Main menu:

Blogg

  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • januari 2018
    M T O T F L S
    « Dec    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Högerom, vänsterom – det blir så lätt tvärtom

    ”Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom. Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.” Runebergs beskrivning av Sven Duvas exercis rinner en osökt i hågen efter de båda stora regeringspartiernas ledarbyten, som också medför respektive medfört byten på stats- och finansministerposterna.

    Då Antti Rinne besegrade Jutta Urpilainen hade konstellationen flera dimensioner: man mot kvinna, fackföreningsledare mot en som inte hade fostrats i fackets led, men också mer traditionell vänsterpolitik mot en modernare variant. Rinnes recept för  SDP:s och regeringens politik hade klassiska vänsterförtecken: mera stimulanssatsningar, mer statligt ägande, mindre privatisering …

    Då Alexander Stubb valdes till ordförande för Samlingspartiet efter Jyrki Katainen var både opposition och massmedier snabbt redo att stämpla honom som en neoliberal högerman, som skulle föra sitt parti högerut och därmed försvåra regeringssamarbetet med socialdemokraterna – som just hade tagit ett steg vänsterut.

    Denna kolumn skrevs under pågående miniregeringsförhandlingar då resultatet ännu inte förelåg. Ändå vågar jag gissa att det bar varken vänsterut eller högerut – och det inte bara för att Rinnes och Stubbs orienteringar så att säga ”tog ut varandra”.

    Rinne må står längre till vänster än Urpilainen gjorde, men både de ekonomiska och de politiska realiteterna dämpar hans möjligheter att renodla sin linje. Det finns inte annat än lånta pengar att stimulera ekonomin med eller öka det statliga ägandet, och staten har heller inte råd att avstå från planerad försäljning av ägarandelar i företag.

    Att Rinne dessutom, därtill politiskt nödgad, tog över finansministerposten binder ytterligare hans händer. Han är ju hela regeringens finansminister, inte socialdemokraternas. Och framför allt binds hans händer av regeringsprogrammet, som utformats gemensamt, som en kompromiss. Att Vänsterförbundet inte längre i regeringen ger SDP flankstöd vänsterifrån främjar inte en vänsterorientering. Att VF från opposition i stället pressar SDP är förstås en faktor i motsatt riktning, men den breda samlingsregeringen eliminerar lätt den effekten.

    Hur långt högerut Stubb kan föra Samlingspartiet återstår också att se. Han är till sina moraliska och sociala värderingar ingen utpräglad högerman, utan rätt liberal. Tänk bara på hans stöd för en könsneutral äktenskapslag, eller hans beredskap att tänka om med barnbidragen.

    I den ekonomiska politiken är han måhända mer neoliberal än Katainen, med skattesänkningar på agendan, influerad av amerikanska värderingar som han är. Men här begränsas hans rörelseutrymme, på samma sätt som Rinnes åt det andra hållet, av de politiska och ekonomiska realiteterna. En fempartiregering kan inte föra ett partis politik.

    Som i fallet med S. Duvas exercis roptes det alltså det ena och det andra, men det gavs inte nödvändigtvis gensvar.´

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 23.6.2014)