Main menu:

Blogg

  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • oktober 2018
    M T O T F L S
    « Sep    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Liberal är lätt, social svårare

    Jag var med på ett litet hörn då SFP senast hamnade i opposition, den gången helt frivilligt. Året var 1978 och jag var t.f. informationssekreterare för partiet. Förhandlingarna om den rutinmässiga ombildningen av Kalevi Sorsas andra regering efter presidentvalet fördes i statsministerns tjänstebostad Bjälbo. Jag stod på glasverandan mellan tamburen och trappan, där journalisterna stod.

    Mot kvällen kom Sorsa ut i tamburen med SFP-förhandlarna och genom den öppna dörren hörde jag honom säga ”Syödään nyt kuitenkin viimeinen ehtoollinen yhdessä” (låt oss nu ändå äta en sista nattvard tillsammans). Budskapet var lättolkat, och då den sittande SFP-ministern Kristian Gestrin p.g.a. tjänsteuppdrag anlände försenad föll det på min lott att informera honom om vad jag just hade hört.

    Gestrin blev blixtförbannad över att ha missat uppgörelsen, och jag vill minnas att han ansåg att han hade kunnat medverka till att undvika sammanbrottet. Orsaken till att SFP utträdde ur regeringen var att denna på vänsterinitiativ planerade en grundlagsreform – som dock sedan, ironiskt nog, aldrig blev av…

     

    Kontrasterna till SFP:s nyförvärvade oppositionsställning 37 år senare är flera. Då var det alltså SFP som ville lämna regeringen. Nu fick SFP inte ens vara med i förhandlingarna. Då visste partiet att det skulle få en ny chans då en ny regering skulle bildas redan efter följande riksdagsval, bara drygt ett år senare. Nu riskerar oppositionstiden att bli (minst) fyra år lång. Det kan i och för sig göra partiet gott, men det kan göra landet mycket illa.

    Men framför allt: 1978 gick sfp i opposition mot en klassisk folkfrontsregering som stod i beråd att orientera sig ytterligare ett steg vänsterut. Nu ställdes SFP i opposition mot vår genom tiderna kanske konservativaste regering.

     

    Mot den regeringen är det mycket lätt att i opposition profilera sig liberalt, börjande med klassiska liberala honnörsfrågor som respekten för olika slags minoriteter (inte bara den finlandssvenska), flykting- och invandringspolitik, biståndspolitik, tolerans, jämställdhet etc.

    Svårare blir det för SFP att trovärdigt profilera sig också socialt mot en regering som så uppenbart inte tänker ta särskilt stor social hänsyn i sin spar- och nedskärningspolitik. Dels är det svårt att vara social då pengarna tryter. Och dels har ju SFP-ledningen redan deklarerat att partiet i den ekonomiska politiken nog delar många av regeringen Sipilä-Soini-Stubbs linjedragningar.

    Det var lite förhastat, då man inte ens vet om det blir något s.k. samhällsfördrag med arbetsmarknadsparterna (den fortsatta centrala löneuppgörelsen inger dock hopp) och därmed en aningen mjukare ekonomisk politik, eller en järnhård, närmast nyliberalistisk åtstramnings- och nedskärningspolitik. En sådan kan och bör SFP på inga villkor stöda.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 17.6.2015)