Main menu:

Blogg

  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2020
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

    Lyft fram svenskan i Nyland

    Fram till den 26 februari har de nyländska kommunerna tid på sig att ge sina utlåtanden om den nyländska vård- och landskapsreformen. Här några observationer och reflexioner, sedan vi diskuterade läget på kommunförbundets svenska delegations möte i förra veckan.

    Förhoppningsvis vinner den föreslagna modellen allmän acceptans. Det finns inga goda alternativ till de fem vårdområdena, som till sina befolkningsunderlag motsvarar landskapen i det övriga Finland.

    Det finns heller inget vett i att tvinga det största området av alla i hela landet, Helsingfors med sina 650 000 invånare, att kopplas ihop med någon annan kommun bara för att ett ”landskap” borde bestå av fler kommuner än en. Helsingfors behöver och ska inte kallas landskap, utan staden med dess beslutande organ kan sköta även landskapets uppgifter.

    Däremot hindrar inget att de övriga fyra landskapen kallas just så, precis som det historiska Österbotten indelas i landskapen Norra Österbotten (Uleåborgsregionen), Mellersta Österbotten (Karlebynejden), Österbotten med Vasa som huvudort och Södra Österbotten kring Seinäjoki.

    Därmed är vi inne på namnen, som kommunerna i remissronden uttryckligen ombes uttala sig om. Västra och Östra Nyland är väl självklara, eller kanske Västnyland och Östnyland. Väljer man på svenska det förra namnparet, sammanfaller namnet i väster med namnet på en tidning, och väljer man det senare har man samma ”problem” i öster.

    Tyvärr har norra Nyland, kring Hyvinge, lagt beslag på namnet Mellersta Nyland (eller Mellannyland), som borde ha reserverats för Vanda och Kervo. Att hitta ett naturligt namn på det landskapet är en utmaning. ”Vanker” vore gångbart på bägge språken, men låter ju inte klokt, och en googling ger vid handen att det är det estniska ordet för barnvagn… Medan ”Kervan” redan tycks vara upptaget av bl.a. en restaurang i Lojo…

    Helsingfors kommer att få sitt ”landskapsfullmäktige” = stadsfullmäktige redan nästa år, i samband med kommunalvalet, medan de övriga får sina tidigast ett år senare, i separata val. Stadsstyrelsen i Helsingfors kommer att motsvara de övrigas landskapsstyrelser, men frågan är ju om inte stadens social-och hälsovårdsnämnd, som även nu förvaltar halva stadsbudgeten, i sammanhanget blir den verkliga makthavaren.

    Väl inne på förvaltningen är det ett vitalt, ja helt avgörande krav att de tvåspråkiga landskapen i landet, inklusive Nyland, får särskilda organ för minoritetsspråksservicen. Sådana har ju nu både HUS (liksom ÅUCS och Vasa sjukvårdsdistrikt, i det senare fallet för den finskspråkiga minoriteten), de tvåspråkiga sjukhusområdena i Nyland (Västra och Östra Nylands, Lojo och HUCS i huvudstadsregionen) och det nuvarande landskapsförbundet i Nyland. Organet borde kallas nämnd, och ges tillräckligt vida befogenheter, inte bara som remissinstans.

    Detta borde de tvåspråkiga kommunerna kräva i sina utlåtanden.

    En öppen fråga är om också det nordnyländska landskapet ska bli tvåspråkigt. Det omfattar ingen tvåspråkig kommun, men OM hela Nyland hade blivit ett enda odelat landskap, hade detta ju varit tvåspråkigt och en central princip i det som kallas en nyländsk särlösning är att ingen del av Nyland ska få det sämre p.g.a. den.

    Integration är ett nyckelord i hela vårdreformen, och det i två olika men inte helt separata avseenden: integration mellan socialvård och hälsovård, och integration mellan primär-, sekundär- och tertiärvård i hälso- och särskilt sjukvården.

    Vad den förra beträffar, har kommunerna redan nått långt i integrationen mellan socialvård och hälsovård. Det finns ett tryck för att kommunerna ska få fortsätta att producera socialvård, såsom äldrevård, men det blir i så fall som en producent av flera.

    För den senare integrationens del återstår utmaningar, men det är svårt att tro att det skulle bli svårare att integrera olika sjukvårdsnivåer då aktörerna reduceras från över tjugo kommuner och specialistsjukvårdens HUS till fem vårdområden och samma HUS.

    Arbetsfördelningen är i princip klar: landskapen/Helsingfors stad sköter primärvården, HUS den krävande tertiärvården, medan sekundärvården i mellanterrängen är ett gemensamt ansvarsområde, där arbetsfördelningen definieras dels i lag, dels genom avtal.

    HUS övergår från att vara en samkommun, ägd av de nyländska kommunerna, till att bli ett ”samlandskap”, ägt av de fyra landskapen och Helsingfors stad. Det borde rimligen göra förvaltningen smidigare.

    Och ännu en aspekt på de diskussioner som har förts. Det har blivit något av ett mantra att vård- och landskapsreformen inte har utrymme för riksomfattande strukturer, såsom den s.k. Kårkulla-modellen för att sköta ansvaret för svenskspråkiga förståndshandikappade av olika slag. Vad är det för nonsens?

    HUS som det ledande universitetssjukhuset – och till vissa delar de andra universitetssjukhusen – har ju nu och kommer alltjämt att ha ett riksomfattande ansvar för den mest krävande tertiärvården. I HUS fall t.ex. organtransplantationer, för att inte tala om Nya barnsjukhusets roll i den mest avancerade vården av barn.

    Varför skulle inte riksomfattande strukturer tillåtas i andra sammanhang?

    Inför vårdreformen justeras förresten redan nu den s.k. centraliseringsförordningen, alltså den som definierar de minimiantal ingrepp per år av ett visst slag som krävs för att ett sjukhus ska få upprätthålla verksamheten. Förslaget innehåller tyvärr ett grovt gjutfel.

    Det är välkommet att man sänker gränserna för vissa t.ex. ortopediska operationer, men det största problemet gör man inget åt, det som gäller antalet förlossningar. Den nuvarande gränsen på tusen per år har som känt redan stängt ett antal förlossningsavdelningar, i Nyland både Borgå och Ekenäs, och med våra sjunkande födelsetal blir det snart inga många BB:n kvar i landet om inte gränsen sänks.