver vi alla mer av. Innerst inne har de flesta av oss medvetna eller omedvetna fördomar eller åtminstone förutfattade meningar om andra människor med andra kulturer. Den som har svårt att medge det kan rannsaka sig själv genom att fundera över sina uppfattningar om vår romska minoritet … En gammal god visdom är också att minnas att varje människa på jorden är utlänning i alla länder – utom ett enda.

    Tomtmark för bostadsbyggande råder det brist på i Helsingfors. Det är alltid lättare att säga var den inte får tas (Centralparken och andra parker, de få åkrar med ärter och solrosor att plocka som finns kvar, Malms flygplats som försvarar sin plats och dessutom är alltför sank mark för bostadsbyggande …) än att hitta ledig mark. En lösning är så kallat kompletterande byggande, alltså i existerande bostadsområden där byggnadsrätten vid behov kan utökas. Systemet med arrendetomter hjälpte oss att bygga vårt hus i Mosabacka, och jag rekommenderar gärna den modellen för andra – bara staden kan hitta tomterna …

    Trafiken är stadens blodomlopp. Jag har skrivit om den under bland annat orden Kollektivtrafik, Cykelleder, Bilar och Bussar, Spåror och så vidare, så jag hänvisar till de orden.

    Tredje sektorn, alltså den mellan den offentliga och den privata, kommersiella, har en central, kompletterande funktion i samhällsservicen. Till exempel den svenska äldrevården i Helsingfors skulle ligga risigt till utan Folkhälsan och de andra fonder och stiftelser som upprätthåller äldreboende i olika former. Jag tycker att staden väl i sin upphandling av tjänster kunde prioritera de här icke-vinstbringande institutionerna framför rent kommersiella som sänder sina vinster utomlands, men utbud och behov måste avgöra.

    Trygghet måste vi alla kunna känna i vår stad. Och det gäller allt från trafiken över parker och isiga trottoarer till det egna hemmet. Det finns knappast någon återvändo till patrullerande poliser i gatubilden, men nog måste ordningsmakten i samarbete med vaktfirmor och frivilliga skärpa övervakningen av utsatta platser under utsatta tider på dygnet. Polisen är förvisso en statlig funktion, men staden bör kunna utöva inflytande. Och så gäller det också att minnas alla medborgares plikt att hjälpa varandra då en medmänniska råkar illa ut.

    Tvåspråkighet är en identitetsfaktor i Helsingfors. Många helsingforsare är (minst) tvåspråkiga, men en levande tvåspråkighet i samhället förutsätter två levande nationalspråk sida vid sida, med respekt också för dem som på individnivå inte är lika tvåspråkiga som andra. Av staden har vi rätt att kräva service på det egna modersmålet, och då det gäller privata företag bör vi bli modigare att åtminstone försöka använda också vårt svenska modersmål. Sedan kan vi alltid ”rösta med fötterna” om vi inte bemöts vänligt och artigt. En fungerande tvåspråkighet förutsätter i allmänhet enspråkigt svenska institutioner såsom skolor. Tvåspråkiga enheter riskerar att resultera i enspråkighet på majoritetens villkor – i fallet Helsingfors på finskans. Det gäller inte minst tvåspråkiga skolor – det är bättre med språkbad i svenska om finskspråkiga vill att deras barn ska lära sig svenska. Samlokaliserade skolor – alltså finsk och svensk skola i samma byggnad – finns däremot till exempel i Månsas, och där fungerar det veterligen väl.

    Tågen är oöverträffade som snabba fortskaffningsmedel – på land, alltså. Till exempel från Dickursby till Helsingfors centralstation – som Järnvägsstationen nuförtiden heter – kan man som känt ta sig med tåg på ungefär 15 minuter, medan en buss- eller bilresa tar minst det dubbla i anspråk. Och då är tågen förstås mångdubbelt effektivare till sin kapacitet och avgjort miljövänligare. Det är fint att vi äntligen får en järnvägsförbindelse till Helsingfors-Vanda flygplats, och jag stöder varje rationell utvidgning av järnvägsnätet inom Helsingfors och huvudstadsregionen. Men det är klart: järnväg och metro ska inte dras parallellt.

    Tölöviken är väl så självklar att vi helsingforsare inte längre fullt uppskattar att vi har ett sådant relativt utbrett vattenområde mitt inne i stan. Men har ni märkt att fontänen inte har fungerat på ett par år? Byggnadsverket har tvingats spara, och har haft den avstängd. Det verkar dumt, särskilt som jag inbillar mig att fontänen bidrar till att syresätta vattnet, men kanske jag har fel.