Main menu:

Blogg

  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Kanalernas och myggornas heta, dyra stad

    Wer eine Reise macht, hat was erzählen heter det i tysk folkmun – i lite olika versioner. Innebörden är väl att försöka legitimera reseberättelser som kan vara nog så uttråkande. Men när jag nu på Facebook kom att lova att jag skulle blogga om min och familjens resa till Venedig nyligen, så må det vara hänt.

    Detta är alltså en högst annorlunda bloggtext, med föga samhälleligt innehåll. Nog för att jag också under mina många år på Hbl gillade att varva ledarskriveriet med just rapporter om och reflexioner kring resor jag gjorde, inte bara i arbetets tecken, utan också i mina dåvarande förtroendeuppdrag och rent privat.

     

    Först några enkla fakta. Valet av Venedig dikterades delvis av ett erbjudande från det blåvita flygbolaget, som på somrarna flyger dit direkt. Men visst hade jag, som hade varit flera gånger i Venedig tidigare, länge tänkt att jag ville visa barnbarnen en stad där gatorna är kanaler, övergångsställena är broar och bilarna – inklusive polis-, brand- och ambulansfordon – är båtar.

    Eftersom vi blev sju personer i sällskapet gjorde vi som tidigare i Rom, Berlin, New York och nu senast då vi firade min sextioårsdag i Köpenhamn: hyrde en bostad. Det blir billigare än tre hotellrum. Vi hade tur: huset i stadsdelen Dorsoduro var byggt 1450, men den 140 kvadratmeter (onödigt) stora lägenheten nyrenoverad. I samma hus hade stiftelsen Heritage Venice sitt kontor, som sponsrar bevarandet av staden. Jag profiterade också: lyckades utverka lösenordet till deras trådlösa nät, så jag kunde vara uppkopplad under veckan.

    Som en Facebookvän påpekade: tänk att bo i ett hus som redan hade fyrtio år på nacken då Columbus startade sin upptäcktsresa mot det han trodde var Indien. Eller som jag själv uttryckte det på samma forum: amerikaner måtte tro att det var byggt på romartiden!

     

    Vi hade tänkt resa redan i början av juli, innan semestersäsongen på kontinenten vidtar, men svårigheten att få vår boxer Rosa placerad gjorde att vi blev hänvisade till månadsskiftet juli-augusti. Vi visste alltså att det skulle vara hett, men så råkade det dessutom vara en formidabel värmebölja på närmare 40 i skuggan, så vi drack, svettades och duschade allt vad vi hann.

    Läget tillspetsades av att kylskåpet inte fungerade, och vi fick ett nytt först mot slutet av veckan. Så det blev att äta ute mer än vad vi hade tänkt oss.

    Myggorna hade vi upplevt tidigare, och de är infernaliska: somliga surrar inte alls, så de är svåra att upptäcka innan det är för sent. Myggbetten kliar lika infernaliskt.

     

    Under nio dagar och med ett så brokigt sällskap, inklusive en nio- och en tolvåring, hinner respektive måste man variera programpunkterna och anpassa dem till allas behov. Efter att vi sett allt det obligatoriska, som jag inte här gitter gå in på, gällde det också att diversifiera. Mummi och äldre sonen fick besöka Biennalen och Peggy Guggenheim i lugn och, medan vi andra som inte är lika begeistrade av nutidskonst vilade eller gjorde något annat.

    Programplaneringen dikterades också av den fräckhet med vilken Venedig på en punkt behandlar sina besökare – som staden lever på: vaporettorna, vattenbussarna, som ju utgör stommen i stadstrafiken, kostar 7 euro per tur (med byte bara inom en timme) och person, inklusive för barnen. Varje gång vi skulle röra på oss kostade det alltså 7 gånger 7 = 49 euro!

    Visst finns det ”förmånliga” 12-timmarsbiljetter à 18 euro, och sådana (7 x 18 = 126 euro) utnyttjade vi den dag då vi ville se öarna Murano och Burano. Den förra, känd för sina glasvaror, var en lätt besvikelse medan textil- och särskilt spetsön Buranos idyll med olikfärgade hus var väl värd besöket. I kyrkan där finns förresten också en Tiepolo.

    Men mest gick vi, och valde skuggsidan alltid då det var möjligt även om det kunde betyda lite omvägar ibland. Tappar man bort sig hittar man nog snabbt tillbaka igen.

     

    Helt avsiktligt hade vi sparat barnens särskilda lystmäten till slutet av veckan, så de hade något annat än kanaler att se fram emot. Det blev en dagsutflykt till nöjesparken Gardaland, som i och för sig är ungefär likadan som alla andra nöjesfält, med lätt Disneyplagiat och så.

    Fast Mummi och jag smet förstås iväg för några timmar för att på närmare håll se den sjö som gett parken dess namn. Men man borde förstås ha haft tid att vandra i naturen och upp i bergen. Det fick bli till en annan gång.

    En eftermiddag på stranden i Lido hörde förstås också till, så barnen fick uppleva det varma och salta vattnet. Stadens ”gratisstrand” betydde 98 euro för vaporettorna och några tior i hyra för omklädningsrum, parasoll och britsar.

     

    För min del var den obestridliga höjdpunkten vår dag i Verona, som slutade med att alla i sällskapet som var intresserade av opera – tyvärr bara jag – på den världsberömda utearenan fick se Verdis Nabucco. Jag hade en billig biljett högt upp, men det var lika så bra eftersom akustiken längre ner lär vara ännu sämre.

    Men så är det ju inte bara för musikens skull man går på Veronaarenan, utan för helhetsupplevelsen, och den var väl värd de 30 euro min billiga biljett kostade plus den 50 euro jag var tvungen att betala för ett enkelrum på tvåstjärnigt hotell eftersom det inte går några tåg eller bussar efter midnatt till Venedig. Med hjälp av fyra pauser lyckas man nämligen dra ut en två timmar lång opera till tre och en halv timme. Reseledaren var alltså tvungen att överge det övriga sällskapet för 15 timmar…

    Men vad gör man inte får att få uppleva de hebreiska trälarna sjunga kören Va, pensiero – det enligt min uppfattning vackraste musikstycke som någonsin har skrivits, och det som Milanoborna spontant stämde upp då de bevittnade Verdis begravningståg.

    Lätt besviken var jag bara över att den sjöngs da capo bara en gång, trots publikens vilda applåder och bravissimorop.

    Där på den antika arenan kände man sig som en europé.