Main menu:

Blogg

  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • januari 2018
    M T O T F L S
    « Dec    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Borde man inte nu ”peka på” Soini?

    Då man ska bilda regering i Danmark inleds processen med en så kallad drottningrunda. I tur och ordning besöker partiledarna monarken och ”pekar på” vem de vill att ska bilda regering. Sedan är det drottningens inte alltför komplicerade uppgift att kalkylera fram vilken kandidat som har en majoritet i folketinget bakom sig.

    Hos oss behövs varken drottning eller president för att klara den räkneoperationen. Partierna, eller närmare bestämt riksdagsgrupperna, sköter det helt själva.

    Efter årets riksdagsval enades gruppledarna, många beledsagade av sina respektive partiledare och biträdda av sina gruppers generalsekreterare (i vårt fall mig), om att ”peka ut” det största riksdagspartiets ledare Jyrki Katainen. Till dess att motsatsen konstatera är det han som har uppdraget, genom konsensus.

    I morgon, tisdag, är det dags igen. Eftersom Katainen misslyckades med att bilda regering på den bas han hade prioriterat högst, ges gruppledarna en chans att byta ut honom. Men de kan också bekräfta ett fortsatt uppdrag för honom.

    Det är möjligt att konsensus också nu uppstår om att ge Katainen en chans till. Men det är också möjligt att visa partier ”pekar på” någon annan, gissningsvis SDP-ledaren Jutta Urpilainen. Om bara SDP självt, biträtt av VF, gör det och de övriga håller fast vid Katainen är saken klar. Det en gång så mäktiga vänsterblocket i riksdagen har ju nu bara 42 + 14 = 56 mandat.

    Men det är förstås möjligt att sannfinnarna gör vänstern sällskap, och i så fall skulle Urpilainen ha 42 + 14 + 39 = 95 riksdagsmandat bakom sig.

    Å andra sidan kan Katainen räkna med åtminstone Saml:s 44 plus SFP:s/Svenska riksdagsgruppens 10 plus Kristdemokraternas 6 = 60 mandat. Det är förstås lite fler än 56, men färre än 95. Om även Centern, såsom det nu ser ut, röstar för Katainen blir också det 95 mandat.

    Avgörande blir i så fall vem De gröna ”pekar på”. Och om de så att säga lägger ned sina röster, vilket nu verkar sannolikt, uppstår en delikat situation.

    Absolut majoritet behövs strängt taget inte, till exempel blev ju Sauli Niinistö sista gången återvald som talman med färre än 100 röster…

    Men om rösterna alltså faller jämnt? Ja, det blir en fråga som sannolikt talmannen med hjälp av författningsexpertis får lov att avgöra. Det är onödigt att spekulera på förhand.


    Vem som än får uppdraget att fortsätta regeringssonderingarna, är uppdraget inte lätt. Det är farligt nära Mission Impossible.

    Den gamla regeringsbasen (som har 99 mandat i den nya riksdagen) plus Kristdemokraterna skulle ge en knapp majoritet på 105. Varje enskilt parti, även det minsta, skulle utgöra tungan på vågen. Och visst vore det en regering av idel förlorare, förutom SFP som behöll sina mandat.

    Nå, nu säger de gröna alltså nej till en sådan bas.

    En regering bestående av hela den gamla oppositionen (101 mandat) faller å andra sidan sannolikt och förhoppningsvis på att KD vägrar gå med i en sådan rödbrun röra.

    En regering med SDP, Sannfi och Centern skulle förbigå det största partiet, Saml. Det vore förresten en bas i vilken SFP:s medverkan å ena sidan vore högst nödvändig för att uppväga de mörka och antisvenska krafterna, men å andra sidan föga tacksam och måhända rentav osannolik.


    Kanske man i själva verket så småningom borde ge sonderingsuppdraget till Timo Soini? Inte i hopp om att han skulle bli nästa statsminister, men för att han ska få visa sin egen omöjlighet.

    Sedan han har misslyckats, borde allt rimligen vara upplagt för en återgång till de förhandlingar mellan sex partier som alldeles i onödan och av rena prestigeskäl strandade kvällen före Kristi himmelsfärdsdag.

    Men i morgon är vi kanske klokare. Eller åtminstone lika förvirrade som nu, men på ett högre plan.

    Kommentera / Kommentit

    Login