Main menu:

Blogg

  • november 2020
  • oktober 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2020
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Fullmäktigeval, inte borgmästarval

    Så är vi där igen. I kommuner som har en s.k. borgmästarmodell riskerar kommunalvalet i april åter att framstå som ett borgmästarval. Massmedierna har redan satt igång karusellen.

    Talet om borgmästarval bygger på ett klart missförstånd. Borgmästaren väljs inte i ett direkt folkval. I kommunalvalet väljs stads- eller kommunfullmäktige, som sedan bland de invalda väljer en borgmästare och föreskrivet antal biträdande borgmästare.

    Det finns åtminstone i Helsingfors inga andra formella krav på det valet än att de som väljs ska vara ordinarie eller åtminstone ersättande medlemmar i stadsfullmäktige. Tyvärr finns inga kompetenskrav.

    Redan stadsdirektören i det gamla systemet valdes enligt praxis av det största partiet, och därför har Helsingfors redan i fyrtio år haft samlingspartistiska galjonsfigurer med en bakgrund som förtroendevalda, de fyra sista stadsdirektörerna var Raimo Ilaskivi, Kari Rahkamo, Eva-Riitta Siitonen och Jussi Pajunen. Huvudstadens stadsdirektör förlänades traditionellt av presidenten hederstiteln överborgmästare.

    Då den första borgmästaren skulle väljas efter valet 2017 var det naturligt att valet föll på Jan Vapaavuori, eftersom hans Samlingsparti återigen var störst. Att han också var valets röstkung med 30.000 personliga röster stärkte hans position, men var inget villkor. Kompetens hade han.

    Nu hoppar Vapaavuori överraskande av, och det är en stor utmaning för hans parti. Var hitta en borgmästarkandidat som kan fylla tomrummet? Många namn nämns. Min gissning är att riksdagsledamot Sari Sarkomaa ligger bäst till. Dödfödd är tanken på att med kort varsel importera någon utanför Helsingfors. En sådan vore tvungen att illa kvickt flytta till huvudstaden… Jag skulle hänföra också en repatriering av Alex Stubb till den kategorin, hans namn har ju också nämnts i sammanhanget.

    Tre andra partier har redan nominerat borgmästarkandidater: SDP ställer upp bitr.borgmästare Nasima Razmyar, sannolikt med sikte på en fortsättning på den nuvarande posten. Utbrytargruppen Rörelse nu ställer upp Harry ”Hjallis” Harkimo, totalt chanslös, eftersom partiet nog inte kommer att höra till de större.

    Och så har Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho ställt upp sig själv. Det är ett skickligt drag. Han var visserligen bara på sjätte plats av alla kandidater i det förra valet, men har sedan dess tagit plats i riksdagen och blivit partiledare, så han har alla chanser att öka sitt röstetal rejält.

    Men det är ju inte det som räknas. För att alls kunna göra anspråk på borgmästarposten borde partiet bli det största – och även om det mot all rimlig förmodan skulle ske, ligger det alltså ingen automatik i det heller. Jag kan inte i min allra vildaste fantasi föreställa mig att Halla-aho skulle kunna få en majoritet i stadsfullmäktige bakom sig. Syftet är ett annat.

    Intressantare är då vem De gröna nominerar. Biträdande borgmästare Anni Sinnemäki ligger förstås närmast till hands, men partiet har ju sin rotationsprincip enligt vilken en person inte ska sitta på en post mer än högst två perioder.

    I Sinnemäkis fall blir det en tolkningsfråga. Hon hann sitta som biträdande stadsdirektör en (halv) period 2015–2017 innan hon blev invald i borgmästarkollegiet. Tolkas detta som två perioder på samma post, eller som bara en och en halv – eller som två olika poster?

    Andra möjliga gröna borgmästarkandidater vore väl deras andra biträdande borgmästare Sanna Vesikansa, och framför allt partiledaren, inrikesminister Maria Ohisalo, som också sitter i stadsfullmäktige.

    Vänsterförbundet väljer troligen mellan riksdagsgruppens ordförande Paavo Arhinmäki och riksdagsledamot Veronika Honkasalo.

    Och vad gör SFP? Personligen hoppas jag att riksdagsledamot Eva Biaudet ställer sig till förfogande på nytt, eftersom troligen alla andra kandidater kommer att vara nuvarande eller tidigare, kända rikspolitiker. Sannolikt kommer det, liksom senast, att ordnas ”borgmästardebatter” där bara de nominerade borgmästarkandidaterna får delta.

    Och ändå har ju andra partiers kandidater än Saml:s och De grönas ingen större relevans för själva borgmästarvalet. Däremot har kandidaturerna avigsidor, då många väljare tydligen tror att de ska koncentrera rösterna till dessa kandidater – eller till de partier som kan ha en chans att få posten. Det snedvrider både parti- och kandidatvalen.

    I Helsingfors har borgmästarmodellen sannolikt kommit för att stanna. Visst är det en fördel för demokratin att valen av stadens ledarskap är öppet politiska, och inte smygpolitiska såsom tidigare. Men systemet har alltså också sina nackdelar.

    De kan undvikas om alla minns att kommunalvalet inte är ett borgmästarval, utan ett val av fullmäktige – som sedan väljer borgmästare.

    (Först publicerad på kommuntorget.fi 19.11.2020)