Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    De dövas sak är vår

    Höjdpunkten under min kampanjdag i dag var valdebatten hos Helsingfors finska dövförening. Först lite bakgrund, ur min valtesblogg:

    De dövas sak ligger mitt hjärta nära, eftersom min farfar var döv, eller dövstum som det kallades på den tiden. Hans dövhet var inte medfödd, utan en svit av scharlakansfeber vid två års ålder, på 1890-talet. Eftersom också min farmor hade svårt nedsatt hörsel blev teckenspråket min pappas och hans syskons andra modersmål.

    Som präst i Pernå hade pappa scouting- och skriftskolverksamhet i den dåvarande dövskolan i Borgå, och det var han som långt senare lärde president Tarja Halonen – familjebekant till min bror – lite teckenspråk.

    Själv lärde jag mig aldrig mer än att jag kunde kalla farfar till mat- eller kaffebordet och lite till. Jag kan också teckna mitt namn: Björn tecknas förstås som namnet på djuret (ett kors med handen över näsa och läppar för att beskriva björnens kluvna nos) och så hade min farfar ett smeknamn på basis av att han som en gentleman av den gamla stammen alltid bar manschetter (man visar var manschetter finns på ärmarna). Gamla döva som kände farfar förstår alltjämt vad jag menar då jag tecknar mitt namn på det här sättet, trots att farfar dog redan 1974.

    Så också i dag, och till min stora glädje fann jag min farfars porträtt på väggen i dövföreningens lokal på Elisabetsgatan, tillsammans med andra döva ledargestalter genom tiderna. I mitt inledningsanförande hänvisade jag naturligtvis till porträttet, och fick god respons från publiken. En annan i panelen, de grönas Pekka Haavisto, kunde för sin del hänvisa till att hans farfar hade haft ett skrädderi som sysselsatte många döva.

    Att jobba som skräddare, eller såsom min farfar som bokbindare, hörde till de hantverkaryrken döva förr i världen var hänvisade till. Tyvärr har de här yrkena blivit mer sällsynta, och nu gäller det för döva att hitta sin plats i arbetslivet i flera olika branscher. I panelen var vi ense om att det särskilt i större företag skulle behövas kvoter för arbetstagare med olika handikapp, av vilka dövhet ju bara är ett. Troligen behövs det också ett visst lönestöd från samhällets sida, eftersom arbetsgivares fördomar säkrast skingras med pengar…

    Men de döva har också sitt eget språk, teckenspråket, och bör alltså bemötas också som en språkminoritet. Det gäller inte minst för utbildningens del, och här finns det stora brister. Vi har ingen teckenspråkig skola alls på svenska i Finland, sedan den i Borgå drogs in, och inte heller på finskt håll fungerar det som det borde.

    Jag kunde ju inte heller låta bli att försöka locka de teckenspråkiga till SFP, i kloka samers fotspår. Språkminoriteter bör hålla ihop!