Main menu:

Blogg

  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Det viktigaste av alla nätverk

    Svenskan expanderar i Helsingfors. Antalet svenskspråkiga prognostiseras öka från 37 000 till 42 000 på 25 år. Den relativa andelen bibehålls på nuvarande nivå, som motsvarar andelen i hela landet.

    Ändå är och förblir svenskan ett faktiskt minoritetsspråk i Helsingfors. Även i landets största svenska kommun är vi en sexprocentig minoritet som måste slå vakt om vår ställning. Det förutsätter att staden erbjuder en fullvärdig service på svenska: hälso-, sjuk- och socialvård, bibliotek och andra kulturtjänster, äldrevård och så vidare.

    Allra viktigast är skolorna och dagvården. Det måste finnas ett så heltäckande nätverk som möjligt av daghem och skolor, åtminstone för yngre elever, så att tvåspråkiga familjer har ett genuint val mellan svenskt och finskt. Samtidigt måste skolorna hålla hög standard. Och så är ju samhällsresurserna nu knappa, så det hela borde inte få kosta för mycket. Här är kärnan i en svår balansgång: så många skolor som möjligt, men inte på bekostnad av kvaliteten – och ekonomiskt förnuftiga.

     

    Nu pågår i Helsingfors en genomgång av skolnätverket. Målet har definierats så att en finsk enhetlig grundskola (åk 1-9) ska ha minst två parallellklasser per årskurs, vilket i praktiken betyder cirka 500 elever. För de svenska skolorna är kriteriet 200 riktgivande, men inte absolut. Kriterierna gäller en förvaltningshelhet – som kan ha verksamhet på flera ställen.

    Av våra 16 grundskolor fyller sex med marginal kriteriet: Botby (åk 0-9; närmare 500 elever), Cygnaeus (åk 1-6, drygt 250), Drumsö (åk 1-6, drygt 200), Hoplaxskolan (åk 0-9, över 600), Norsen (åk 7-9, drygt 350) och Åshöjden (åk 1-10, ca 270 elever). Av dem är Hoplax en ”sammansatt” skola med verksamhet i fem enheter i Munksnäs, Haga, Kårböle och Sockenbacka.

    Av dessa är Sockenbacka en kvartersskola för åk 1-2. En annan finns i Arabia, som en del av skolan i Kottby (åk 1-6) med dess cirka 150 elever. Andra skolor för åk 1-6 med mellan 100 och 200 elever är Brändö, Degerö, Kronohagen, Minerva, Nordsjö, Staffansby och Zacharias Topelius. Mindre skolor än så är just nu Månsas och Östersundom.

     

    Vi står sannolikt inför en hopknippning av närliggande skolor i en gemensam förvaltning, enligt modell från Hoplaxnejden. Till exempel Brändö + Degerö, Kottby + Månsas, kanske Nordsjö + Botby och så centrumskolor sinsemellan. Staffansby och Östersundom ligger så långt från andra skolor att naturliga partner är svår att hitta.

    Till fördelarna med helheter på minst 200 elever hör en rektorstjänst med lägre undervisningsskyldighet och ökade valmöjligheter med hjälp av optimerade lärarresurser och arbetsfördelning då det gäller t.ex. språkurvalet.  Och så kan alla nuvarande skolenheters verksamhet tryggas – och därmed nätverket.

    Det möjliggör också helt nya skolenheter om behov kan påvisas, som en kvartersskola på Busholmen. Och så hoppas vi ju på den tvåspråkiga Nordiska skola, under det finska skolväsendet, som SFP har föreslagit.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 26.8.2015)