Main menu:

Blogg

  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Ett nytt kapitel

    Om livet är en bok, inleder jag vid årsskiftet ett nytt kapitel, som ledamot av Helsingfors stadsfullmäktige. Det förra inleddes 2009, då jag efter 27 år lämnade Hbl och åter blev den politiker jag i min ungdom hade velat bli.

    Jag blidde visserligen inte Europaparlamentariker, även om jag nu avancerat från andra till första reserv. Inte heller blidde jag riksdagsledamot i fjolårets val, utan åter andra reserv. I rikspolitiken är jag bara en politruk. Men snart kan jag åtminstone låta mig tituleras kommunalpolitiker. Tredje gången gillt …

    Från min ungdom minns jag sådana ledamöter av stadsfullmäktige som Gustaf Laurent, Carl-Gustaf Londén, Arvid von Martens, Victor Procopé och Erik Witting, som den länge enda kvinnan Vivan Juthas tills hon fick sällskap av Jutta Zilliacus, och från denna yngre generation Georg C. Ehrnrooth och Ingvar S. Melin. Av alla dessa finns bara Jutta Z. kvar i livet.

    Och nu är man då plötsligt en sentida efterföljare till dessa personligheter. Det känns högtidligt och förpliktande. Tur att det funnits andra lite vanligare människor som jag här emellan …

     

    Nog om den personliga aspekten. Märkte ni att det i årets kommunalval, precis som i fjolårets riksdagsval, vid sidan av den där enda valsegraren fanns bara ett enda parti som höll ställningarna, medan alla andra förlorade? Det var SFP.

    Det är i och för sig såtillvida naturligt att SFP:s väljare säkert är de sista att låta sig lockas av Sannfinländarna, med deras språkagenda. Men visst är det ett glädjeämne för alla finlandssvenskar att deras parti håller ställningarna. Det bäddar ju för fortsatt stark intressebevakning på både riks- och lokalplanet.

    Också i Helsingfors höll SFP sina positioner, men i övrigt avvek resultatet på en punkt från rikstrenden: även Vänsterförbundet segrade här, säkert tack vare riksduons attraktionskraft. Det betyder tyvärr att SFP:s relativa position, som ett av de mindre, om också inte små partierna, något försvagades. VF gick framåt från sju till nio mandat, SF gick om SFP från fyra till åtta, och SFP behöll alltså sina fem.

    Det borde ändå stå helt klart att det inte är status quo-SFP som ska förse de båda valsegrarna med de tilläggsplatser i nämnder och andra organ de är berättigade till. Det ska de tre stora partierna göra, som alla var förlorare i valet.

     

    Nu är mandat i stadsfullmäktige, stadsstyrelse, nämnder, direktioner och övriga organ förstås inga självändamål. De är bara medel för att göra politik.

    Ett annat, minst lika centralt medel är samarbete. Inget parti kan ensamt diktera i Helsingfors. Det gäller också de största, av vilka inte ens Samlingspartiet har mer än drygt en fjärdedel av de 85 mandaten.

    Men det gäller naturligtvis inte minst mindre partier, bland dem SFP. I bevakningen av Helsingforssvenskarnas språkliga behov är det i allmänhet SFP som tar initiativ, men vi måste vara beredda till samverkan över partigränserna för att nå resultat.

    (Först publicerad i Hufvudstadsbladet 18.11.2012)