Main menu:

Blogg

  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Ett vårdområde för metropolen

    Då regeringen i våras lät förstå att den kunde tänka sig ett separat vårdområde för huvudstadsregionen om de berörda städerna bara kommer överens om en modell, var det väl få som trodde att de fyra städerna faktiskt skulle kunna enas om en sådan. Städerna har ju inte precis någon stolt historia av samarbetsförmåga.

    Men undrens tid är inte förbi. Tydligen var regeringens morot tillräckligt lockande – eller snarare hotet om att metropolområdets specialsituation inte beaktas alltför starkt. I förra veckan kunde de fyra städernas stadsdirektörer offentliggöra sitt förslag. Det förordades av stadsstyrelserna i Esbo och Vanda på måndagskvällen, och knappast kommer Grankullas stadsstyrelse på onsdagen att sätta käppar i hjulen. I Helsingfors lades ärendet på bordet för en vecka, men förord väntas nästa måndag.

    De fyra städerna har tillsammans över en miljon invånare, och skulle alltså även utan det övriga Nyland vara det klart största av alla vårdområden i landet. Eller landskapen, som regeringen numera vill kalla dem eftersom de också skulle ha andra uppgifter. Men framför allt utgör städerna ett relativt homogent område vad befolknings- och infrastrukturen beträffar, som skiljer sig från det övriga Nyland.

    Det är alltså enbart naturligt om detta område självt får ta hand om sin bashälsovård och socialvård. För specialistvårdens del kvarstår HNS, Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt som täcker hela Nyland. Tjänsterna inom bashälsovården och socialvården skulle de fyra städerna producera tillsammans, var för sig eller med hjälp av köptjänster från den tredje och privata sektorn.

    Ett litet frågetecken är vilken den specialistvård är som nära ansluter sig till bashälsovården, och som metropolområdet också vill sköta självt. Över huvud taget är modellen ännu rätt diffus, och kräver preciseringar. Det gäller t.ex. det demokratiska inslaget i beslutsfattandet och dess relation till hela landskapets demografiska förvaltning.

    Frågan är förstås också i vilken mån det övriga Nyland skulle bli lidande. Redan nu hörs röster om hur splittrat det området skulle bli, från Hangö till Lovisa men utan den huvudstadsregion som brukar betecknas som kittet mitt i landskapet. Å andra sidan är också det området i sig självt rätt homogent med medelstora och mindre städer och landskommuner. Och skulle med en halv miljon invånare ändå höra till de allra största områdena eller landskapen.

    Vilken blir då språkkonsekvensbedömningen, som alltid bör göras? I Nyland bor cirka hälften av alla finlandssvenskar, så den kritiska massan i ett enhetligt vårdområde vore övertygande. Men faktum är att antalet svenskspråkiga vore ungefär lika stort – cirka 70 000 – i huvudstadsområdet och i det övriga Nyland, så underlaget för en tvåspråkig service borde nog vara tryggat på bägge hållen.

    Jag är också övertygad om att t.ex. sjukhusen i Borgå, Hyvinge, Lojo och Raseborg (Västra Nylands) – av vilka Borgå och Västra Nylands bäst kan trygga också en svensk service – har en minst lika stor chans att bevaras och utvecklas om beslutanderätten över dem stannar hos de berörda kommunerna.

    Kyrkslätt och Kervo saknar som känt egna sjukhus och är beroende av Jorv i Esbo respektive Pejas i Vanda, och det är orsaken till att de två kommunerna inbjuds att vara med i metropolsamarbetet om de så vill. Deras sammanlagda invånarantal rubbar dock inte konstellationen i stort.

    Det finns annat som förenar huvudstadsregionen än befolknings- och infrastrukturerna. Inte minst för invandrartäthetens del skiljer sig regionen markant från det övriga Nyland. Därför har de fyra städerna också tänkt sig att sköta integreringsuppgifterna på egen hand.

    Däremot finns det ingen anledning att rubba de samarbetsorgan som redan fungerar väl: HRM som har hand om vattenförsörjningen och avfallshanteringen, och HRT som sköter regiontrafiken. I HRT är förresten också Sibbo med, och både Sjundeå och Tusby förhandlar redan om medlemskap, så det området är i varje händelse större än det tilltänkta vårdområdet.

    Nu återstår frågan om regeringen kommer att leva upp till vad den har ställt i utsikt och respektera huvudstadsregionens önskemål. Det blir ett eldprov för de tre regeringspartierna, av vilka bara ett är stort och starkt också i huvudstadsregionen.

    (Först publicerad på Kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 20.8.2016)