Main menu:

Blogg

  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • januari 2018
    M T O T F L S
    « Dec    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Maktlösa makthavare

    Kommuninvånarna inbillar sig säkert att den som blivit invald i stads- eller kommunfullmäktige sitter på en ansenlig makt. Sanningen är en annan.

    Visst finns det situationer då en enda röst kan avgöra ett ärende, närmare bestämt om ett beslut fattas med bara en rösts majoritet. I Helsingfors stadsfullmäktige har det har det under min tid hänt åtminstone en gång.

    Det var då vi beslutade om detaljplanen för tornhotellet Clarion på Busholmen. Med en rösts majoritet fällde vi planen på en 33 våningar hög skyskrapa, som hade fördärvat stadens silhuett mot havet. Det blev i stället två torn à 16 våningar, och med facit på hand anser jag att det var alldeles tillräckligt högt. Min röst avgjorde – eller vems som helst annans.

    Men hur mycket påverkade det beslutet helsingforsarnas vardag?

    I Nylands landskapsfullmäktige hände det nyligen att vi med en rösts marginal fällde styrelsens förslag om att följa grannstaden Vandas vilja och inte i landskapsplanen låta Sibbo planera en eventuell utvidgning av logistikcentret i Bastukärr. För mig var det avgörande att respektera Sibbos planeringsrätt.

    För Sibbo hade detta säkert större, inte minst principiell, betydelse än någonsin hur många våningar ett hotell på Busholmen fick.

    Men så där i allmänhet? Det är alltså mycket sällan en enda röst i fullmäktige fäller utslag. Vem är det då som utöver makt i kommunerna?

    Det vanligaste – men lite förenklade – svaret är förstås: tjänstemännen, som bereder ärendena och därför styr besluten redan från första början. Deras makt ska aldrig underskattas, men visst är det sedan de förtroendevalda som fattar de slutliga besluten.

    Ett sätt att reducera tjänstemännens makt vore att kräva att fler än ett enda alternativ bereds – men det fungerar tyvärr sällan.

    Den följande kretsen av makthavare i kommunerna är lika given: kommunstyrelserna. De fattar ju vissa slutliga beslut helt suveränt, och föreslår i andra, större ärenden vad fullmäktige ska besluta. Sällan går fullmäktige emot styrelsens förslag.

    Relationen mellan fullmäktige och styrelse är ju mer eller mindre den samma som den mellan riksdag och regering. Och alla vet var makten där ligger: hos regeringen.

    En majoritetsregering får alltid med lätthet igenom sin vilja i riksdagen. Så fungerar parlamentarismen. Det är ju också därför alla partier hellre vill sitta i regeringen än i opposition.

    I kommunerna har vi visserligen ingen parlamentarism, och heller ingen regering och opposition. Alla partier som är representerade i fullmäktige med minst så många ledamöter som matematiskt berättigar till ett mandat i styrelsen, får vara med i kommunens ”nästan-allpartiregering”. Men i övrigt är parallellen till riksdag och regering uppenbar.

    Sedan ska man förstås inte glömma nämnder och andra motsvarande organ (bolagsstyrelser, direktioner, olika slags kommittéer etc.). De som sitter i dem har nog ett visst inflytande, men, märk väl: bara inom respektive sektor. Den är ofta bred, men kan också vara ganska smal.

    Och så inbillar förstås vi som är gruppordförande i fullmäktige att vi har snäppet större inflytande. Det är ju vi som ofta representerar våra grupper i förhandlingar med andra grupper, såsom nu i Helsingfors i formandet av strategin för den nyss påbörjade mandatperioden.

    Och ändå upplever nog jag, och säkert de flesta andra kommunalpolitiker särskilt i större kommuner, en viss maktlöshet. Vi är bara kuggar i ett stort maskineri.

    Den enda trösten är att den maktlöshet vi upplever säkert inte kan mätas med den som andra medborgare, som inte sitter i några kommunala organ, måtte uppleva. Det är en klen tröst, eftersom den bara påminner om demokratiunderskottet överlag.

    (Först publicerad på kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 19.9.2017 och i den färska papperstidningenKommuntorget)