Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    K som i Kaffe (tro det eller ej), Karelen, Klimatförändring och -politik, Kollektivtrafik, Kommuner, Kompetens, Konjunkturer, Konkurrenskraft, Konsensus, Konst och Kultur, Konstruktiv, Kvartalsekonomi, Kyrkor, Kärnkraft och Kärnvapen

    Kaffe föreslog en vän på Facebook att jag skulle skriva om här. Nej, inte för att Finland sägs vara världens mest kaffedrickande folk, och själv dricker jag inte ens kaffe. Men för den här lilla solskenshistoriens skull (utgår från at den är sann), på tal om välgörenhet i vardagen, empati, hänsyn och människokärlek – varför inte något att ta efter också i Finland: http://www.newsner.com/2015/02/smutsig-och-sliten-ber-han-om-en-kaffe-men-servitrisens-svar-det-har-far-mig-att-tanka-om-for-alltid/

    Karelen skulle vi i den bästa av världar ha fått tillbaka av Sovjetunionen då Porkala återlämnades, eller av Jeltsins Ryssland. Åtminstone Viborg och en bit av karelska näset… Men nu lever vi ju inte i denna bästa av världar, utan i en krass verklighet av maktsfärer och prestige. Putins regim är inte den som ger tillbaka erövrade områden, snarare tvärtom. Det är nog bäst att låta Karelen med dess Kalevala och Viborg leva kvar i nationens kollektiva minne och at upprätthålla viburgensiska och andra karelska traditioner här hemma – och hoppas på att gränsen en dag ska kunna stå öppen för ett naturligt umgänge mellan två grannfolk – precis som våra gränser med Sverige och Norge. Men den dagen är nog inte i sikte.

    Klimatförändringen och -politiken måste vi ta på fullt allvar. Vi kan i och för sig alltid hoppas på att skeptikerna har rätt och att klimatuppvärmningen är ett naturligt och övergående fenomen, trots att den församlade, globala expertisen börjar vara ense om att människans aktivitet nog har påverkat utvecklingen. Men tänk efter: klimatuppvärmningen är ett faktum, helt oberoende av vilka orsakerna är. Även om den inte skulle vara förorsakad av människan, vet vi att växthusgaserna åtminstone bidrar till den. Har vi inte då en skyldighet att försöka åtminstone bromsa en utveckling som hotar lägga vidsträckta, låglänta områden som Bangladesh och hela öriken under vatten, breda ut ökenområdena i Afrika och radikalt förändra förutsättningarna för att odla grödor som mättar jordens växande befolkning? Se det som en brand- eller livförsäkring, något som vi gör för säkerhets skull. Att spara energi och minska på bruket av fossila bränslen är ju också annars klok politik.

    Kollektivtrafiken är mitt särskilda skötebarn, eftersom jag sitter i Helsingfors regiontrafiks styrelse, som har hand om närtrafiken i regionen med tåg, metro, spårvagnar och bussar – plus Sveaborgsfärjorna. Ett lite otacksamt uppdrag, förresten, eftersom alla som drabbas av linjeomläggningar nog hör av sig med sitt ofta helt berättigade missnöje, medan de som får det bättre tiger still. I
    Helsingforsregionen, liksom i andra större eller vidsträckta städer, är kollektivtrafiken en självklar och nödvändig prioritering. Problemet är att kollektivtrafiken i form av lokaltåg och bussar under de senaste decennierna har skurits ned så drastiskt på landsbygden och särskilt i glesbygden. Någon återvändo till en mer heltäckande kollektivtrafik finns knappast, men med tanke på dem som inte har eller kör bil, kunde man kanske tänka sig att åtminstone öppna skolskjutsarna för andra passagerare? Och inte spara ihjäl färdtjänsten med taxi för äldre och handikappade.

    Kommunerna spelar en huvudroll i vårt välfärdssamhälle. De står för huvudparten av välfärdstjänsterna, från dagvård och skola över social- och hälsovård (tills den kanske överförs till samkommuner) och fram till bibliotek och andra kulturtjänster. Många kommuners ekonomi är hårt trängd, trots att staten ju med sina andelar deltar i kostnaderna. Samtidigt har staten ålagt kommunerna nya uppgifter. Borde kommunernas antal minskas, så att de återstående får större befolkningsunderlag och därmed bärkraft? Gärna, på frivillig väg, såsom på många håll inte minst i de tvåspråkiga regionerna har skett, men aldrig med tvång.

    Kompetens bör alltid vid utnämningar gå före alla andra hänsyn. De politiska utnämningarnas tid bör vara förbi, utom förstås då det gäller rent politiska tjänster såsom ministerstaber.

    Konjunkturer kommer och går, även om den nuvarande lågkonjunkturen har varit osedvanligt utdragen. I en högkonjunktur borde samhället lite bromsa genom att uppskjuta egna investeringar, men det har få politiker tyvärr mod att göra. I lågkonjunktur borde det tvärtom finnas pengar att stimulera, men just nu är det lite skralt med det. Då gäller det att noga rikta in de stimulansåtgärder vi har råd med – med lånta pengar – så att de ger maximal effekt för att skapa tillväxt och sysselsättning. Helst borde man också kunna sänka skatter, men utrymmet är också här ytterst begränsat. Bara sådana skattelättnader är nu motiverade som snabbt ger dynamiska effekter genom att generera konsumtion, nya investeringar, tillväxt och sysselsättning.

    Konkurrenskraften måste vi slå vakt om, för att kunna hävda oss på de internationella marknaderna. Men märk att olika länders konkurrenskraft inte står i något slags direkt proportion till en enskild faktor såsom lönenivån. Den är summan av en lång rad faktorer, inklusive befolkningens utbildningsnivå, välfärdstjänsterna, infrastrukturen och företagens innovationsförmåga. Men visst spelar lönenivån också en stor roll, och vi måste därför under de närmaste åren vara måttfulla i våra förhoppningar om löneökningar särskilt i exportbranscher.

    Konsensus, samförstånd, är alltid bättre än strid och konflikter. Jag försvarar vår finländska konsensustradition mot dem som nu anser att den levt ut sin tid. Det s.k. trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadsparterna och staten har heller inte överlevt sin tid, bara det håller sig vid sin arbetsmarknadsläst och inte ges möjlighet att diktera andra samhällspolitiska beslut för de demokratiskt valda beslutsfattarna.

    Konst och Kultur är det människan lever av, och icke bröd allenast. Här är gränsen mellan offentliga insatser och privata naturligtvis diffus, men samhället bör tillhandahålla en stomme bestående av biblioteken med deras numera mångsidiga tjänster och upplevelser, andra kulturhus av olika slag och så både statligt och kommunalt stöd till teatrar och andra kulturinstitutioner, statligt filmstöd o.s.v. Kan inte låta bli att nämna min hustrus och min särskilda kulturhobby: Vincent van Gogh, i form av en boksamling på cirka 2000 band, resor i hans fotspår och resor till museer och utställningar med hans verk. Det har berikat vårt liv.

    Konstruktiv bör man alltid vara i politiken. Man bör respektera andras argument och hellre söka lösningar än konflikt.

    Kvartalsekonomin har väl kommit för att stanna i storföretagsvärlden, även om kortsiktigt tänkande alltför ofta lätt leder till förhastade beslut också där. Men stat och kommuner måste tänka i längre tidsperspektiv.

    Kyrkornas roll i vårt samhälle är mångsidig.  De ska förstås i första hand möta sina medlemmars religiösa behov, men de tillhandahåller också diakoni och annan välgörenhet som komplement till samhällets välfärdstjänster. Våra stora kyrkosamfund har dessutom hand om vissa klart samhälleliga funktioner såsom folkbokföringen och upprätthållandet av begravningsplatser. Och svarar för hela det rika kulturarv som kyrkobyggnaderna utgör. För dessa ”världsliga” uppgifters skull har de rätt att uppbära kyrkoskatt.  Till kyrkosamfundens roll i samband med äktenskap återkommer jag under Ä.

    Kärnkraften måste likt fossila bränslen ses som en icke-förnybar och därför icke-permanent energikälla. Uranet är en trots allt begränsad naturresurs och driftssäkerheten är aldrig hundraprocentig. Det är den ju inte för andra energikällors del heller, men konsekvenserna av olyckor är för kärnkraftens del i en helt annan storleksordning och omspänner ett helt annat tidsperspektiv. Ukraina lider alltjämt av Tjernobylolyckan 1986, och kommer att göra det länge än. Det samma gäller den senaste olyckan i Japan. För att inte tala om slutbevaringen av använt bränsle, som förblir radioaktivt i hundra-, ja tusentals år. Men med allt detta sagt har jag ändå kommit till insikt om att vi inte klarar vår energiförsörjning, och särskilt inte de uppställda klimatmålen, utan kärnkraft. Däremot godkänner jag inte Fennovoimas projekt med en rysk reaktor som etableras på en helt ny ort. En färdig infrastruktur hade funnits både i Lovisa och Olkiluoto, och klokast hade varit att ge koncession för en ny reaktor till Fortum, för att ersätta de gamla reaktorerna i Lovisa som en bit in på 2020-talet kommer att vara uttjänta. Hellre så än att Lovisa får en sarkofag med stängda reaktorer som ändå måste bevakas under över-, ja närapå oöverskådlig framtid. Låt oss hoppas att Fennovoimas planer aldrig blir verklighet.

    Kärnvapnen är mänsklighetens värsta gissel, även om de kommit till operativ användning bara två gånger, i Hiroshima och Nagasaki 1945, med fruktansvärda konsekvenser även sjuttio år senare. Kärnvapnen har sedan dess i och för sig hittills haft en krigsavskräckande effekt, men vi vet att ett misstag, en olycka, en oberäknelig diktator i en instabil stat eller kärnvapen som annars hamnar i fel händer i värsta fall kan utlösa en kedja som leder till utplåning av mänskligt liv, sådant vi känner det. Nedrustningsförhandlingar borde inte begränsas till övervakning och reglering av mängderna, utan syfta till att eliminera kärnvapnen, en gång för alla. Finland och andra icke-kärnvapenländer utanför de militärallianser som förfogar över kärnvapen borde aktivera sin kamp mot dessa fruktansvärda vapen.