Main menu:

Blogg

  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Kottby nära hjärtat

    Då jag inte skrivit i Käpylä-lehti tidigare, vill jag börja med en varudeklaration. Jag kan skryta med att Kottby är min släkts stadsdel framför andra. Här bodde båda min mormor och morfar (i trähus med utetupp på Pohjolagatan 23) och min farmor och farfar (på Untamovägen 10 i Olympiabyn) och hos dem var jag mycket som barn.

    Här hade alltså både min mamma och min pappa vuxit upp, och här bodde de på nytt som pensionärer, på Väinölägatan, mamma som änka ända till för bara några år sedan då hon flyttade till Folkhälsans Seniorhus i Brunakärr. Hon är 95 nu, och uppfattar sig alltjämt som Käpylän friidu.

    Själv har jag bott i Kottby i två omgångar: efter studentexamen 1971 bodde jag en tid hos min mommo, som då hade flyttat till Pohjolagatan 2, och – efter några år i studentbostad på Hertig Johans väg i Forsby – flera år i slutet av sjuttiotalet i farfars och farmors, sedermera fasters, tidigare bostad i Olympiabyn.

    Som nygift flyttade jag till Åggelby, där vi bodde hela åttiotalet, och min son gick i samma daghem Malva på Pohjolagatan 2 där mina kusiner hade gått trettio år tidigare. Också de bodde nämligen i sin barndom i just det huset …

    Jag har många kära Kottbyminnen från barndomen. Redan ljudet från ettans spåra längs Pohjolagatan avslöjade om den var en gammal kantig (oftast med släpvagn) eller ny av den typ som nu finns kvar bara som pub- och museivagnar. Från kusinernas ”franska fönster” kunde man titta på tågen, om man inte med mofa gick upp på bron och lät sig svepas in i röken från ångloken. På Himmelsberget var det spännande att titta på minnena från kriget. I bägge ändorna av Pohjolagatan fanns Elantos ”snabbköp”, och en mer gammaldags i en höghuskällare uppe i Olympiabyn. Jag kunde fortsätta hur länge som helst…

    Kottby med omnejd ligger alltså mitt hjärta nära. Då jag nu sitter i stadsfullmäktige (och i HOK-Elantos förvaltningsråd, apropå mina barndomsminnen) har jag en chans att låta det hjärtat slå för Kottby. Här bara tre exempel på vad som är i görningen:

    Lite skeptisk bör man nog vara till planerna på s.k. stadsbulevarder längs infartsvägarna, av vilka Tusbyleden ju är en. Nu ska Vichtisvägen bli ett pilotprojekt, och så får vi se. Problemen är många. Om man t.ex. vill att bilister faktiskt ska byta till spåra där bulevarden börjar, måste det finnas anslutningsparkering.

    Bulevardplanen tangerar frågan om kompletteringsbyggande. Vi behöver bostäder för de många inflyttarna, och hellre kan man komplettera existerande stadsdelar än t.ex. bygga i Centralparken eller på Malms flygplatsområde. Men då måste det ske med hänsyn till respektive stadsdels karaktär och miljö och inte minst invånarnas vilja. Vi kan inte bygga på varje liten fri markplätt mellan husen.

    Många arrendetomtsavtal uppnår i dessa år den sextio års ålder, vid vilken staden har rätt att justera arrendena. Höjningarna upplevs ofta som orimliga, och därför ska den stadsfullmäktigegrupp jag leder i februari höra den beredande tjänstemannen. Vi får inte göra det omöjligt för invånarna att bo kvar i sina bostäder.

    (Först publicerad i stadsdelstidningen Käpylä-lehti nr 1/2018)