Main menu:

Blogg

  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • januari 2018
    M T O T F L S
    « Dec    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Klarspråk om språk

    I huvudstadsregionen kan tre kommuner alltjämt betraktas som genuint och fullt ut fungerande tvåspråkiga. De är, i alfabetisk ordning, Grankulla, Kyrkslätt och Sibbo.

    Grankulla hade vid årsskiftet en svensk befolkningsandel på 36 procent, och alla vet att inte bara förvaltningen utan också servicen till medborgarna fungerar väl på båda språken. I Sibbo är den svenska andelen likaså lite under 36 procent, och samma iakttagelse gäller här. I Kyrkslätt är svenskarnas andel redan nere i strax under 18 procent, men ”av födsel och ohejdad vana” fungerar det mesta väl på bägge nationalspråken även här.

    Dessa väl fungerande tvåspråkiga kommuner har inte bara betydelse för sina egna invånare, utan också för hela regionens fortsatta tvåspråkighet.

    Nu föreslår de av statsrådet tillsatta fusionsutredarna att både Grankulla och Sibbo ska ingå i en miljonstad tillsammans med Helsingfors, Esbo och Vanda. Samtidigt föreslår de att Kyrkslätt och enspråkigt finska Vichtis går samman till en kommun.

    Det skulle betyda att Grankulla och Sibbo i miljonstaden utplånas som tvåspråkighetsfästen. Naturligtvis skulle jättestaden vara tvåspråkig, men medan Vanda- och Helsingforssvenskarna på under 3 respektive strax under 6 procent kunde glädja sig åt en betydande respektive bara marginellt stärkt svensk befolkningsandel skulle Esbosvenskarna som nu är strax under 8 procent uppleva en klar försvagning och Grankulla- och Sibbosvenskarna en drastisk försämring.

    Om Kyrkslätt går samman med befolkningsmässigt nästan lika stora Vichtis skulle den svenska andelen också där sjunka till tioprocentsklassen. De 500 Vichtissvenskarna kunde förvisso få det bättre, men det mer än uppvägs av hur illa det kunde gå för de nästan 6.700 svenskarna i Kyrkslättsdelen av den nya storkommunen.

    Det är dags att tala klarspråk: en dylik skrotning av samtliga tvåspråkighetsfästen i huvudstadsregionen är oacceptabel. Därför bör SFP säga klart nej till planerna, och får förhoppningsvis sällskap också av svenskar i andra partier som månar om en fungerande tvåspråkig förvaltning och service.

    Naturligtvis säger fusionsutredarna till detta att svenskarna i regionen ju inte försvinner bara för att kommungränser slopas. Vacker är tanken att svenskarnas ställning inom de delar av miljonstaden som nu har en liten svensk befolkningsandel, särskilt Vanda, skulle stärkas. Men risken för att det tvärtom blir sämre för alla andra är mycket större.

    Miljonstaden skulle förvisso ha en betydande svensk befolkning på cirka 72.000 – men av en total folkmängd på över 1,1 miljoner stannar den procentuella andelen på cirka 6,5 procent.

    Hela planen på kommunfusioner i huvudstadsregionen är dessutom förhastad innan vi vet hur modellen för social- och hälsovårdsreformen ser ut. Dessutom är en metropolförvaltning för vissa gemensamma uppgifter att föredra framför en fusion som skulle öka avståndet till beslutsfattarna och därmed försvaga demokratin.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 7.6.2014)