Main menu:

Blogg

  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Helsingfors år 2016

    Vår grupp väljer att fortsätta på den diskussion vi förde på stadsfullmäktiges strategiseminarium för snart två veckor sedan. Budgeteringen styrs som känt framför allt av de två centrala kriterier som har uppställts för den pågående mandatperioden: investeringstaket och produktivitetsmålet.

    Vår grupp håller i och för sig fast vid de mål vi har kommit överens om. Överenskommelser är till för att hållas, inte för att brytas. Samtidigt vet vi att både investeringstaket och framför allt produktivitetsmålet, strikt och orimligt tolkade, riskerar att bli tvångströjor då det gäller att utveckla vår stad och trygga servicenivån för invånarna.

    Det finns motstridiga uppgifter om huruvida investeringstaket (435 miljoner/år, plus inflationsjustering) redan har hindrat nödvändiga investeringar eller inte. En möjlighet att lindra effekten är att vi skulle börja nettobudgetera vissa investeringar, åtminstone planeringen av nya bostadsområden. Kalkylerna är förstås utmanande, men grova uppskattningar borde inte vara omöjliga att göra. Vår grupp är alltså redo att inleda diskussioner om en sådan tillämpning av taket, utan att i och för sig rubba det.

    Produktivitetsmålet har ju definierats så att driftsbudgeten får växa med högst folkmängdens tillväxt plus inflationstakten minus en procentenhet, som alltså förväntas motsvara en produktivitetshöjning. Det målet har nu tillämpats i två års tid, men i längden är det ganska utmanande. Det innebär ju att anslagen i reella tal sjunker, mätt per invånare. Om inte enprocentsinbesparingen kan göras med hjälp av en reellt höjd produktivitet betyder det nedskärningar i servicen. Inte minst utbildningen och social- och hälsovårdssektorn har fått känna av detta.

    Låt mig ta ett exempel från utbildningens område. Produktivitetsmålet har tolkats så att vi hellre ska spara på det som kallas ”väggar” än på innehållet och resurserna för själva undervisningen. Om vi kallar våra skolhus ”väggar” är det förstås lätt att hålla med om den prioriteringen.

    Men skolhusen är den miljö i vilken undervisningen sker, och skolmiljön saknar inte betydelse för undervisningens innehåll och resultat. Vi måste kunna erbjuda våra elever en miljö där de trivs, där de känner sig hemma. Både stora och mindre skolor kan erbjuda en sådan miljö, men trivseln och resultaten står inte i direkt proportion till skolornas storlek.

    Administrativa sammanslagningar har erbjudits som en lösning, och på svenskt håll har vi redan tillämpat sådana. Men en gemensam förvaltning får inte vara ett steg som sedan automatiskt leder till en fysisk sammanslagning till alltför stora skolenheter alltför långt från hemmen. Snarare bör det ges garantier för att de är ett sunt alternativ till sådana.

    Vi har också redan exempel på att elever med inlärningssvårigheter p.g.a. bristen på assistenter tvingats söka sig till specialskolor trots att de skulle klara sig väl i de vanliga skolorna. Förutom att det leder till onödig segregering i stället för integrering blir det ju faktiskt bara dyrare för staden. Nedskärningarna drabbar de värst utsatta.

    Nedskärningarna i skolornas resurser innebär nedskärningar i vår allra värdefullaste investering i framtiden, och därmed i Finlands konkurrenskraft. Sparandet biter sig självt i svansen och står sig i längden dyrt.

    För social- och hälsovårdens del gäller samma obönhörliga logik: de sparåtgärder som nu vidtas i produktivitetsmålets namn står lätt i strid med våra andra, kvalitativa strategimål och kan i längden ställa sig dyra.

    Vi vill att våra äldre ska kunna bo kvar hemma så länge de vill och kan, men skär samtidigt i färdtjänsten för äldre, rörelsehindrade och handikappade och kan inte heller öka resurserna för hemvården i den takt som vi minskar på anstaltsplatserna. Lika litet har vi möjlighet att utveckla andra stödtjänster som hemmaboende kräver. I den andra ändan kan kostnaderna bli mycket högre genom att det behövs ett ökat antal anstaltsplatser för ensamma, otrygga, minnessjuka människor och deprimerade, isolerade och passiva handikappade. Preventivt arbete talar man mycket litet om eller kanske man talar om det men det finns
    inte resurser att förverkliga det. Vi släcker bränder i stället för förhindra att de uppstår, och minskar antalet tjänster inom social- och hälsovårdsverket med 200 vakanser.

    Personalen är stressad och frustrerad och byter arbetsplats vilket gör att klienterna ständigt ska vänja sig vid nya ansikten och nya rutiner. Ett exempel på vad sparåtgärder leder till är om man sparar i administrationen genom att försvåra rådgivningen för invånarna. Lyckligtvis skedde det inte med den allmänna hälsorådgivningen, och det sparar troligen mer pengar än vad det kostar.

    Det har visat sig vara så svårt i Helsingfors att få fler närståendevårdare att vi inte längre ens skriver in något mål för hur stor ökningen skall vara. Senast hade vi som mål 200 nya närståendevårdare på ett år, i stället minskade antalet med 7.

    För vår del håller vi alltså i och för sig fast vid vad vi kommit överens om för denna mandatperiod, men frågan är dels hur investeringstaket kunde tolkas flexibelt, och dels hur produktivitetsmålet kunde nås med hjälp av en faktisk produktivitetshöjning och inte så att det innebär regelrätta nedskärningar i servicen. Om det inte lyckas, måste vi diskutera hur rimligt produktivitetsmålet i längden är.

    (Gruppanförande i remissdebatten i Helsingfors stadsfullmäktige om beredningen av stadens budget för 2016)