Main menu:

Blogg

  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2020
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  

    Coronan till trots

    Många av oss seniorer tar säkert coronaepidemin och dess konsekvenser med jämnmod. De generationer som själva upplevt krigen vet att det finns sådant som är ännu värre. Också det här ska vi klara!


    Samtidigt är vi äldre särskilt utsatta. De som befinner sig i den s.k. riskgruppen ska helst stanna hemma, och åtminstone inte ta emot besök. För mig personligen är det allra värsta att inte kunna besöka min 97-åriga mamma, såsom jag brukar ett par gånger i veckan.


    Jag vet att hon har det bra på sitt trygga seniorboende, där man i motsats till endel andra tragiska fall tagit coronan på allvar. Det gör också mamma själv, sjukvårdsutbildad som hon råkar vara. Lyckligtvis hör hon till de äldre som har huvudet i gott skick, och vi rings som vanligt varje morgon och kväll. Mina syskon och jag har också kunnat föra det hon behöver till henne och umgås på behörigt avstånd, genom glasdörrar.


    Värre är det för sängbundna och särskilt dementa åldringar, som kanske inte riktigt förstår vad som är på gång eller ens kan tala i telefon med sina anhöriga. Om de alls har sådana. Våra tankar är med dem.


    Sedan kan det förstås hända att det undantagstillstånd som råder ironiskt nog också för en del gott med sig. Familjeband kan stärkas, även om kontakten mellan generationerna tyvärr försvårats. Klimatet gynnas av det minskande resandet och ökade distansarbetet – som faktiskt kan tänkas bli ett bestående fenomen. Bara för att nämna ett par exempel.


    På en punkt hjälpte coronan tyvärr inte. Mitt i krisen och debatten om utbudet av sjukvårdstjänster valde en majoritet av sjukvårdsdistriktet HUS styrelse att lägga ner den s.k. samjouren vid Raseborgs sjukhus.


    Själv hade jag hoppats på en viss coronaeffekt, då jag som styrelsemedlem lade fram motförslaget om att samjouren skulle fortsätta tillsvidare, tills de nya landskapen kommit igång och det västnyländska för sin del skulle få en chans att ta ställning till Raseborgs sjukhus roll i vårdstrukturen.


    Coronan var ingalunda det primära argumentet, utan just den förestående vård- och landskapsreformen, löftena i HUS egen färska strategi om regional och språklig jämlikhet i vårdservicen, den enhälliga utredningen som föreslog fortsatt samjour och de likaså samstämmiga utlåtandena från regionens kommuner.


    Till saken hör också att det inte handlar om en sparåtgärd. Tvärtom utlovas i beslutet att de inbesparingar en slopad samjour medför ska användas till att stärka sjukhuset i övrigt. Och man bör minnas att sjukhuset nu kostar 31 miljoner på årsnivå – av en HUS-budget på 2,5 miljarder. Varför alltså slå så hårt mot denna ena procent?


    Ett reellt problem har varit att lyckas rekrytera de kirurger och anestesiologer som behövs för att upprätthålla jour också på veckoslut. Men det problemet minskar inte av att man reducerar sjukhusets verksamhet och därmed gör det mindre attraktivt som arbetsplats.


    Den effekten kan i värsta fall komma snabbt, redan under den pågående coronakrisen. Antalet sjukhusbäddar i Ekenäs ska i och för sig inte påverkas, men om man inte har personal är det svårt att upprätthålla vårdkapaciteten. Det var därför jag hade hoppats på en coronaeffekt.


    Paralleller har dragits till Vasa centralsjukhus, vars fulljour kunde räddas av regering och riksdag. Tyvärr var samjouren i Raseborg inte ett ärende för riksbeslutsfattarna, utan beslutet tillkom HUS styrelse.


    Men det kan ju alltid överklagas, förhoppningsvis av regionens kommuner vars utlåtanden negligerades. Nu behövs varje sjukhus fulla kapacitet.


    (Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 4/2020 24.4.2020)