Main menu:

Blogg

  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • december 2018
    M T O T F L S
    « Nov    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  

    Ändrad språkregistrering en risk för svenskan

    Som alla vet, registreras varje finländares modersmål som antingen finska eller svenska, eller så något “annat” språk – utan att det efterfrågas exakt vilket. En registrering av fler än ett språk är inte möjlig.

    På basis av språkstatistiken definieras varje kommuns språkliga status, om inte kommunen frivilligt anhåller om att bli tvåspråkig trots att språklagens kriterier inte uppfylls – vi har ju haft några sådana exempel på senare år. En tvåspråkig status renderar helt logiskt lite större statsandelar.

    Kommunen behöver språkstatistiken för att kunna dimensionera sådan kommunal service som bygger på språk: skolor, dagvård, hälso- och sjukvård, äldrevård etc.

    Det har ibland rests krav på att låta medborgarna registrera fler än ett språk, i allmänhet säkert finska och svenska. Tanken är bestickande, det vore ju en fin gest av acceptans och erkänsla i relation till det stora antal finländare som gärna betraktar sig som tvåspråkiga.

    Jag brukar ändå framföra ett absolut villkor för en sådan reform: att dessa tvåspråkiga både nationellt och i varje kommun skulle räknas den mindre språkgruppen till godo. Alltså på riksplanet till den svenska, och i kommunerna till den grupp som lokalt är mindre.

    En sådan språkregistrering kunde tänkas resultera i låt oss säga 200 000 svenskspråkiga och minst 200 000, ja kanske ända upp till en halv miljon tvåspråkiga, i landet som helhet. Och stärka svenskans ställning i många kommuner – och finskans i några. Men detta är teori och spekulation.

    Riskerna är ändå överhängande. Om vi t.ex. I Helsingfors skulle få resultatet att vi i stället för 37 000 svenskspråkiga skulle konstateras ha bara låt oss säga 10 000 enspråkigt svenska invånare, skulle det inte hjälpa mycket om låt oss säga 50 000 tvåspråkiga juridiskt skulle räknas den svenskspråkiga befolkningen till godo. Det skulle ändå heta att det är få som måste få service på svenska, medan resten lika väl klarar sig på finska…

    Det finns ju redan nu politiska krafter som ifrågasätter den svenska servicen med just det argumentet, och de skulle naturligtvis få vatten på sina suspekta kvarnar.

    Minst lika riskabelt är det senaste förslaget I en tjänstemannautredning om att man vid sidan av modersmål också skulle börja registrera “hemspråk”. Det är ett väldigt subjektivt begrepp. Jag kan ta mig själv som – avskräckande – exempel.

    Eftersom jag kom in i min finskspråkiga, blivande hustrus liv då hennes två söner från ett första, kortvarigt äktenskap var bara tre och fem år gamla och jag ännu inte kunde veta att jag skulle bli deras nya (styv)pappa, blev vårt gemensamma hemspråk finska.

    Jag har naturligtvis sedan talat svenska med vår gemensamma son, som också gått i svensk skola, och med hans barn, men med min hustru och mina styvsöner har “hemspråket” förblivit finska. Jag är väl en dålig finlandssvensk, men jag är rädd för att jag är långt ifrån den enda…

    Borde jag alltså vid en eventuell registrering av “hemspråk” uppge finska, trots att jag är så finlandssvensk man bara kan vara?

    Jag kan tänka mig att en registrering av “hemspråk” kunde ha ett värde för invandrares del, men knappast då det gäller de båda nationalspråken. Så kanske man kunde be dem som fyller i ett “annat” modersmål komplettera genom att uppge ett – eller flera – “hemspråk”?

    Allt som allt skulle dock en reform av språkregistreringen medföra större risker än fördelar, så den är knappast något att sätta på agendan.

    De tvåspråkiga vet nog ändå hur högt de uppskattas.

    (Först publicerad i Kommunförbundets tidning Kommuntorget Magasin 12.11.2018)