Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Fotspår och tår

    Mångas första reaktion på nyheten att president Sauli Niinistö skulle träffa sin ryske kollega Vladimir Putin och sedan sin ukrainske, Petro Porosjenko, präglades säkert av kritisk förvåning. Vad skulle nu Niinistö ha att ge, tror han sig vara en andra Martti Ahtisaari?

    Farhågorna har åtminstone hittills visat sig förhastade. I bästa fall kan Niinistö ha agerat katalysator i en process för att föra samman parterna till konstruktiva diskussioner om en lösning av konflikten. Nästa steg är att Putin och Porosjenko i övermorgon ska mötas öga mot öga i Minsk. Lite ironiskt att diktatorn Lukasjenkas land får fungera som ”neutral mark” i sammanhanget, men låt gå.

    Nu ska vi minnas att Niinistös resor bara i Finland varit förstasidesstoff. Inte ens i Ryssland eller Ukraina har de fått lika stor uppmärksamhet, för att inte tala om andra länder. Men om de faktiskt visar sig ha spelat en roll i konfliktlösningen får Niinistö säkert erkänsla i efterhand.

     

    Några reflexioner kan vara på sin plats. En första är att det uttryckligen är Finlands president som har agerat. Som person har Niinistö ingen erfarenhet och inga tidigare meriter på området, såsom Ahtisaari hade redan innan han blev president.

    En andra reflexion är att Finland kunde agera eftersom vi inte är militärt allierade. Det är svårt att föreställa sig att något Natolands ledare i detta läge hade varit lika gångbar. (Detta är självfallet inget tillräckligt argument för att förbli militärt alliansfria, men nog en aspekt.)

    En tredje är att vi ännu inte vet om Niinistö hade ett uppdrag av EU. Logiskt vore det i och för sig, för vilken annan stats- eller regeringschef från något EU-land hade av de berörda parterna lika lätt accepterats som budbärare?

    Andra militärt alliansfria EU-länder är Sverige, Österrike och Irland plus Cypern och Malta. Sverige har ingen president som kunde möta andra presidenter på samma nivå, och dessutom är både Reinfeldt och Bildt lite av ”halta ankor” då de sannolikt snart byts ut mot socialdemokrater. De övriga presidenterna är – liksom den schweiziske som byts varje år – ceremoniella, förutom Cyperns som enligt amerikanskt mönster också är regeringschef.

     

    En fjärde reflexion som sammanhänger med den föregående är att Finlands president – i motsats till nästan alla andra statsöverhuvuden i Västeuropa – alltjämt har en politisk funktion, och det uttryckligen i utrikespolitiken.

    En sådan, ännu starkare, har förvisso Frankrikes president, men dels är Frankrike ett Natoland och dels ser det övriga Västeuropa inte med blida ögon på att landet vill hålla fast vid att sin export av militär materiel till Ryssland.

    Det saknar inte politiskt och konstitutionellt intresse att president Niinistö på detta sätt profilerar sig, i ett läge då vi just fått en mer utrikes- än inrikespolitiskt inriktad statsminister och har en exceptionellt erfaren utrikesminister. Niinistö vill trampa i stora fotspår, även med risk för att trampa på andras tår.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 24.8.2014)