Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Goda nyheter

    Folktingets färska statistikrapport – den tionde sedan starten 1981 – är glädjande. På fem år, från 2007 till 2012, har finlandssvenskarna ökat med 1400 till 291000. Nativiteten är något högre än på finskt håll.

    Salig Ralf Norrmans slagord ”personligen minskar jag inte” kan alltså bytas ut mot ett triumferande ”vi minskar inte, utan blir tvärtom fler”! Den relativa andelen har förvisso alltjämt marginellt minskat till 5,4 procent, men åter kunde man travestera ”hurraren” Norrman: vi är inte relativa! Tji får de som spått finlandssvenskarnas sorti från jordens yta. Trenden har svängt.

     

    En annan god nyhet är att elevströmmen till svenska skolor förblir stabil – och klart större än antalet svenskregistrerade i skolåldern. Tillskottet kommer säkert från tvåspråkiga familjer som kanske rutinmässigt registrerat barn som finskspråkiga men sedan klokt nog väljer svensk skola.

    Rapporten bekräftar också att moderns språk påverkar barnens språkregistrering klart mer än faderns. Då mor är svensk anmäls över 80 procent av barnen som svenskspråkiga, mot bara ”normala” 50 procent då far är svensk. Moderns språk är alltså ett mer ”dominant arvsanlag”, för att låna ett begrepp från biologin. Begreppet modersmål ska tydligen tas bokstavligt!

    Men för att fortsätta dra paralleller till arvsanlagsteorierna, kan man fråga sig hur det går i nästa generation, och de därpå följande. Då en tvåspråkig bildar familj med en enspråkig, blir då barnen språkligt ”75-procentiga” i någondera riktningen? Kan detta på sikt försvaga den svenska befolkningen – eller tvärtom stärka den? Det beror på en rad faktorer, bland dem boningsort och skolspråk.

    Eller, annorlunda uttryckt, finns den risk för assimilering som ordföranden för Finlandssvensk samling, Hans Göran Rosenlund, pekade på i ett debattinlägg i Hbl 16.11? Den kan inte uteslutas, och inte heller kan den frikopplas från de förvaltningsreformer som planeras.  Det gäller att se upp!

     

    Mest fascinerande av figurerna i demografiprofessorn Fjalar Finnäs statistikrapport är ändå den som avslöjar att bara hälften så många finlandssvenskar är arbetslösa som finskspråkiga i samma regioner.

    Av tänkbara förklaringar duger regionala skillnader alltså inte.  Inte heller tror jag att vi ska leka genetiker och inbilla oss att vi är fiffigare eller flitigare. Eller att den numera helt marginella skillnaden då det gäller ägandet i näringslivet skulle utgöra en mer allmängiltig förklaring, alltså att finlandssvenskar ”får jobb i pappas firma”. Utbildningsskillnader har historiskt sett förekommit, men har nog utjämnats.

    I stället tror jag vi ska vända blickarna mot den uppenbara skillnaden i den kompetens på arbetsmarknaden språkkunskaperna utgör. Finlandssvenskarna är i betydligt högre grad tvåspråkiga i avseende å de båda nationalspråken som så väl behövs i arbetslivet.

    Ändå är det inte ödesbestämt att finlandssvenskarna måste ha detta privilegium. Se här ett uppenbart argument för den för alla gemensamma skolundervisningen i svenska och finska!

    Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl