Main menu:

Blogg

  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juli 2019
    M T O T F L S
    « jun    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Fram för visselblåsning!

    I förra veckan publicerades här på Kommuntorget en ytterst angelägen kolumn, där Kommunförbundsjuristen Saija Haapalehto förtjänstfullt utredde begreppet visselblåsning. Här är länken: https://kommuntorget.fi/blogg/2018/12/visselblasarens-roll-ar-att-sla-larm/

    Hennes betraktelse inspirerade mig att komplettera lite, eftersom jag i mitt förra liv som journalist och journalistfackligt aktiv på europeisk nivå ägnade mycket tid och energi på att lobba för bl.a. just visselblåsning.

    Först lite bakgrund. Den europeiska journalistfederationen EFJ ägnar sig inte, som dess medlemsorganisationer på nationell nivå, åt löneförhandlingar, arbetsvillkor eller motsvarande materiell intressebevakning för journalister. I stället koncentrerar den sig på främjande av yttrande- och pressfriheten och journalistetiken.

    Verksamheten är snarlik den som t.ex. Internationella Pressinstitutet IPI, organisationen Reportrar utan gränser eller författarnas PEN ägnar sig åt. (I själva verket skulle jag säkert nu ha varit aktiv på det här planet, om inte kommunalpolitiken hade farit iväg med min tid och mitt intresse…)

    Då jag själv satt i ledningen för EFJ, åren 1997–2004, hade Finland och Sverige nyss blivit medlemmar i EU, och det föll sig därför naturligt att arbeta för att den nordiska offentlighetsprincipen inte bara av EU skulle respekteras i de länder som tillämpade den, utan också introduceras i andra EU-medlemsländer och i själva EU-apparaten. Offentlighet är ju i sista hand en förutsättning för demokrati.

    Det var inte lätt. Medan den nordiska offentlighetsprincipen stipulerar att alla handlingar som inte uttryckligen och på klart deklarerade grunder förklarats konfidentiella ska vara offentliga, tillämpade EU i princip rakt motsatt regel: allt som inte deklarerats vara offentligt, var konfidentiellt…

    Vi lobbade EU-kommissionen och parlamentet och jag reste Europa runt som ett slags handelsresande eller missionär, från Dublin och Lissabon i väst över otaliga städer i Mellan- och Östeuropa till Aten och Nicosia i öster – ja ända bort till Baku i Azerbajdzjan och Bisjkek i Kirgizistan, för också Europarådets medlemmar skulle nås. För att travestera en känd tv-reklam: jag var en ”access to information-missionary from Finland”.

    Nå, vad har detta med visselblåsning att göra? Jo, särskilt i offentlighetsprincipens ursprungsland Sverige är de klart förknippade.

    Som första land i världen fick Sverige – och därmed Finland – den 2 december 1766 en tryckfrihetsförordning. Initiativtagare var riksdagsman Anders Chydenius från Gamlakarleby, en frihetskämpe som ju också hann före Adam Smith med att förespråka frihandel. ”Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten” fyllde alltså 252 år här i förra veckan.

    Den gällande tryckfrihetsförordningen i Sverige är från 1949, och både den och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 innehåller stadganden om meddelarfrihet, alltså en frihet för medborgare att agera visselblåsare för att avslöja allt från brister, olägenheter och missförhållanden till regelrätta brott ”i vilket ämne som helst” i en offentlig- eller privaträttslig organisation. Meddelarfriheten är alltså i Sverige grundlagsförankrad.

    Nära förknippade med meddelarfriheten är i Sverige efterforskningsförbudet, och journalisternas källskydd, bägge avsedda att skydda visselblåsarens identitet, meddelarskyddet. I Finland är yttrande- och tryckfriheten grundlagsfästa, däremot inte meddelarskyddet.

    Men nog om juridiken – och över till visselblåsning i praktiken. På samma sätt som offentlighet är en förutsättning för demokrati, är visselblåsning ofta en förutsättning för att rättssamhället ska fungera.

    Polis och åklagarmyndigheter kan aldrig få tillräckliga resurser för att övervaka allt, och det samma gäller revisionsnämnderna och deras tjänstemän i kommunerna. De måste få tips, för kommunernas del av vakna kommuninvånare – men också av de egna anställda.

    Det må sedan gälla t.ex. allmän resursering, personalens välmående, mobbning, sexuella trakasserier, missbruk av tjänsteställning, underlåtelse att övervaka, korruption, stöld, försnillning, bedrägeri – ja, för att citera den svenska grundlagen: ”vilket ämne som helst”.

    I Helsingfors godkände stadsfullmäktige i november en motion som syftar till att stärka visselblåsning i staden. Bl.a. ska en het linje öppnas för både anonyma tips och, valfritt, tips under eget namn – varvid ens ställning ändå tryggas. Som Saija Haapalehto nämnde i sin kolumn, planerar EU en lagstiftning till skydd för visselblåsare, och jag kan tillägga att den skulle gälla även kommuner med över 10 000 invånare, alltså bl.a. Helsingfors.

    Liksom juristen Haapalehto vill också jag ändå varna för risken för missbruk. Trots att anonymiteten vid behov måste kunna garanteras, måste identifieringen ändå göras så att inte vem som helst kan ange vad som helst. Sakligt ogrundade, personliga vendettor måste naturligtvis undvikas, men så rensas de förstås också bort vid en närmare granskning.

    Riskerna är, rätt hanterade, trots allt klart mindre än fördelarna. Fram för mer visselblåsning, också i kommunerna!

    (Först publicerad som kolumn på Kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 12.12.2018)