Main menu:

Blogg

  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • september 2018
    M T O T F L S
    « Aug    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

    Höger eller mitten?

    Det så kallade mittensamarbetet i finländsk politik började på 1960-talet som ett bilateralt samarbete mellan två partier, ledda av professorskolleger vid Helsingfors universitet. Mikko Juva, sedermera kansler och ärkebiskop, hade 1965 valts till ordförande för Liberala folkpartiet och Jan-Magnus Jansson 1966 till ordförande för Svenska folkpartiet. De båda folkpartierna började utarbeta gemensamma program.

    Det dröjde inte länge innan Centerpartiets ordförande Johannes Virolainen tog kontakt och undrade om hans parti också skulle få vara med. Det var alltså inte centern som tog initiativet, också om partiet sedan kom att dominera samarbetet.

    Centern gav på 1980-talet liberalerna dödskyssen då de senare för en kortvarig ministerpost och hjälp med sina skulder sålde sig och blev en medlemsorganisation i centern. Så småningom dog sedan också mittensamarbetet mellan de återstående två partierna sotdöden.

     

    För ett mindre regeringsparti finns det ett recept framför andra för att maximera inflytandet: att i första hand hålla sig på god fot med statsministerns parti, och i andra hand med finansministerns. Det receptet har SFP följt, inte utan framgång.

    Det har inneburit varierande mönster, anpassade efter varje regerings sammansättning. I till exempel Lipponens regeringar gällde det att vara kompis med dels statsministerpartiet SDP, dels finansministrarnas Saml. I de centerledda regeringarna Jäätteenmäki, Vanhanen och Kiviniemi var det på motsvarande sätt angeläget att utöver statsministerpartiet vara vän med finansministrarnas SDP respektive Saml.

    I de Saml-ledda regeringarna Katainen och Stubb har SFP däremot mest klistrat sig fast bara vid statsministrarnas parti. Skälen är framför allt ideologiska. Under Katainens ledning var Saml mer liberalt, socialt och mittenorienterat än på länge, medan särskilt partiledarskiftet från Urpilainen till Rinne förde SDP vänsterut.

    Saml:s högerlir under Stubbs ledning har inte riktigt hunnit påverka mönstret.

     

    Samtidigt har SFP åtminstone till sin image i offentligheten orienterat sig en bit högerut. För partiledarens del gällde det minst lika mycket redan Stefan Wallin som nu Carl Haglund, och skiftet i riksdagsgruppens ledning efter valet 2011 från Ulla-Maj Wideroos till Mikaela Nylander var ett litet men klart steg högerut. Också ministerstaberna har numera en höger- snarare än socialliberal profil.

    Det här kan vara till fördel i en regering under Saml-ledning, men frågan är om SFP alls har garderat sig för den situation som den senaste tidens opinionsmätningar entydigt verkar förutspå: att Saml sjunker till samma medelhöga nivå som SDP och Sannfinnarna, medan Centern tar över som klart största, och i så fall högst sannolikt statsministerparti.

    Någon återgång till det forna mittensamarbetet finns inte, men i vilken mån beaktar SFP-ledningen att partiets väljarkår trots allt snarare är mitten- än högerorienterad?

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 29.12.2014)