Main menu:

Blogg

  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • februari 2018
    M T O T F L S
    « Jan    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728  

    J som i Jantelagen, Jobb, Jubileer, Jämlikhet, Jämställdhet och Järnväg

    Jantelagen säger enligt Wikipedia ”att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt”. I första hand tycker man väl att både politiker och partier är de första att systematiskt bryta mot den: ”rösta på mig, rösta på oss, för jag är bäst, vi är bäst”. Nå, det är den politiska jargongen inför val, känd också från annan reklam. En eftertänksam politiker och ett klokt parti vet att politiskt beslutsfattande handlar om att sammanjämka olika åsikter, med respekt för varandra och för varandras argument. Jag hoppas att jag är en sådan politiker, och jag vet att mitt parti är ett sådant parti. Rösta alltså på mig, rösta på oss, för jag och vi är bäst också i det avseendet… Ha, ha!

    Jobb borde väl egentligen vara en medborgerlig rättighet, men så enkelt är det tyvärr inte. I den gamla grundlagen stod det något i stil med att arbetskraften åtnjuter statsmaktens särskilda beskydd, men det stannade förstås vid just en sådan tom fras. Den nya grundlagen från år 2000 är lite mer konkret: ”Var och en har i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Det allmänna skall sörja för skyddet av arbetskraften. Det allmänna skall främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete.” Vi har alltså rätt att försörja oss genom arbete, tack så mycket! Vad betyder ”skyddet av arbetskraften”? Bra att sedan lova ”främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete”. Men vad innebär det att främja och verka för? De är ju till intet förpliktande. Men mer än så kan inte grundlagen heller lova. Den tiden är obönhörligt förbi då samhället kunde placera arbetslösa att gräva diken för hand och, enligt den sega myten, andra att åter fylla igen dem. Så improduktivt arbete har inget samhälle råd med. Däremot kan och bör samhället – stat och kommuner – i lågkonjunktur med stor arbetslöshet göra sådana på sikt lönsamma investeringar i framför allt infrastruktur och byggnader som skapar maximalt med arbete. Och främja innovationer som skapar nytt arbete i nya branscher. Och försöka hitta pengar för det vårdarbete som aldrig tar slut. Men: arbete skapas nog framför allt i företagen, inte minst i små och medelstora företag. Politikens viktigaste insats för sysselsättningen är därför att skapa bästa möjliga förutsättningar för privat företagsamhet.

    Jubileer upplever vi många av i dessa tider. I fjol fyllde mitt kära HBL där jag jobbade som ledarskribent i 27 år 150 år, och dess ”store lillebror” HS 125. I år fyller Helsingfors universitet 375, Sibelius hade fyllt 150 och jägarrörelsen som starkt medverkade till Finlands självständighet har firat sina 100 år, min morfars äldre bror, kapten Mathias ”Matti” Leander var förresten en av dem.  I år har vi varit medlem i EU i 20 år. Men, viktigast av allt: om två år fyller vår självständiga republik 100 år. Jag återkommer till det jubileet under bokstaven Q som i – ja, gissa vad!

    Jämlikhet är ett centralt element i ett nordiskt välfärdssamhälle. Men det får inte tolkas så att alla bör stöpas i samma form, utan så att alla ska ges lika möjligheter och att skillnaderna i ekonomisk och sociala utgångspunkter i detta syfte ska utjämnas. Att alla ska erbjudas gratis utbildning är också ekonomiskt förnuftigt, eftersom man bara på det sättet kan ta till vara alla begåvningar. Att alla ska erbjudas gratis eller förmånlig hälso- och sjukvård är ett annat centralt inslag i jämlikheten, och samma gäller all samhällsservice: dagvård, bibliotek, vuxenutbildning, socialvård, äldrevård … Jämlikhet innebär inte lika lön för alla, men nog lika lön för lika arbete, oberoende av t.ex. kön, och en strävan efter att undvika alltför stora löneskillnader. Och jämlikhet innebär att beskattningen utjämnar inkomstskillnaderna så att alla enligt förmåga och bärkraft bidrar till att finansiera samhällsfunktionerna. Jämlikhet betyder vidare att samhället garanterar också dem som inte har ett arbete en viss utkomstnivå.

    Jämställdhet är redan ett etablerat begrepp som syftande explicit på jämlikhet mellan könen. Den innersta kärnan i den ojämlikhet som alltjämt råder, också i ett land som vid en global jämförelse har kommit så långt som vårt, är löneskillnaderna. De handlar delvis om att män får högre lön för samma arbete, men framför allt om löneskillnader mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Varför värderas en metall- eller pappersarbetares arbete så mycket högre än en vårdares eller lärares, trots att en pappersarbetare numera kan sitta vid en bildskärm hela dagen, medan en vårdare också rent fysiskt har ett tyngre arbete? Om man hänvisar till det ekonomiska ansvaret, återstår frågan hur ansvaret för människoliv värderas. Förklaringarna duger alltså inte, de är bara bortförklaringar. Tyvärr kan samhället inte suveränt reglera lönebildningen, utan de är beroende av arbetsmarknadsförhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men eftersom stat och kommuner ofta är dessa arbetsgivare just i de branscher i den offentliga sektorn som är kvinnodominerade och lågavlönade, kan samhället inte avsvära sig allt ansvar. Om hur föräldraledigheten borde fördelas jämnare mellan föräldrar skrev jag under Familjepolitik. Och sist och slutligen sitter jämställdheten som attityd mellan öronen på varje kvinna – och särskilt varje man. Vi måste leva som vi lär, hör ni pojkar, män och gubbar!

    Järnväg är näst fartygstrafik det ekologiskt och ekonomiskt bästa sättet att transportera människor och gods. Visst har vi ett omfattande järnvägsnät i vårt vidsträckta och avlånga land, men om man ser på det objektivt, ”från rymden” finns det nog minst ett par uppenbara luckor: en järnväg längs västkusten, från Karleby via Jakobstad, Vasa och Björneborg till Åbo, och en rakt österut från Helsingfors, mot Borgå, Lovisa och Kotka och sedan vidare till S:t Petersburg. Hur man än vänder och vrider på nätet kan man däremot inte se någon nisch för en snabbjärnväg till Åbo från Esbo över Lojo och Salo. Dt är inte många minuter man skulle spara jämfört med kustbanans nu två timmar. Däremot skulle man fördärva förbindelserna till Västnyland, och det vill åtminstone SFP och jag inte göra.