Main menu:

Blogg

  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • september 2018
    M T O T F L S
    « Aug    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

    ”Det ryska Finland”

    ”Det svenska och det ryska Finland” lydde rubriken över en helsideskarta som Helsingin Sanomat publicerade söndag 9.6. Underrubriken var ”I största delen av landet är det andra inhemska språket redan ryskan”.

    Mycket riktigt: på kommunkartan är hela östra Finland och största delen av det inre Finland färgade röda för att markera att det här bor fler rysk- än svenskspråkiga. Bara längs de västra och södra gränserna och en bit in i landet är färgen blå för att visa att det här bor fler svensk- än ryskspråkiga. Upphovsmannen till färgkartan är enligt HS professor Arto Mustajoki, styrelseordförande för Finlands Akademi.

    Mina tankar gick osökt till en annan färgkarta som HS brukar publicera efter varje val: den där största delen av landets yta är färgad grön för att markera att Centern här är det största partiet. Bägge kartorna har sitt givna intresse, men är ändå grovt missvisande.

    Centerns respektive ryskans områden är till stor del glesbygder, där bara en bråkdel av befolkningen bor. Färgläggningen ger därmed en helt förvrängd bild av Centerns respektive ryskans faktiska positioner bland befolkningen.

     

    Detta framgår lyckligtvis av texten invid kartan. De svenskspråkigas antal är 291 000 och de ryskspråkigas 62 000 – alltså bara cirka en femtedel. Men då de svenskspråkiga är koncentrerade till kusttrakterna i södra och västra Finland, blir färgkartan sådan den blir.

    I motsats till underrubriken har begreppet ”andra inhemska språk” i texten helt riktigt försetts med citationstecken för att visa att det här används i en annan betydelse än den vedertagna, som ju syftar på de båda nationalspråken finska och svenska.

    Mellan de röda och blå fälten finns också en gråzon, där ingendera språkgruppen består av över 19 individer. Röda kommuner kan alltså ha 20 ryska invånare, men bara 18 svenska!

    Det finns också andra smått illvilliga element i texten. Tammerfors och Uleåborg hör enligt skribenten till det ”ryskspråkiga Finland” (citationstecknen mina, i HS-texten finns de inte!). Vidare påpekas att om samma språklag skulle tillämpas på ryskan som på finskan och svenskan, vore ryskan ett officiellt språk i Helsingfors, Esbo och Vanda …

    Arto Mustajoki – själv professor i ryska – hade enligt HS färglagt sin karta för att backa upp sitt förslag om att ersätta svenskan i finska skolor med ett val mellan svenska och ryska.

     

    För undvikande av alla missförstånd: jag har inget emot vårt grannspråk ryskan, tvärtom. I min ungdom skrev jag faktiskt in mig för bistudier i Hanken just för att läsa ryska och förbättra min korta skoltyska. Min lärare i ryska var ytterst inspirerande, och jag förkovrade min ryska också på två kurser i dåvarande Leningrad. Ja ponimaju nemnogo, no tolko nemnosjka gavarju (jag förstår lite, men talar bara ännu mindre) …

    Det jag har emot är att man börjar ställa ryskan mot det ena nationalspråket svenskan, som om de vore varandra uteslutande och undanträngande. Så är det ju inte.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 20.6.2013)