Main menu:

Blogg

  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • januari 2020
    M T O T F L S
    « dec    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Marint kvinnoteam

    Finland har länge haft regeringar med ungefär lika många kvinnor som män, ja ibland har rentav en knapp majoritet av ministrarna varit kvinnor. Finland har också haft ett par kvinnliga, låt vara kortvariga statsministrar.

    Men aldrig förr har en kvinnlig statsminister lett en regering där också alla andra regeringspartier leds av kvinnor. Sanna Marin är förvisso inte – ännu – partiledare, men som statsminister kommer hon utan tvekan att bli partiets ansikte utåt. Särskilt som partiledaren Antti Rinne märkligt nog låter sig väljas till vice talman och förväntas stå utanför dagspolitiken.

    Kanske man inte borde fixera vid könsaspekten. I ett idealsamhälle med full jämställdhet ska könet inte spela någon roll vid val av ledande politiker, företagsledare etc. utan kompetensen ska avgöra. Men nu är vi inte där, så därför är det nog anmärkningsvärt hur kvinnodominerad den ombildade regeringen blir.

    Kvinnornas frammarsch är ingen tillfällighet. Flickorna och kvinnorna har redan länge uppnått starka positioner i utbildningen, från gymnasiet till akademiska studier och examina. Och vad är bättre än att kvinnorna också fått en bekräftelse på sin kompetens genom valet av en kvinna som president precis då det nya millenniet inleddes, och nu detta.

    Det väckte delvis indignerade reaktioner då jag på söndagskvällen på min Facebook-sida dristade mig till att placera ett litet smolk i kvinnobägaren. Jag befarade att de många kvinnorna i ledande positioner i den nya regeringen kan leda till en simpel motreaktion i form av att vårt mest manschauvinistiska och även allmänt sett mest reaktionära parti, sannfinländarna, får ytterligare vind i seglen.

    Missförstå mig inte, detta är naturligtvis inget hållbart argument mot valen av Katri Kulmuni till centerns partiledare – och nu också till den mäktiga men ibland otacksamma posten som finansminister – eller Sanna Marin till statsminister.

    Men jag är bara rädd för att det finns alltför många fördomsfulla medelålders och äldre – ja, rentav också yngre – män som kan låta sig lockas till sannfinländarnas manligt dominerade läger.

    Eller som HBL:s ledarskribent Susanna Ginman uttrycker det: ”Konservativa krafter i politiken och samhället kan använda det som ett avskräckande exempel, som ytterligare ett tecken på att männens makt kringskärs. För de flesta andra är det knappast något annat än ett tecken på att vi har kommit en bit mot ett jämställt samhälle.” Just det!

    Vi kommer ju aldrig att få veta om Antti Kaikkonen eller Antti Lindtman bättre hade lyckats hålla sannfinländarna på mattan. Just nu verkar ju inget kunna stoppa deras gallupframgångar. I Sverige är trenden som känt den samma – utan samma kvinnliga dominans bland ledande politiker.

    Så långt könsaspekten. Och den politiskt-ideologiska, då? Jag ser ingen förändring jämfört med regeringen Rinne. Regeringsbasen förblir den samma, liksom regeringsprogrammet. De som vill tala om en vänsterregering eller rentav en ”socialistisk” koalition gör det nog alltför enkelt för sig.

    Vänsterförbundet är förvisso socialistiskt. Socialdemokraterna strök däremot, om jag minns rätt, redan för länge sedan marxismen ur sitt partiprogram. De gröna hör till de ”borgerligaste” bland gröna partier i Europa, särskilt jämfört med Sverige och Tyskland. Det vet vi t.ex. från kommunalpolitiken i Helsingfors.

    Den som vill kalla centern ”vänster” eller ens liberal känner nog inte de ganska konservativa tongångarna på partifältet. Och SFP är visserligen ett liberalt parti, men ändå med ett brett borgerligt spektrum i väljarkåren.

    Hur man av summan av dessa partier får ihop en ”socialistisk” eller vänsterregering övergår åtminstone mitt förstånd. Jo, det är förstås politiken som avgör, men jag ser inga tecken på en tvär vänstersväng.

    Förresten tycks historien åtminstone på en punkt upprepa sig. Då Urho Kekkonen 1956 tillträdde som president möttes han som känt av en generalstrejk. Då Sanna Marin tillträder som statsminister har 100 000 industrifackmedlemmar just gått i strejk. Må lyckan stå henne bi.

    (Först publicerad i kommunförbundets webbtidning kommuntorget.fi 9.12.2019)