Main menu:

Blogg

  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Fyra år i riksdagen

    En mandatperiod i riksdagen är som känt fyra år lång. Då jag vid månadsskiftet lämnade jobbet som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen för att ta itu med SFP:s historik hade jag hunnit jobba i huset i just fyra år. Låt vara under två halva mandatperioder i stället för en hel.
    Plats alltså för vissa reflexioner, och framför allt en jämförelse mellan de två olika mandat- och därmed regeringsperioder jag hann uppleva. Ja, strängt taget var ju regeringarna under denna tid tre: Vanhanen II, Kiviniemi och Katainen.

    Kontrasterna är många. Regeringarna Vanhanen II och Kiviniemi var ju relativt homogena: Centern, Saml, SFP och De gröna, alltså ”borgerliga plus”. Den förtroendefulla axeln mellan de två större regeringspartierna fungerade kanske allra bäst på det plan jag upplevde på nära håll, mellan riksdagsgruppernas ordförande Timo Kalli och Pekka Ravi. Jordbrukaren Kalli från Satakunta och läraren Ravi från Norra Karelen verkade vara de bästa vänner och bröder. Då regeringspartiernas gruppledare och generalsekreterare möttes var stämningen i det närmaste familjär.
    Det samma kan inte riktigt sägas om atmosfären under den heterogena regeringen Katainens tid. Visserligen har de stora konflikterna lyst med sin frånvaro på gruppledarmötena – de har skötts inom regeringen. Men visst återspeglades sexpartiregeringens mångfald i en viss spänning som ibland kunde förnimmas också på mötena. Några hårda sammandrabbningar hann jag ändå inte uppleva. Men det var mer businesslike än familjärt.
    Större var kontrasten ändå mellan de båda perioderna då det gäller den allmänna stämningen i riksdagen. Orsaken var självklar: Sannfinländarnas brakseger som förde in många oerfarna och kontroversiella ledamöter i granitborgen. Strängt taget är det visserligen bara en handfull av dem som med sina upptåg har stulit uppmärksamheten i offentligheten, medan många andra är flitiga, kunniga och sakliga representanter för sina väljare.
    Men man bör också minnas den förnedring de andra riksdagsgrupperna utsattes för då de, med undantag för Svenska riksdagsgruppen, reducerades. Det gällde inte minst Centern, som förvandlades från största regeringsparti till minsta oppositionsparti, men också De gröna. Sådant skapar trauman.

    Ändå vill jag gärna vittna om att de politiska konflikterna och kontroverserna allmänt taget inte återspeglades i de personliga relationerna inom personalen eller, mig veterligen, mellan ledamöterna. I Riksdagshuset hälsar alla, hög som låg, vänligt på varandra och man umgås helt naturligt över alla partigränser.
    Vårt svenska gruppkansli råkar vara granne med bland annat Sannfinländarnas, utan att det upplevs som pinsamt på något sätt. På sin höjd kan man helt välvilligt och ömsesidigt skämta lite med varandra.
    Den här upplevelsen kommer jag, vid sidan av allt det politiskt intressanta jag fick uppleva, att bära med mig från mina fyra år i Riksdagshuset. För som det finska ordstävet påminner oss: det är sakfrågorna som grälar, inte människorna.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 21.10.2013)