Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    Min egen spåralogi

    Minns ni Nils Mustelins ”spåralogi”?

    Nils Mustelin (1931-2004) blev känd för en större allmänhet mest tack vare Musikväktarna i radio och tv-programmet Kontrapunkt, där han visade sig vara en fenomenal musikkännare. Hans civila arbete var ändå forskarens och den internationella tjänstemannens. Som den mångsidiga människa han var satt han också efter pensioneringen i Helsingfors stadsfullmäktige för SFP i två perioder, från 1997 och fram till sin död. Dessutom var han en utpräglad skeptiker och grundande medlem och ordförande för föreningen Skepsis.

    Föreningen riktar sig mot allt humbug, men alldeles särskilt mot astrologin med dess tro på stjärnornas betydelse som styrande kraft. För att ironisera över astrologin introducerade Mustelin sitt eget alternativ, ”spåralogin”. Den hävdade att spårvagnarnas läge vid en människas födelseögonblick, på basis av tyngdkraften och sina elektromagnetiska fält, hade betydligt större inflytande över varje människas – eller åtminstone helsingforsares – liv än någonsin de fjärran belägna stjärnorna.

    Utan att göra anspråk på att konkurrera med Mustelins teorem vill jag härmed gå igenom hur olika svårvagnslinjer har påverkat mitt liv. Jag har i och för sig ingen aning om var spårvagnarna befann sig den 17 december 1952 kl. 05.21 (de flesta var nog i hallarna) då jag såg världens ljus på nuvarande ryskt territorium. Inte så där som viborgare kan säga, alltså, utan på Fabriksgatan i Helsingfors där Barnmorskeinstitutet låg före flyttningen till dess nuvarande läge norröver. Tomten såldes sedan till den ryska ambassaden, som uppförde sin handelsrepresentation där.

    Men över till spårorna: 

    Det är naturligt att börja med ettan, inte bara för att den är nr 1, utan för att den nog är svårvagnsrutten framför andra för mig. I min barndom besökte jag ofta min kära mommo och mofa som bodde mitt på Pohjolagatan i Kottby. Jag minns hur jag innan jag somnade, på basis av dels ljudet, dels ljusreflexionerna i taket, brukade försöka gissa om det var en ”gammal” spåra (de där korta som nästan alltid hade släpvagn) eller en ”ny” (de som kom från 1959 framåt, och av vilka PUB-spårvagnen är ett av de kvarvarande exemplaren) som körde förbi.

    Med ettan kunde mommo, och vi ibland med henne, komma direkt till ”torget” – och det fina med ettan var ju att det kunde betyda både Hagnäs och Salutorget. Då gick ettan längs Backasgatan ända till Sörnäs, och sedan längs Tavastvägen – nu gör den ju en längre omväg längs Sturegatan och via Berghäll. Felet med ettan nu är att den går alltför sällan, slutar gå tidigt på kvällen och inte går alls på helgerna. Rutten kunde gärna förlängas till Åggelby station och därirfån kanske rentav med en ögla via Kottby station, och ges kortare intervaller!

    Tvåan har ju funnits från och till, men finns inte alls nu.

    För trean hade jag i min ungdom en enkel minnesregel: 3T körde Till FSS på Roban, och 3B körde Bort från FSS på Roban. Nu vet varken jag eller någon annan vare sig ut eller in, då den till och med skiftar bokstav under rutten. Men visst är det kiva med spåra till Kampen, och finurligt är ju det där dubbla spåret på Mikaelsgatan, mellan Brunnsgatan och Alexen, där mötande vagnar måste vänta på varandra. För mig är trean framför allt spåran inom centrum, men visst kommer man ju med den till exempelvis Borgbacken också.

    Minns ni att 3 T i något skede var ”turistspårvagnen” med kungörelser på fyra språk:  Rautatientori – Järnvägstorget – The Railway Square – Bahnhofplatz, och sedan på samma fyra språk (minns nog dem alla, men besvärar er inte med det) Byggnaderna från höger till vänster: Järnvägsstationen, Nationalteatern och Konstmuseet Ateneum, på torget Alexis Kivis staty …

    Fyran är ju Munccavagnen och Skatavagnen, och numera också som 4 T spåran ned till Vikings terminal. Och den smockfulla spåran från samma terminal …

    Femman gick i min ungdom mellan Skatan och Tölö torg, och var väl den kortaste rutten av alla. Nå, ett minne blott – förutom att den har återuppstått som Kulturspåran med annan rutt och några få avgångar på vardagar. Har ännu inte upplevt den.

    Sexan var för mig spåran till SU- och SFP-kansliet på Bulevarden 7. Och så var den den första spåra vi såg i Arabia när vi i min barndom österifrån kom in till stan.

    Sjuan är numera för mig en centrumspåra och så Ylespåran, den jag tar till och från besök på Yle alltså. Fast gärna kunde den ju köra lite högre upp där i Västra Böle, närmare Yle …

    Åttan är för mig Borgbackenspåran. Det var förresten rätt nyligen jag förgäves sökte ändhållplatsen vid Pauluskyrkan, tills jag insåg att även åttan, likt sexan, kör från och till Arabia…

    Nian fanns också förr i världen, med ofta bara en enkel gammal, liten vagn utan släpvagn, men jag har lyckats glömma dess rutt. Nu kör den ju likt åttan ända till Busholmen, och dessuom via Västra hamnens passagerarterminal, men ända dit har jag faktiskt inte åkt med den än.

    Tian tar jag om jag ska till Kirran, men den använde jag också när jag besökte min Alzheimersjuke pappa då han under sina allra sista år bodde på Folkhälsan i Brunakärr. Lite sorglig rutt för mig, alltså. Från barndomen minns jag att tian körde också till Kottby, det var som 10 A under rusningstid.

    Fanns det förresten inte någon gång i världen en tolvans spåra också? Jo, jag googlade och hittade tolvan, som trafikerade på femtiotalet från Kirurgen via Linjerna, och i rusningstid från Arabia, till Brunakärr.

    Och så hittade jag en femtons spåra, som åren 1954-57 körde mellan Linjerna och Dal. Det kan hända att  jag under mina allra första år har åkt med den.

    Som ni ser har spårorna minsann påverkat mitt liv. Men inte riktigt så som Nils Mustelin på skämt avsåg.