Main menu:

Blogg

  • november 2020
  • oktober 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2020
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Bättre, men inte bra

    För var dag blir den bättre, men bra lär den aldrig bli. Så sjöng Cornelis Vreeswijk i sin Ballad på en soptipp, och jag skulle fälla det omdömet också om regeringens senaste version av vårdreformen.

    Visst är den bättre än den föregående, den som var ute på remiss, och den är alla gånger bättre än tidigare regeringars versioner. Men riktigt bra är den inte, och lär väl heller inte bli det.

    Bland förbättringarna märks inte minst att den klart bättre beaktar de ”svenska” behoven. Här kan SFP nog vara tillfreds med sin insats. Det var ju som vanligt inget av de tvåspråkiga regeringspartierna som engagerade sig.

    Minoritetsspråksnämndernas ställning stärktes och deras ordförande får närvaro- och yttranderätt på styrelsernas möten. Det gäller bara att trygga att nämnderna också får tillräckligt med personalresurser och medel för sin verksamhet.

    Att Egentliga Finland får det koordinerande ansvaret för särskilda svenska tjänster såsom Kårkulla väckte lite missnöje i Österbotten, men det kan vara till fördel att Åbo ju har ett universitetssjukhus.

    Och framför allt höjdes nu det finansieringstillägg som de tvåspråkiga landskapen – eller nu officiellt ”välfärdsområdena” – får. Det var en av förändringarna i finansieringsmodellen som lindrar de negativa effekterna för särskilt Helsingfors och Nyland.

    Men inte tillräckligt. Det är alltjämt ohållbart att Nyland fram till utgången av decenniet går miste om uppskattningsvis 300 miljoner årligen för sin social- och hälsovård. Reformen sägs öka jämlikheten i vården, men gör det nu tydligen så att man skär ner i Nyland i stället för att bara förbättra den i andra regioner.

    Många kommuner drabbas orimligt hårt, och deras möjligheter att sköta nödvändiga investeringar försvagas på ett fatalt sätt. Och det i den region där behovet av investeringar i infrastruktur och service är som störst, eftersom befolkningen växer.

    Allra värst drabbas HUS, som fortsätter att ansvara för specialistsjukvården i Nyland. Den senaste kalkylen visar att HUS kan bli tvunget att skära bort cirka tusen årsverken. Hur det ska låta sig göras utan att också skära ner antalet undersökta, vårdade och opererade patienter är omöjligt att begripa.

    Man har inte heller tillräckligt beaktat HUS och de andra universitetssjukhusens särbehov, inklusive den forskning de förväntas bedriva. För att inte tala om att HUS har ett riksomfattande ansvar för t.ex. avancerad cancervård, mer krävande vård för barn och alla organtransplantationer i landet.

    Jag förstår inte heller varför man plötsligt vill kalla de nya områdena ”välfärdsområden” i stället för landskap, som vi hade hunnit vänja oss vid. Det hade förstås varit lite onaturligt att säga att Helsingfors ska handha landskapets uppgifter på sitt område, eftersom det är svårt att uppfatta huvudstaden som ett ”landskap”. Men är ”välfärdsområde” alls bättre?

    Och då det var meningen att HUS och de andra universitetssjukhusen skulle administreras av samlandskap i stället för som nu av samkommuner, blir frågan om vi faktiskt ska ha ”samvälfärdsområden” i fortsättningen.

    Minst lika illa blir det på finska. I stället för maakuntayhtymä skulle man väl tvingas tala om hyvinvointialueyhtymä. Lycka till med att försöka marknadsföra det!

    Efter att regeringen i början av december enligt planerna avger sina lagförslag återstår riksdagsbehandlingen. Regeringen har ju en solid majoritet i riksdagen, så allt borde i princip vara cementerat.

    I princip, alltså. Med den här reformen vet man ändå aldrig. Blickarna vänds framför allt mot grundlagsutskottet…

    (Först publicerad på kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi)