Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Borgmästarvalet inte så dramatiskt

    I dag-kolumnisten Bjarne Nitovuori träffar (HBL 14.2) mitt i prick i sin kritiska analys av ståhejet kring valen av borgmästare och fyra biträdande borgmästare i Helsingfors.  Borgmästarmodellen är i själva verket inte det mest dramatiska elementet i stadens nya ledningssystem.

    Betydligt mer dramatiskt är att stadens trettiotal olika verk, centraler och andra administrativa enheter sammanförs till bara fyra sektorförvaltningar: en för dagvård och undervisning, en för stadsmiljö, en för kultur och fritid och en för social- och hälsovård – så länge den sistnämnda sektorn alls finns kvar i stadens regi, innan den överförs till en ny landskapsförvaltning. Dessa sektorer ska ledas av varsin ”supernämnd”, låt vara med ett antal sektioner.

    Vad borgmästarna beträffar, motsvarar de det nuvarande stadsdirektörskollegiet, med en stadsdirektör (med hederstiteln överborgmästare) och fyra biträdande stadsdirektörer.  Skillnaden är närmast den att medan stadsdirektörerna bara de facto valts på politiska grunder, kommer borgmästarna att väljas på öppet politiska grunder.  Transparensen och ärligheten ökar alltså.

    Borgmästaren kommer att leda stadsstyrelsen, och de fyra biträdande borgmästarna varsin sektornämnd. Uppdragen är alltså inga regelrätta tjänster, utan snarare förtroendeuppdrag.

    För att få en demokratisk förankring ska borgmästaren och de fyra biträdande väljas bland de 85 valda stadsfullmäktigeledamöterna och – i teorin, men knappast i praktiken – deras lika många ersättare. Men observera att ledamöternas personliga röstetal i valet inte har någon juridisk relevans i sammanhanget.

    I själva verket finns det inte juridiskt några ”borgmästarkandidater” alls, bara kandidater till stadsfullmäktige.  Det är partiernas påhitt att utse borgmästarkandidater för att försöka öka intresset för valet. Som Nitovuori helt riktigt påpekar, är detta en parallell till talet om ”statsministerkandidater” inför riksdagsval. Några sådana finns ju inte för väljarna att direkt ta ställning till. Bara presidentval är direkta folkval av en viss person till ett visst ämbete.

    Nackdelen med partiernas borgmästarkandidater är, precis som Bjarne Nitovuori skriver, att valet i väljarnas ögon fokuseras till detta fåtal personer. Massmedierna gör tyvärr sitt bästa för att underblåsa den fokuseringen eftersom personer lätt är ”sexigare” än partier.

    Väljare kan lockas till att rösta på något av de stora partierna för att de tror att de då avgör vem som blir borgmästare. Andra kan avskräckas från att rösta på ett visst parti för att dess borgmästarkandidat inte faller dem i smaken. I bägge fallen för resonemanget vilse.

    Inför valet i Helsingfors sprids nu också uppfattningen att det parti som blir störst automatiskt får sin borgmästarkandidat vald. Detta kan på sin höjd vara en politisk överenskommelse. Juridiskt gäller bara regeln att stadsfullmäktige utser borgmästaren, och till det behövs förstås en majoritet – vilket inget parti i Helsingfors i praktiken ensamt kan uppnå.

    Säg att två stora partier skulle råka få precis lika mandat i stadsfullmäktige – vilket är då störst? Jo, högst sannolikt har det ena i så fall fått ett högre röstetal än det andra, men precis som i riksdagen är det nog bara mandaten som räknas, inte de exakta röstsiffrorna.

    Och i varje händelse ska ju utöver borgmästaren också fyra biträdande borgmästare väljas, och var och en av dem måste få en majoritet i stadsfullmäktige bakom sig. Det krävs alltså politiska förhandlingar mellan grupperna, och i sista hand koalitioner för att få en kandidat vald.

    Att alla partier, också de allra minsta med bara ett eller ett par mandat i det nuvarande stadsfullmäktige, nu ser ut att nominera egna borgmästarkandidater är resultatet av en press från offentligheten, med massmedierna i spetsen. Det kommer troligen att ordnas en del ”borgmästardebatter”, och då vill ju alla vara med.

    Men för väljarna gäller det att minnas att kommunalvalet trots allt handlar mer om skolor, dagvård, hälso- och sjukvård, socialvård, äldrevård, kultur- och fritidstjänster, stadsplanering, stadens finanser, näringspolitik, invandringspolitik o.s.v. än någonsin om valet av ett borgmästarkollegium.

    Och för det partis del, vars fullmäktigegrupp jag leder, dessutom om hur stadens tvåspråkighet återspeglas i servicen, stadens övriga verksamhet och i stadsbilden.

    (Först publicerad som debattartikel i HBL 18.2.2017)