Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    Då orden inte får röra sig fritt

    I dag är Pressfrihetens dag. Det är dagen då EU-länderna i allmänhet och Finland och de andra nordiska länderna i synnerhet kan fira sin åsikts-, yttrande- och pressfrihet. Men det är också dagen då vi blir påminda om att dessa friheter inte är givna, och inte är rådande på alltför många andra håll i världen.

    Vi behöver inte ens gå till mer fjärran, allmänt erkända diktaturer som Kina eller Kuba för att finna länder där varken åsikts-, yttrande- eller pressfrihet råder, där pressen kontrolleras av staten, regimen och partiet, där sträng censur råder och där oliktänkare fängslas. Nej, vi har sådana länder helt inpå oss, börjande med Ryssland och Vitryssland. Krisen på Krim och i Ukraina har tillspetsat läget.

    Hos oss har internet utan tvekan stärkt yttrandefriheten, eftersom den vidgat möjligheterna att orefuserat säga sin mening. Men internet har också fört med sig nackdelar såsom ohejdad hatpropaganda. Den är ett missbruk av yttrandefriheten, eftersom en god yttrandefrihet respekterar andras frihet och integritet. Yttrandefriheten är inte en frihet att såra och skada andra.

    Samtidigt hotas yttrandefriheten ironiskt nog av att den tryckta pressen lever i ekonomiskt svåra tider, pressad av vikande upplagor och stigande  distributionskostnader. Det är bara i få länder dagstidningar distribueras hem till prenumeranterna tidigt på morgonen, vilket garanterar en hög läsarfrekvens. Redan på kontinenten är det vanligare att man köper sin tidning i tidningskiosker – såsom vi köper (så kallade) eftermiddagstidningar. Det betyder förresten också att tidningarna tvingas sälja sig med skandaler och skvaller på löpsedlar och första sidor.

    Åsikts- och yttrandefriheten är elementära förutsättningar för demokrati. Och eftersom det är svårt att utöva åsikts- och yttrandefriheten bara på gator och torg, förutsätter den i sin tur pressfrihet. Det är självklart.

    Lika självklart borde det vara att verklig pressfrihet förutsätter det vi i Norden kallar offentlighetsprincipen: att alla myndighetsdokument är offentliga – om de inte uttryckligen har sekretess- eller konfidensbelagts på lagliga grunder, såsom av hänsyn till integritetsskydd eller affärshemligheter.

    Hos oss har principen sina rötter i den Tryckfrihetsförordning som på initiativ av dåvarande riksdagsmannen, kyrkoherden i Karleby, Anders Chydenius avgavs 1766 i det Sverige vi då tillhörde. Den var först i världen i sitt slag, och efterföljdes sedan av motsvarande i bl.a. Förenta Staterna. Men det skulle dröja länge innan principen infördes i större delen av Europa.

    Så sent som då Finland blev medlem i EU 1995 gällde i princip det omvända i många västeuropeiska länder och därmed också i unionen: alla dokument var hemliga om de inte uttryckligen hade förklarats offentliga. Det var i den verkligheten Finland och Sverige inträdde, men inte utan protester.

    Jag var personligen starkt engagerad i den kamp som sedan fördes både i många medlemsländer och i EU. Då jag åren 1997-2004 satt i ledningen för den europeiska journalistfederationen EFJ, först som styrelsemedlem och sedan som vice president, blev det min uppgift att för det europeiska journalistsamfundets del föra kampen för det som på olika språk och i olika länder har lite olika beteckningar: informationsfrihet, tillgång till dokument och i Norden alltså offentlighetsprincip.

    Kampen kröntes så småningom med framgång, både i många länder och för EU:s del i Amsterdamfördraget från 1999. Men jag minns många duster särskilt i sydeuropeiska länder med beslutsfattare som ansåg att offentlighet skulle rasera hela demokratin. Och ironiskt nog med en del korrespondenter i Bryssel, som insåg att de kunde riskera att förlora sitt privilegium att luska fram information via inofficiella kanaler. Skam över dem.

    Men det fanns också framsynta journalister i Bryssel, särskilt brittiska, som prövade den nyvunna offentlighetsprincipen genom att överklaga sekretessbeslut som hade fattats på lösa grunder. De gjorde en oersättlig insats.

    Ett starkt stöd hade EFJ och jag också av min landsman Jacob Söderman, den första innehavaren av posten som europeisk ombudsman. Och så samarbetade jag förstås med de europaparlamentariker som var införstådda, med Astrid Thors i spetsen.

    Men det är klart: problemen inom EU är trots allt finlir jämfört med situationen i länder där människor förföljs för sina åsikters skull och där för regimen ”olämpliga” journalister får sätta livet till. Det är dem vi särskilt ska minnas på Pressfrihetens dag.