Main menu:

Mitt Europa – i lättsam form

Jag har besökt EU:s alla 28 medlemsländer, och de allra flesta övriga europeiska länder också, med bara några undantag (Albanien, några forna jugoslaviska republiker och några ministater). En del av mina upplevelser, närmast några lite komiska eller annars speciella höjdpunkter, vill jag gärna dela med mig av.

Då jag reste mycket runt i Europa roade jag mig med att pricka in de flygrutter jag använde. Det blev som en spindelväv. Tyvärr har kartan skadats och trådar är lösa. En frågesportsfråga: Vilken rutt flög jag då det på avfärdsorten i den ena riktningen stod att flyget gick till Mailand, och på avgångsorten tillbaka stod att flyget gick till Monaco? Mejla svaret till bjorn@bjornmansson.fi

Resorna kan grovt indelas i fem kategorier: Interrail-resor somrarna 1970 och 1971, resandet som ungdomspolitiker på sjuttiotalet, arbetsresorna som Hbl-journalist från åttiotalet framåt – inte minst studiebesök hos andra språkminoriteter i Europa, reseuppdragen då jag åren 1997-2004 satt i ledningen för European Federation of Journalists,  och så de privata resorna, som ofta av ekonomiska skäl har kombinerats med arbets- eller förtroendeuppdrag. De har framför allt haft två förtecken: Vincent van Gogh och så barnen och barnbarnen.

Bergsdelen av mitt mini-Europa, med lite av Schweiz och Österrike och lite av de nordiska länderna.

De här historierna illustreras med detaljbilder från mitt mini-Europa, modelljärnvägen där husen och miljöerna är viktigare än spåren och tågen. Alla hus och andra föremål är införskaffade på ort och ställe. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format!

En svensk småstad med bröllop i bakgrunden.

Till SVERIGE gick min första utlandsresa, sommaren 1967.  Det var en båtresa med min kära mormor för att besöka släktingar.  Den gjordes med Birger Jarl, från vars däck vi nästan kunde skaka hand med dem som vinkade av oss på kajen. I Stockholm köpte jag med egna hopsparade pengar ett stort fint Märklin-lokomotiv för 67 kronor.

De här husfasaderna är från Gamla stan i Stockholm.

Det har blivit många båt- och flygresor till Sverige, som jag inte upplever som ett moderland för oss finlandssvenskar, utan som ett broderland för hela Finland. Bäst minns jag en bussresa med den av mig ledda Nordiska klubben genom den svenska lappmarken med besök nere i gruvan i Kiruna. Men jag har också som kärnkraftsmotståndare i min ungdom marscherat mot kärnkraftverket i Barsebäck i Skåne, och i Scandinavium i Göteborg har jag nog haft min hittills största publik då jag talade inför tiotusen kärnkraftsmotståndare från hela Norden. Min ståndpunkt har sedermera mildrats, i takt med klimatpolitikens krav. Och så har jag fiskat torsk från en trålare utanför Gotland, med rätt stor framgång. Och nyligen deltagit i en Almedalsvecka i Visby.

 Fiskat torsk har jag också i en fjord vid NORGEs västkust, med mindre framgång: jag fick på kroken bara ett av de torskhuvud som någon annan just slängt överbord. Angenämare är minnena från en nattlig flygresa i ett litet plan i månsken precis över Nordkap.

En norsk bondgård, men trätornet i bakgrunden är ryskt och det brandskadade kapellet till vänster från Alperna. Sådant blir Europa när man mixar.

 Mindre angenäm var en resa med Hurtigrutten från Kirkenes till Tromsö i full storm. Konferensen jag deltog i måste avbrytas då talarstolen föll omkull. De flesta blev sjösjuka, men jag stod bredbent vid mitt hyttfönster strax ovanför vattenlinjen, korkade en öl och en Gammeldansk-flaska och försökte enligt principen ”if you can´t beat them, join them” njuta av de ishöljda skären som påminde om isberg. Då jag satte på radion fulländades upplevelsen: man råkade spela signaturmusiken ur Titanic

Det äventyret fortsatte förresten med en av mina märkligare resrutter: flyg vid middagstid från Tromsö via Oslo och London till Aten, där jag landade på efternatten, för att efter bara ett par timmars sömn hålla ett föredrag om den nordiska offentlighetsprincipen.

 DANMARK är i flera avseenden mitt favoritland i Norden. Redan då jag i slutet av sextiotalet var på klassresa till vänorten Hilleröd norr om Köpenhamn märkte jag att landet var lite mer exotiskt, och ändå så gemytligt hemvant. Under den resan hade förresten den gamle kungen Frederik IX den stora äran att på Det Kongelige Teater se samma balettföreställning som vår klass. Det var Romeo och Julia, och han var nog mer begeistrad än vi tonåringar.

Ett danskt rådhus.

Många år senare skulle jag på närmare håll få träffa hans dotter Margrethe II på hennes slott då jag som rätt ny Hbl-journalist deltog i en pressresa inför president Koivistos statsbesök. Jag minns drottningens vänliga väsen, men också de tre betjänter som under vår audiens assisterade henne i hennes dåvarande favoritsysselsättning: en med cigarettetuiet, en med tändaren och en med askkoppen.

En dansk bondgård med badstrand i bakgrunden.

Liksom Koivisto besökte också vi Århus på den resan, utan att jag kunde ana att jag senare i tio års tid i samma stad skulle vara gästföreläsare i finländsk politik på den nordiska journalistkursen. Under de första åren passade jag på att maximera antalet flygpoäng och utnyttja taxfree-fördelen genom att flyga via Oslo till Århus. Efter en vinglig flygning över Nordsjön i full storm i det lilla planet bytte jag till tåg från Köpenhamn, särskilt som tunneln och bron då stod färdiga. På min sista Århusresa hade jag förresten barnbarnen med, för ett besök i Legoland.

En dansk tidningskiosk på det multinationella torget. 

Där hade vi också varit med de egna barnen på en reportageresa då jag kombinerade turistrapportering med omfattande artiklar i Hbl om den tyska minoriteten i Sönderjylland och den danska i tyska Nord-Schleswig. Besöket råkade sammanfalla med OS i Los Angeles, som gav mig en konkret anledning att i det tyska gymnasiet i Åbenrå (ty. Apenrade) och det danska i Flensborg/Flensburg fråga vilket land eleverna hejade på. Svaren avvek från vad vi som finlandssvenskar kanske väntar oss: på ”moderlandet” förstås, alltså inte det land där de bor.

Ingången till Tivoli i Köpenhamn är ingång till nöjesfältet i mitt mini-Europa.

Det var ingen slump att jag valde att fira min sextioårsdag för drygt ett år sedan just i Danmark, närmare bestämt på Tivoli i Köpenhamn, med barn och barnbarn.

 

ISLAND har jag besökt bara ett par gånger. Från den första resan på sjuttiotalet minns jag särskilt flygresan över ön från Reykjavik i väst (inte Keflavik som används för internationella rutter) till Akureyri i norr, där vi besökte ungcenterledarens bondgård.

Typiska isländska hus på landet. Till höger en bit äkta lava.

På den andra resan, med Nordisk Journalistcenters styrelse för bara några år sedan, hade jag hustru och sonson med. Medan jag satt på möte var de bl.a. på val- och delfinsafari, men sedan fick vi alla tre en fantastisk guidad biltur med min gode vän Borgthor S. Kjaernested, mannen som vet allt om Island.

 

FÄRÖARNA, som från början stannade utanför EU, har jag besökt en gång, och glömmer det aldrig: landskapet, det rika kulturlivet, de hemliga ölklubbarna och så ”vår egen man” på ön: tidigare konsuln Thorolf Björklund, med rötter i min skolstad Lovisa. GRÖNLAND har jag tyvärr sett bara från luften, under flygningar till och från New York. Då ön fick sin autonomi och utträdde ur EU mer eller mindre halverades unionens areal …

 

 

Tallinn har varit en föregångare med att erbjuda turister gipsminiatyrer av sina gamla vackra byggnader. På ”slottsgården” en av de statyer som är gjorda av nyårslyckor.

ESTLANDs förändring har jag som andra finländare ju fått uppleva mycket påtagligt på nära håll. Med blandad nostalgi tänker vi tillbaka på den gamla onda, inte goda, tiden då landet var ockuperat och en del av Sovjetunionen. Då reste vi – sällan, men dock ibland – över med Georg Ots till Tallinn/Reval i det slutna broderlandet, övernattade på finländskbyggda Viru hotell och var rädda för ständig övervakning. En sak uppskattade jag ändå på åttiotalet då vi hade små barn: det forna Kaubamaja där man billigt kunde köpa robusta leksaker och kanske t.o.m. ett och annat klädesplagg för en billig peng. Det var innan varuhuset förvanskades till dagens shoppingcenter med boutiquer

Tallinn representeras av ett helt kvarter.

Mina mer minnesvärda upplevelser från det självständiga Estland är inte lika många. Utanför Tallinn har jag varit i Tartu/Dorpat, på Saaremaa/Ösel och så på det estniska journalistförbundets dåvarande ”datja” österut, halvvägs till Narva. Som gästföreläsare behandlades jag som en kung och fick det enda rummet med egen toalett, minns jag.

Jag har haft fördelen att personligen träffa och tala med det nya självständiga Estlands alla tre presidenter. Med Lennart Meri satt jag i en panel nära Hamburg efter att han hade lämnat sitt ämbete. Toomas Hendrik Ilves träffade jag i en motsvarande paneldebatt som jag modererade i Bryssel, då han var MEP.

Arnold Rüütel hade vi inbjudit att tala på ett seminarium som det av mig ledda Nordiska Journalistförbundet ordnade i Tallinn, och det blev lite komiskt. Temat skulle vara det vi i Finland kallar trepartssamarbete mellan arbetsmarknadsparterna och statsmakten, men eftersom det i EU kallas ”social dialogue” var det den term vi använde i vår inbjudan till Rüütel. Tydligen var termen i denna EU-tappning ännu inte lika känd i Estland, så presidenten talade varmt för en allmän samhällsdialog mellan medborgare och beslutsfattare …

Och dessutom av diverse torn och tinnar.

Helsingfors-Vanda flygplats är ju i praktiken också Tallinns internationella flygplats, men en gång var det omsvängt för mig: Det var flygstrejk i Finland, och jag skulle till något viktigt möte på kontinenten, så det blev att med snäv tidtabell ta båt till Tallinn och flyg därifrån …

 

LETTLAND har jag – liksom säkert alla andra finländare – inte besökt lika ofta, men några besök i Riga blev det nog under åren som journalistförbundsaktiv och någon gång privat också. Särskilt minns jag en smällkall vinter med massor av snö då jag på badorten Jurmala i Nordiska Ministerrådets regi föreläste för idel kvinnliga chefredaktörer från lokaltidningar om hur man skriver ledare. Det var en upplevelse att ensam i kvällsmörkret vandra längs vägar kantade av – och jag överdriver inte – två meter höga snödrivor.

I Riga hade jag mot slutet av sovjettiden en gång en surrealistisk upplevelse. Jag var tillsammans med två andra unga journalister inbjuden för att på förhand stifta bekantskap med en av de orter där det skulle ordnas något slags finländsk-sovjetisk vänskapsfestival.

Vi tog nattåget till Moskva, fick ett dagrum på hotell Junost nära Leninstadion, där varmvattnet inte fungerade, och träffade något högdjur på stan, bara för att nästa natt ta tåget till Riga. Då vi kom fram efter två duschfria övernattningar meddelade de lokala värdarna att våra hotellrum skulle vara lediga först på eftermiddagen. Då slog vi symboliskt sagt nävarna i bordet och krävde hotellrum med duschmöjlighet omedelbums. Det ordnades faktiskt: vi blev de första och då enda gästerna på ett splitternytt lyxhotell som hade byggts enkom för höga statliga gäster. Det uppskattade vi, eftersom vi sedan hade att se fram emot nattåg till Moskva, och därifrån nattåg till Helsingfors …

Men här kommer det mest surrealistiska: då vi på kvällen satt i en park och avnjöt medhavda drycker träffade vi på en lokal dissident som hade en minst sagt originell hobby. Denna vuxna man bjöd oss hem till sig för att visa sin imponerande samling av något som var lyx i Sovjetunionen: sådana där små plastleksaker som finns i Kinderägg. Tyvärr var vi inte förberedda på att förkovra samlingen.

 

LITAUEN har i mina upplevelser av Europa hamnat i skuggan av de två andra, för oss närmare baltiska länderna. Men visst har jag varit några gånger i Vilnius och hade några goda vänner bland de journalistförbundsaktiva. Nog för att konceptet var ett litet annat än det vi är vana vid, då journalistfackets ordförande samtidigt fungerade som presstalesman först för talmannen, sedan för landets president. Han såg tydligen ingen motsättning mellan att företräda den fria pressen och de högsta statsmakterna.

Ett torn från Litauen.

 

I POLEN har jag faktiskt en gång bott i två veckor. Det var visst 1976 som det ordnades ett stort ungdoms- och studentmöte i Warszawa, i det förskräckliga åbäket till kongresscentrum som är en kopia av de där sju identiska skyskraporna i Moskva som byggdes på Stalins tid. Allt sedan dess hyser jag ingen stor kärlek till Warszawa, trots den pärla den efter kriget minutiöst återuppbyggda gamla stan är. Den blev ju sedan förstörd på nytt, då det efter socialismens fall dök upp stora grälla CocaCola-, McDonalds-, Kodak- och Fuji-skyltar på de pittoreska husfasaderna.

Det enda huset från Polen – en kylskåpsmagnet – är från Gdansk.

Men Polen är inte bara Warszawa. Jag har under senare år haft turen att bevista seminarier i både Krakow och Gdansk, och de är ju städer man gärna besöker. Inte lika gärna, men av intresse besökte jag i samband med Krakowbesöket också Auschwitz. Och eftersom jag tog tåg från Warszawa i bägge riktningarna kan man säga att jag åkt tåg genom hela Polen. Jag hyser nämligen en viss aversion mot inrikesflyg i forna socialiststater.

 

TYSKLAND är ett stort, centralt och viktigt land. Därför har jag också besökt det många gånger, i tre olika tappningar: det forna Västtyskland, det forna Östtyskland och det återförenade Tyskland. Västtyskland var redan av logistiska skäl ett måste på Interrail-resorna, men eftersom Berlin låg utanför biljettens dåvarande räckvidd blev det närmast snabba genomresor – målen låg ju längre bort: Paris, London, Rom

Brandenburger Tor i Berlin har en hedersplats i mitt mini-Europa. I bakgrunden en äkta bit av Berlinmuren. Som en symbol för EU som ett fredsprojekt är det en fransk parad på gång vid Brandenburger Tor, som i mitt mini-Europa ligger mellan triumbågarna från Paris och antikens Rom.

Det betydde att min första resa enkom till Tyskland 1970 kom att gå till Rostock i dåvarande DDR, till en ungdomsträff i anslutning till de vuxnas Ostseewoche, Östersjövecka. Den var förstås en östtysk propagandatillställning, men jag tog den bara som ett äventyr för den 17-åring jag var. Vi tvingades uppleva stats- och partichefen Walter Ulbrichts tal på en stor utomhustillställning, men i övrigt hade vi roligt.

Tre år senare var jag på Världsungdomsfestivalen i Östberlin, en ännu större kommunistisk propagandatillställning. Jag minns att jag reagerade på att det jättefyrverkeri som utgjorde något slags höjdpunkt måtte ha väckt onda minnen hos äldre berlinare: halva himlen var upplyst av explosioner och den andra halvan fylld med rök…

TV-tornet i det forna Östberlin finns bara som miniatyr i nöjesparkens mini-Europa.

Då hade det redan gått illa för Ulbricht, ja så illa att han dessutom råkade dö mitt under vår festival. Jag har sparat det nummer av den officiella tidningen Neues Deutschland, där dödsfallet på det för kombinationen av tysk grammatik och DDR-retorik typiska sättet kungjordes: stats- och partiorganen (minutiöst uppräknade…) meddelar i djupaste sorg att den förra det och det och det (alla titlar lika minutiöst uppräknade…), kamrat Walter Ulbricht i dag – har avlidit. Man hölls liksom i spänning till slutet av den långa meningen.

Typiska hus från vilken liten tysk stad som helst.

Mitt sista besök i DDR var ett endagsbesök i Östberlin i slutet av oktober 1989. Jo, det var bara någon vecka innan Muren föll. Jag hade den sagolika turen att just denna höst som journalist av det (väst)tyska utrikesministeriet bli inbjuden på en månadslång rundresa. Dessa årligen återkommande resor inleddes vanligen i Berlin, men eftersom president Koivisto råkade avlägga ett statsbesök under vår första vecka i landet började vi i Bonn.

Hus från samma tyska gata. Fazer har tydligen etablerat ett café i huset till höger – märker ni att skylten är tagen från ett mignonägg?

Särskilt minns jag middagen på ett slott utanför Berlin. Jag var tvungen att hyra smoking på ort och ställe, men skjortan måste man köpa och den hade jag länge kvar – tills den ”krympte”. Smoking – eller frack för den delen – har jag aldrig klätt mig i sedan dess. Jag fick skaka hand med presidenterna Koivisto och von Weizsäcker, men tyvärr var förbundskansler Helmut Kohl sjukledig så jag missade honom. Willy Brandt var däremot på plats och det har under alla dessa år grämt mig att jag inte hade mod att gå fram till honom där han ensam stod och rökte i ett sidorum och på svenska/norska fråga honom hur han såg på läget i sitt Berlin. Det kunde ha blivit en exklusiv miniintervju för Hbl.

Eldsvåda i en tysk småstad. Det brandhärjade huset är såtillvida äkta att det till hälften förstördes vid branden i vårt hus för tio år sedan.

Före avslutningen i Berlin hann jag bl.a. besöka Bayern, där jag hade bett att få se Berchtesgaden. Jag och en kollega togs artigt emot – av naturparkschefen i området som guidade oss både nere i dalen och uppe på ett berg, men inte det berg jag hade velat se, med Hitlers ”örnnäste”. Det var tydligen anno 1989 ett alltför känsligt besöksmål för tyska UM. Slottet Neuschwanstein – det som anses vara förebild för många sagoslott – var också en lätt besvikelse till interiören, halvfärdigt som det är. Och då jag hade en ledig söndagseftermiddag i München valde jag som den seriösa och historieintresserade person jag är att ta bussen till koncentrationslägret Dachau. Och framför allt fick jag träffa östtyska flyktingar som hade anlänt via Budapest.

”Sagoslottet” Neuschwanstein i de bayerska alperna syns vid horisonten i mini-Europa.

Resan avslutades i Västberlin, dit jag tog flyget från München med ett av de bara tre bolag från de västallierade som så sent som då fick flyga dit (British Airways, de två övriga hade varit Air France och PanAm – Lufthansa hade ju portförbud). På eget ansvar fick vi ta oss över till östsidan också. Det visade sig vara sista chansen att uppleva Muren i full funktion. Jag hann se de jättelika demonstrationerna som drog fram längs Östberlins gator och besöka Gethsemanekirche som var ett av motståndsrörelsens högkvarter. En vecka efter min hemkomst föll muren, och inom ett år var Tyskland återförenat.

”Bundeshauptdorf” Bonn hade jag besökt ett par gånger tidigare, och har alltjämt kvar handduken från hotell ”Hof” som jag i min ungdom plockade med mig. På en annan resa upplevde jag en viss Jaakko Ryhaenen i en roll i Maskeradbalen på Operan. En helt annan höjdpunkt var att långt senare, någonstans utanför Hamburg sitta i en panel med bl.a. Estlands tidigare president Lennart Meri för att diskutera Östersjösamarbete. Meris tyska var perfekt, min inte lika fullständig, men jag klarade det. Rostock återsåg jag också närmare fyrtio år efter det första besöket, då jag modererade en Östersjökonferens där.

En intressant upplevelse var också att en gång besöka den sorbiska minoriteten i Tysklands sydostligaste hörn. Det var de europeiska minoritetstidningarnas organisation Midas som träffades i Bautzen, där jag hade äran att motta ett pris för mina ledare i Hbl. Mer om organisationen i avsnittet om Rumänien.

Ett av mina originellaste, tidiga minnen från Tyskland var en flygresa mellan Bremen och Hamburg. Jo, tåget hade förstås varit snabbare, men jag skulle besöka vänner i båda städerna och hade en biljett Frankfurt – Bremen – Hamburg – Helsingfors, och alla etapper måste flygas för att inte den sista skulle förfalla …

Ett hus från Bremen.

I Frankfurt har jag sedermera bl.a. avlagt studiebesök på Europeiska Centralbanken, och sett en stor van Gogh-utställning. I Nürnberg hade EFJ en gång ett möte, och jag passade förstås på att ta mig en titt på den arena Hitler lät bygga för sina partikongresser. Bremen återsåg jag först långt senare, då – vad annat – en van Gogh-utställning ordnades i staden. Och i Hamburg har jag varit flera gånger, senast med barnbarnen till Miniatur Wunderland, världens största miniatyrjärnvägsanläggning. Också tillåten för vuxna!

Berlin har med åren blivit en allt kärare stad för mig, och där hyrde vi en bostad för att med barn och barnbarn tillbringa en lång nyårshelg för några år sedan. Gissa om det grämde mig att sonsonens, då åtta, favorit var det TV-torn, Fernsehturm som DDR byggde för att inför väst visa att man nog kunde …

 

NEDERLÄNDERNA har en alldeles särskild plats i mitt och min hustrus hjärta, tack vare vår favoritkonstnär nummer ett, Vincent van Gogh. Vårt intresse har närmast tagit sig tre uttryck: vi har samlat på böcker om honom (vi slutade vid cirka 2000, på alla tänkbara språk, och undrar nu vad vi ska göra med dem …), vi har rest i hans fotspår i Holland, Belgien och Frankrike, och vi har besökt utställningar och museer runtom i Europa och lite i USA med hans verk. Och då har Nederländerna naturligtvis varit i en nyckelposition.

Typiskt kvarter från Amsterdam.

För dem som inte visste det, finns det vid sidan av van Gogh-museet i Amsterdam också ett annat museum i landet med ungefär lika många verk av honom: Kröller-Müller-museet i Otterlo mitt på den holländska landsbygden, där vi har varit några gånger. Många är de övriga orter i landet vi besökt för fotspårens, utställningarnas eller museernas skull: Apeldoorn, Breda, Dordrecht, Eindhoven, Groningen, Groot Zundert (födelseorten), Haag, `s-Hertogenbosch, Nuenen, Tilburg, Utrecht,  Wageningen, Zwolle … En höjdpunkt i min hustrus liv var säkert då hon fick hålla en privatägd van Gogh-målning i sin famn då ägaren vänligen tog emot oss hemma i Amsterdam för att låta oss se den.

Och ytterligare en gata från Amsterdam.

Amsterdam är en märklig huvudstad för mig i Europa. Jag minns inte att jag skulle ha varit där en enda gång på något möte eller seminarium, bara privat. Mötesorter för mig har däremot varit åtminstone Rotterdam och gränsstaden (till Belgien, men också helt nära Tyskland) Maastricht, som ju har gett sitt namn åt ett av EU:s grundfördrag.

Rembrandts husmuseum, i Amsterdam. Att döma av texten Lace på huset bredvid är det snarare från Bryssel, där spetsbutikerna ligger tätt.

 

BELGIEN och Bryssel är såtillvida raka motsatsen till Nederländerna och Amsterdam att där har jag nog aldrig varit helt privat, utan alltid i arbets- eller förtroendeuppdrag.

Mitt första besök i landet avlades redan 1970, då World Federation of Liberal and Radical Youth höll kongress i den lilla kuststaden Middelkerke nära Oostende. Dit färdades vi, en skara SU-are (Larserik Häggman, Barita Rosenström, Henry Wiklund och jag) och några finska ungliberaler i en Volkswagen-kleinbuss hela vägen från Helsingfors, en delvis vådlig resa. Jag delade hotellrum med en observatör från palestinska PLO. Ovan vid alkohol som jag som sjuttonåring var lär jag ha uppträtt lite opassande vid mottagningen första kvällen. Till saken hörde att jag som nyvald vice ordförande hade den högsta positionen av SU-delegaterna, men mina äldre kolleger var finkänsliga nog att skyla över detta. Ungdomssynder …

Byggnader kring Grand Place i Bryssel. Den skarpögda märker att husen nr 1 och 3, räknat från vänster, är identiska. Nr 3 har svärtats av branden i vårt hus för tio år sedan.

Sedan blev det (inte av denna orsak) en lång paus i mina Belgienbesök, men den skadan tog jag senare igen med besked då jag åren 1997-2004 satt i ledningen för European Federation of  Journalists, först som styrelsemedlem och sedan som vice president. Under terminerna var jag nog i medeltal nästan en gång i månaden i Bryssel. Det gör staden till den huvudstad jag näst efter Helsingfors vistats mest i. Till en början gillade jag inte Bryssel något vidare, men lärde mig så småningom att tycka riktigt väl om den, och nu längtar jag nog tillbaka dit.

EFJ hade tidigare haft sitt kontor i International Press Centre-byggnaden i EU-kvarteren. Men under mina år låg det först på Rue Royale, på höjden ovanför järnvägsstationen Bruxelles-Nord, och sedan i Residence PalaceRue de la Loi, granne till ministerrådets byggnad. Jag hade mina stamhotell nära respektive adress, där jag blev god vän med personalen.

Tyvärr var det från båda adresserna rätt lång väg till stadens gamla centrum kring Grand Place med dess restaurangkvarter, så det hände ganska ofta att det enda jag hann se av Bryssel var en tåg- respektive bussbänk, mötesrummets väggar och mitt hotellrum. Men ibland blev det förstås tid att se sig om, också i omgivningen. Om jag bara hade tid tog jag den underjordiska spårvagnen från centrum till antikvariatskvarteren, i min jakt på van Gogh-böcker. En guldgruva i det avseendet var också Antwerpen, som ju egentligen är som en holländsk stad, och som jag därför tog tåget till flera gånger. Däremot dröjde det många år innan jag en gång hann ta mig ut till Waterloo.

Manneken Pis-statyn nära Grand Place överraskar med sin litenhet första gången man ser den.

Som EFJ-representant hördes jag flera gånger i Europaparlamentets utskott, både i Bryssel och Strasbourg, och som journalist har jag många gånger besökt också de andra EU-institutionerna, alltså kommissionen och ministerrådet, liksom Natos politiska högkvarter i Bryssel och militära i Mons. Och EU-ombudsmannens Brysselkontor, så länge min gode vän Jacob Söderman satt där. Med honom och MEP-ar som Astrid Thors och Heidi Hautala men också den danske EU-kritikern Jens-Peter Bonde hade jag ett nära samarbete i kampen för större öppenhet i EU.

En gång stötte jag huvudet i väggen. Vi var med en liten EFJ-delegation hos kommissionären Viviane Reding, själv f.d. journalist och då ansvarig för regelverket om tillgång till information. Efteråt skrev jag en kritisk kolumn i Hbl om hur dåligt informerad hon hade varit om det vi ville diskutera med henne. Den hade översatts för henne och nyckelordet i den engelska översättningen var ”ignorant”, vilket ju kan tolkas som snäppet vassare än vad jag hade avsett. Då jag fick en skopa ovett också av vår egen högsta EFJ-tjänsteman, kunde jag bara konstatera att översättningen var lite överdriven – men att min kritik var just ett exempel på hur öppenheten bör fungera …

Från en panel som jag en gång ledde i parlamentet minns jag att jag i hastigheten drog till med ”wise guys” då jag sökte engelskans motsvarighet till ”vise män”, varvid en av paneldeltagarna vänligen viskade att begreppet på engelska lätt associerar till maffian. Den vänliga sufflören var Toomas Hendrik Ilves, då MEP, numera Estlands president.

Visste ni förresten att det officiellt tvåspråkiga Belgien med sina 10,5 miljoner invånare har en tredje gammal språkgrupp, en tysk minoritet på cirka 100.000 personer med en viss autonomi? Denna folkgrupp har ett garanterat mandat av Belgiens 22 i Europaparlamentet. Det är ett starkt argument för att det autonoma Åland eller finlandsvenskarna som språkgrupp borde ha en motsvarande garanti för ett av Finlands mandat!

 

I LUXEMBURG, den där tredje leden i BeNeLux, har jag aldrig övernattat, bara kört igenom med tåg och en gång vandrat omkring i några timmar. Det är en uppenbar lucka i min EU-bildning, eftersom huvudstaden med samma namn som landet är värd för en del viktiga unionsinstitutioner.

I stället en kuriositet. Luxemburgiskan har inte samma officiella status i EU som t.ex. iriskan eller maltesiskan. Det beror på att landet som ett av EU:s ursprungliga sex medlemsländer aldrig krävde att dess eget språk skulle få denna status, utan nöjde sig med de fyra ursprungliga officiella språken franska, holländska, italienska och tyska (Belgien hade ju heller inget eget språk att bidra med, utan här talas franska, holländska och lite tyska).

 

STORBRITANNIEN var mitt första ”riktiga” resmål, om man inte räknar en båtresa till Sverige. Jag var på språkkurs där sommaren 1969, på SIS finlandssvenska kurs i den idylliska småstaden Sidmouth vid kusten i Devon, med Exeter som närmaste större stad. Vi stannade också i London några dagar, och jag minns att vi besökte Towern och Madame Tussaud och såg Fiddler on the Roof  på någon av stadens många musicalscener. På vägen till Devon stannade vi vid Stonehenge där man på den tiden fritt fick springa omkring mellan de mytiska stenblocken – nuförtiden lär området vara inhägnat.

Big Ben i London med dubbeldäcksbuss.

Jag hade privilegiet att i Sidmouth bo hos stadens borgmästare. Hur mycket engelska jag lärde mig vet jag nu inte, men jag lärde mig som sextonåring att dricka ”shandy” (hälften öl, hälften citronsoda – betecknas som ”ladies´ drink” på pubarna) och rentav någon vodkalime på den lokala puben Mermaid. Öl var för beskt för mig – då.

Redan följande sommar besökte jag min värdfamilj på nytt, under Interrail-resan med min lillebror. Då reste vi genom elva länder på elva dagar, av vilka tre i England, så det blev ju inte så mycket tid per land precis.

Typiska engelska småstadshus. Mjölkbilen är en Matchbox från barndomen.

Senare på sjuttiotalet var jag i London med en delegation från Statens ungdomsråd, och då såg vi också en fotbollsmatch. Det enda jag minns var att jag tyckte synd om poliserna som stod runt planen med några meters mellanrum, vända mot publiken, så de fick aldrig se matchen. Inga huliganer syntes dock till.

Det har blivit några besök i London sedan dess, bl.a. ett med sonsonen. Det egentliga resmålet den gången var en van Gogh-utställning på herrgården Compton Verneyin the middle of nowhere ute på landet i Warwickshire  i västra England, nära gränsen mot Wales. Det är en av fördelarna med vår hobby: man vet aldrig vart den för en, också utanför vallfartsvägarna.

Fler engelska landsortshus.

Men eftersom en småstad vid namn Stratford-upon-Avon råkade ligga i närheten valde vi att övernatta där och samtidigt få se var Shakespeare verkade – om han nu alls fanns och om han nu alls bodde där… Sonsonens favorit var ändå London Eye, det jättelika pariser(!)hjulet i hjärtat av London.

 

IRLAND har jag besökt ett par gånger, på möten. Den första gången bodde vi och hade vårt möte på ett hotell nära flygplatsen, och hade bara några timmar på oss för att se lite av Dublin. Dumt av arrangörerna, tyckte vi som inte hade besökt staden eller landet tidigare –menjag hann ändå få en skymt av Molly Malone-statyn.

Den andra gången var mötet förlagt till parlamentshuset inne i Dublin, och det var förstås trevligare. Men så mycket av den gröna öns landskap har jag nu inte haft möjlighet att se.

 

Pragkvarteret, med Kafkas lilla hus som det andra från vänster och till höger ett torn från huvudbron över Moldau.

TJECKIEN har för min del begränsats till Prag – men det är ju inget fy skam med det eftersom Prag hör till de vackraste städerna i Europa. Här har jag varit flera gånger, på möten och seminarier av olika slag, men också privat.

Pragkvarteret från baksidan.

Finnair för femton år sedan fyllde 75 år minns jag att bolaget sålde biljetter för 75 – mark! Så vi passade på att boka in en lång weekend. Också här finns ju en van Gogh, i Narodni-galleriet!

 

SLOVAKIEN var väl den fattigare tvillingen i det forna Tjeckoslovakien, men just därför var Bratislava en mycket positiv överraskning. Nästan som Prag! Och dessutom lätt att nå, eftersom Wien i ännu högre grad än Helsingfors-Vanda i förhållande till Tallinn fungerar som stadens internationella flygplats. Jag vill minnas att jag faktiskt tog taxi från Wiens flygplats till mitt möte med journalistförbunden i det tyskspråkiga eller -kunniga Centraleuropa.

De båda kyrktornen är från Bratislava, och flankerar ett hus från okänt europeiskt land.

Fascinerande nog är ju Slovakien numera ett euroland, medan Tjeckien inte har velat ta steget ut. Tala om ombytta roller!

 

UNGERN besökte jag de första gångerna redan på socialisttiden, på Interrail-resorna och en gång på ett ungdomspolitiskt seminarium i Balatonalmády vid den vackra Balatonsjön. Precis som det forna Jugoslavien och delvis Polen (och Rumänien, fast ”åt det andra hållet”) var ju Ungern aldrig ett riktigt typiskt socialistblocksland. Delvis säkert beroende på sin rätt färska historia som en stormakt tillsammans med Österrike.

Det lilla Budapestkvarteret.

Till Budapest har vi också gjort en privatresa, för några år sedan till en stor van Gogh-utställning. Och av någon outgrundlig anledning minns jag för alltid från en Interrail-resa namnet på tre järnvägsstationer i Ungern, på vägen mot det dåvarande Jugoslavien: Kaposvár, Dombóvár och så gränsstaden Gyékényes. Fast i det tredje fallet är orsaken inte så outgrundlig, det är ju Ungerns svar på Ekenäs, uttalat på västnyländska, med tonvikten på sista stavelsen!

Ett vägkrucifix från Ungern. I bakgrunden till vänster skymtar en ”modern” staty, som är en glasbit från en krossad busshållplats. (Det var inte jag som krossade den.)

 

RUMÄNIEN har jag inte besökt på Ceausescus tid, men däremot har jag efteråt vandrat omkring i hans osannolika palats i det Bukarest jag för min del – i dess nuvarande skepnad – inte gärna som i talesättet skulle likna vid Paris. Jag har bl.a. varit där inbjuden som journalist inför det då stundande EU-medlemskapet. Och undrade nog redan då om landet var moget för det steget.

Mitt bästa minne från Rumänien är ändå den resa jag gjorde för några år sedan, med tåg hela vägen från Bukarest i sydost till Cluj i landets nordvästra del, i det beryktade Transsylvanien mot gränsen till Ungern. Jag deltog som Hbl:s representant i de europeiska minoritetstidningarnas organisation Midas kongress. Cluj är staden med fyra namn: Kolozsvár på ungerska, Klausenburg på tyska, Cluj på rumänska och så Cluj-Napoca som den storhetsvansinniga Ceausescu ville kalla staden, eftersom den har sina rötter i det romerska imperiet.

Tornhuset – en kyrka? – är från Rumänien.

Det var de ungerska och tyska minoriteterna som stod värdar för kongressen, och hedersgäst var Midas skyddspatron Otto von Habsburg. Han, då 92 år gammal (han dog 2011 vid 98 års ålder) var den enda av alla deltagare som inte behövde ty sig till simultantolkningen. Och då var språken engelska, tyska, franska, spanska, ungerska och rumänska … Men varför skulle Österrike-Ungerns siste kronprins, som efter kejsardömets fall hade bott i exil i Spanien, Schweiz, Belgien, Frankrike, USA och över halva livet i Tyskland, inte ha talat alla dessa språk?

Då vi en kväll var bjudna ut till en landsby på middag bjöds vi från bygränsen på hästskjuts, vi andra kollektivt, men Habsburg Otto – som han kallades på ungerska – i egen majestät i en hedersvagn. Men så titulerade också både de ungerska och tyska minoritetsföreträdarna honom ”Ers Kejserliga Höghet”. Hans fullständiga förnamn var för övrigt Franz Joseph Otto Robert Maria Anton Karl Max Heinrich Sixtus Xavier Felix Renatus Ludwig Gaetan Pius Ignatius – inte särskilt behändigt, så man förstår att han höll sig till Otto.

 

BULGARIEN har jag nog besökt, bland annat om jag minns rätt på en ungdomskongress som hölls i Sofija på vårt glada, men bulgarernas dystra, sjuttiotal. Inför landets EU-medlemskap besökte jag åter landet på en studieresa för journalister, men har varken goda eller dåliga minnen att berätta. Bäst att förbigå landet med tystnad.

 

KROATIEN har jag besökt två gånger, om också bara huvudstaden Zagreb. Plus snabb genomfart på Interrail-resa med tåg, då landet var en del av Jugoslavien. Inget särskilt här heller. Ja, kanske att jag blev förtjust i den i och för sig lite väl sliskigt patriotiska sången Boze cuvaj Hrvatsku, moj dragi dom (Må Gud bevara Kroatien, vårt kära hem) som i kroatisk tv tyvärr hade fått status av hyllningssång till den förre diktatorn Franjo Tudjmann. Sök gärna upp den på YouTube! Den är vacker!

 

Från SLOVENIEN minns jag särskilt min resa för att följa EU:s inofficiella, s.k. Gymnich-utrikesministermöte utanför Ljubljana under landets EU-ordförandeskap våren 2008. Den resan råkade bli min gamle vän sedan ungdomspolitiken, Ilkka Kanervas sista som utrikesminister. Kanerva satt på ditresan på första raden i planet och jag bara någon bänkrad snett bakom honom. Då planet skulle starta blev jag vittne till något som verkade förebåda vad som komma skulle, även om det var en ren flygsäkerhetsåtgärd: flygvärdinnan tog ifrån honom hans ministerportfölj och placerade den på hyllan.

I järnvägstunneln syns kalkstensformationer från grottan i Postojna, Slovenien.

Sedan Kanerva, via Tallinn, återvänt till hemlandet för att få avsked på grått papper passade jag på att ta en tripp till västra Slovenien, nära den italienska gränsen, för att få uppleva den berömda, jättelika kalkstensgrottan i Postojna. Rekommenderas!

 

Egentligen hade jag mött slovener långt tidigare, men då i ÖSTERRIKE. På mitt, bortsett från Interrail-resorna, första besök i landet med en delegation från Statens ungdomsråd på sjuttiotalet besökte vi nämligen förutom Wien också både Linz i Oberösterreich, Graz i Steiermark och Klagenfurt i Kärnten – delstaten som långt senare blev sorgligt känd för att högeryttern Jörg Haider en tid var dess regeringschef. Här finns en slovensk minoritet, vars gymnasium vi besökte.

Den här borgen är inte äkta, utan avsedd för akvarier, men någon verkar resa Österrikes flagga i tornet.

Från den resan minns jag en ”bastu” uppe i Alperna som chockerade mig: den var nämligen en sambastu som nakna män och kvinnor frekventerade tillsammans. Det var vi ju inte vana vid från Finland, där bara familjer, nära vänner och fyllegäng går i bastu över könsgränserna. Från samma resa minns jag att jag gjorde bort mig genom att på tyska dua mina värdar, tills vår tolk vänligen upplyste mig om att det inte gick för sig. Det borde jag förstås ha vetat, men jag tänkte att när vi nu sysslar med ungdomar så …

Från en Interrail-resa minns jag att vi av någon outgrundlig orsak hamnade i den lilla staden Gmunden, som hade en osannolik, kort spårvägslinje, från stationen till centrum.

En Mozartstaty från Wien, i bakgrunden en annan staty från samma stad.

Senare har vi privat varit i Wien på en – vad annat – van Gogh-utställning. På tåget genom hela Österrike från Wien till ett möte hos den tyska minoriteten i Bolzano i de italienska alperna, gjorde vi ett uppehåll i Salzburg för att beskåda platserna där min favoritfilm från ungdomsåren, The Sound of Music spelades in. Jo, så barnsligt romantisk kan man vara …

 

SCHWEIZ hör som känt inte till EU, men man kan ju ogärna helt förbigå Europas hjärta här. Besöken har varit många. Zürichs lämpligt stora flygplats (Frankfurt och Heathrow är för stora för min smak) var under EFJ-åren något av en ”hub” för mig på många resor särskilt i riktning Östeuropa.

Av någon anledning har vi inget äkta hus från Schweiz, men den här akvarieborgen kunde ju vara därifrån, eller hur?

En lite exotisk upplevelse var ett nattåg från Florens till Bern, med en hisnande tur genom de schweiziska berglandskapen som angenäm första upplevelse på morgonen. Och så hade vårt blåvita flygbolag för några år sedan ett billigt erbjudande till Basel, dit vi förde barnbarnen för att de skulle få uppleva hur man kan gå till fots mellan tre länder: Schweiz, Tyskland och Frankrike. van Gogh-utställningar har för sin del fört oss till bl.a. Winterthur utanför Zürich och Martigny söder om Genevesjön.

 

FRANKRIKE är ett stort land, men för mig har tre regioner blivit mer bekanta än andra: Paris med omnejd, Strasbourg med omnejd och så Provence. Om man bortser från Interrail-resorna, som självfallet inkluderade Paris, var Strasbourg mitt första resmål i landet. I det avseendet skulle cirkeln slutas om jag nu får chansen att inträda i Europaparlamentet, som – tyvärr – en vecka i månaden samlas här. Och då jag skriver tyvärr är det inget ställningstagande mot den trevliga staden Strasbourg, utan mot slöseriet med tid och pengar då parlamentet möts på två orter.

Vid Triumfbågen i Paris hålls tydligen ett politiskt möte.

Mina första besök i Strasbourg hade ändå inget med EU-parlamentet att göra, utan här ligger också Centre Euopéen de la Jeunesse, ett europeiskt ungdomscentrum under det paneuropeiska Europarådet. Där var jag några gånger som ungdomspolitiker redan på sjuttiotalet. Vad seminarierna handlade om har jag inget minne av, däremot minns jag en utfärd som vi gjorde ut på landet i Alsace/Elsass som gäster hos lokala miljöaktivister. Jag minns deras devis Kein Bleiwerk nach Marckolsheim – kein KKW nach Wyhl… (nej till blyfabrik respektive kärnkraftverk, alltså, på de nämnda orterna).

Ett kvarter från Strasbourg.

Och så minns jag att akustiken i centrets stora aula var superb och att jag under lediga stunder lyssnade på en skiva med Ravels mäktiga Boléro. Och så åt jag sniglar, låt vara bara på en pizza i La petite France-kvarteren och innan jag visste vad escargot betyder. Sedan dess har jag lämnat de slemmiga krypen i fred.

Men på tal om mat sägs det ju att Strasbourg erbjuder fransk mat i tyska portioner, vilket såtillvida är en lycklig kombination att fransk mat anses vara bättre medan portionerna i Tyskland är större. I Strasbourg har jag senare varit många gånger, men inte av kulinariska skäl, utan med både Europarådets och EU-parlamentets politiska förtecken.

Strasbourgkvarteret från andra hållet, med uteservering.

I Paris har jag däremot inte varit på politiska möten, men nog som journalist, bl.a. både inför och på invigningen av Euro Disneyland. Och som turist, men inte bara för att låta även barn (med buss hela vägen!) och senare barnbarn se Disneyland och titta på Eiffeltornet (som jag p.g.a. min höjdskräck aldrig skulle åka upp i, jag har stått nedanför då familjen varit där uppe), utan mest för att besöka museerna med – van Gogh, förstås.

Den forna järnvägsstationen d´Orsay har den tredje största samlingen av hans verk, näst efter museerna i Amsterdam och Otterlo i Holland. Dessutom har Musée Rodin några. En gång var vi också på en större utställning av hans verk i Petit Palais, som inte alls är så litet som namnet låter förstå.  Men mindre än Grand Palais, ändå.

Ett Pariskvarter.

Men framför allt har vi förstås vallfärdat till Rue Lepic, där Vincent bodde hos sin bror Théo under sin tid i Paris, till Montmartre där han målade och sedan ett par gånger till småstaden Auvers-sur-Oise utanför Paris, där han levde sina sista månader och ligger begraven, bredvid sin bror och välgörare.

Det är också i hans fotspår vi har rest i Provence, till Arles där han en tid bodde med Gauguin och skar av halva sitt ena öra, och Saint-Rémy, där han var intagen på sinnessjukhus. Och målade på löpande band. Vi passade förstås också på att besöka Avignon, det forna påvesätet, där den enda van Gogh-tavlan i hela regionen finns.

På samma resa passade vi på att övernatta i Monaco för att ”bonga in” ett nytt land – men det billiga hotell vi valde var nog en upplevelse av annat slag än den lyx man i allmänhet förknippar med det lilla furstendömet. Toaletten på – i – rummet visade sig vara en sådan där plastmodul som hytterna på Sverigebåtarna är försedda med …

De här kylskåpsmagnetfasaderna är från Monaco. Till vänster skymtar en magnet från Holland, tror jag.

På tal om Monaco, är det utöver Vatikanstaten den hittills enda ministaten i Europa jag har besökt. Planer på att resa till Andorra, Liechtenstein och San Marino har aldrig förverkligats, men finns på ”to do”-listan.

 

Pyreneiska eller iberiska halvön var länge för mig en vit fläck på Europas karta, bortsett från en vecka i TorremolinosSPANIENs solkust i min ungdom – den enda rena ”solsemestern” jag någonsin upplevt. Från den resan minns jag en utflykt ”till Afrika”, vilket betydde en dagstripp från Gibraltar till den spanska enklaven Ceuta, med hirs till maten och kameler till påseende …

En spansk lantgård.

Men jag har tagit igen skadan, börjande med norra Spanien, där den internationella journalistfederationen IFJ höll kongress i Kantabriens huvudstad Santander och europeiska EFJ något år senare ett seminarium i baskiska Bilbao. Stadens Guggenheim-museum höll på att byggas då, och vi fick besöka den halvfärdiga byggnaden.

Madrid blev först bekant då Finnair bjöd några utvalda journalister med på ett One World-alliansmöte. På den resan satte jag mitt hastighetsrekord i luften: 1060 km/h från Madrid till Stockholm, och eftersom planets maxfart var 860 km/h betydde det en medvind på ca 200 km/h. Och för bara ett par år sedan gjorde riksdagsgruppernas generalsekreterare en studieresa till både Madrid och Lissabon, där vi besökte parlamenten.

Katedralen i vallfärdsorten Santiago de Compostela – eller strängt taget bara fasaden av den och trappan.

Däremellan hade jag deltagit i ett minoritetstidningsmöte i vallfärdsstaden Santiago de Compostela i landets nordvästligaste hörn, som gäst hos den galiciska språkgruppen. Och passat på att bonga in de van Gogh-tavlor som finns på Thyssen-Bornemisza-museet i Madrid. Och Picassos Guernica, förstås, i Reina Sofia-museet.

Den här triumfbågen är också från katedralen i Santiago de Compostela, där den finns som en innerport.

Och så hade jag deltagit i de europeiska liberalernas partikongress i Barcelona i nordost, med katalanerna som värdar. Spaniens minoritetspolitik är ju säregen: ingen officiell ställning på statlig nivå för de mindre språken – av vilka katalanskan talas av minst sju miljoner människor – men nog regional autonomi.

 

PORTUGAL har ganska sent intagit sin plats på min Europakarta. Jag var alltså i Lissabon för några år sedan med mina generalsekreterarkolleger på riksdagen. Men redan före det hade jag varit där i den europeiska journalistfederationens regi, och en gång som detta EFJ:s representant på den europeiska fackliga centralorganisationens ETUC:s seminarium. Det hölls i staden Sintra väster om Lissabon, nära den europeiska kontinentens västligaste punkt, som markeras av fyren Cabo de Roca. Det var natt då jag anlände till hotellet, och döm om min förvåning då jag på morgonen drog upp gardinen och konstaterade att jag hade direkt utsikt över den vida Atlanten

Det här fyrtornet från Portugal finns i den europeiska kontinentens västligaste punkt, Cabo de Roca.

Jag minns inte längre på vilkendera resan jag gjorde en märklig dagsresa från hörn till hörn i Europa. Jag hade varit på ett möte i Viborg, därifrån jag tog morgontåget till Helsingfors, bara för att hinna hem fram och tillbaka för en snabb dusch innan jag tog flyg via London till Lissabon, där jag landade i tid för ett kvällsmål. Det var lite galna tider, men intressanta och roliga!

 

ITALIEN är ett av mina absoluta favoritländer i Europa, och jag har haft privilegiet att resa runt praktiskt taget överallt i landet – dock aldrig söder om Rom, faktiskt. Men så ska man ju se Neapel först innan man tänker dö – och på Sicilien kan man visst dö snabbt om det vill sig illa …

Rom var ett självklart mål redan på den första Interrail-resan, det gällde ju att pricka in Sixtinska kapellet eftersom jag hade listat det bland de tio förnämsta konstverken i vår världsdel, som jag som lillgammal sjuttonåring hade bestämt att jag skulle se. Bland de övriga fanns Rembrandts Nattvakten i Amsterdam, Mona Lisa och Venus av Milo i Louvren, Botticellis Venus födelse och Davidstatyn i Florens och da Vincis Nattvarden i Milano. Flertalet alltså i Italien – detta var långt innan jag hade fått upp ögonen för Vincent van Gogh….

Från den tågresan minns jag förresten också att vi anlände till en liten stad vid namn Uscita – så stod det med stora bokstäver på perrongen. Då också nästa stad hette det samma, insåg jag att det var något lurt och listade ut att ordet måste betyda ”utgång” (jämför exit) på italienska…

Ett italienskt kvarter, med en antik triumfbåge från Rom, ett torn från Florens eller Genua (minns inte exakt) och ett hus från Venedig.

Sedan dess har det blivit flera besök i den eviga staden. Ett minnesvärt var då vi firade mina föräldrars 70-årsdagar där, mitt emellan de båda dagarna. Min småkusin Margareta Steinby var då chef för Villa Lante, och visade omkring oss i denna pärla bland både renässansvillor på Gianicolo, en av Roms kullar, och finländska kulturinstitut i utlandet. Mammas kusin Torsten Steinby, senare Hbl:s chefredaktör, hade varit institutets första chef på femtiotalet.

Som så många andra turister smålog vi oss också åt den f.d. bankdirektören som hade fått en skruv lös och dirigerade trafiken i en korsning, honom återsåg jag också på minst en senare resa. Och så roade vi oss med en tur till Tivoli utanför Rom, men det är ju inget nöjesfält utan en stad med lämningar från romartiden.

På ett journalistseminarium hade jag min hustru med mig (på egen bekostnad, förstås), och hon blev utsatt för ett rånförsök av en man på Vespa. Hon föll omkull och fick några blåmärken, men handväskan lyckades mannen inte knycka. En annan gång var vi i Rom med barn och barnbarn, och hyrde ett hus. På Forum Romanum intresserade sig tvååriga sondottern dock mest för myrorna på marken.

En gång gjorde vi från Europeiska journalistfederationen en fact finding mission för att studera yttrandefriheten och medieägandet i Berlusconis Italien. Vi träffade både politiker och journalister och lät oss förstås uppröras.

Norr om Rom har jag varit nästan ”överallt”. Om vi börjar i nordväst hade EFJ en gång ett seminarium i Valle d´Aosta på ett kasino i Saint-Vincent. Nej, platsen hade inget med van Gogh att göra, och det är inget tryckfel då jag skriver Saint, inte San. Aosta-dalen är nämligen gammalt franskspråkigt område. Kasino, jo, vi nordbor var nog lite förvånade över det italienska journalistförbundets avtal om att få ordna möten där till ett fördelaktigt pris – det framgick aldrig vilka de eventuella gentjänsterna var …

Ett typiskt hus från Venedig.

Milano är säkert den italienska stad där jag varit flest gånger, både på genomresa och enkom. Vår italienska medlem i EFJ:s styrelse var en äldre gentleman, Antonio Velluto, från Milano och det var alltså ingen slump att flera seminarier och möten ordnades där. En gång var vi hemma hos honom och såg hans imponerande privata samling av föremål från romarrikets dagar. Då vi försiktigt undrade hur lagligt det är att privat samla på sådant slog han ut med händerna, log och svarade ”Così fan tutte” (alla gör det).

Milanobesöken har gett mig chansen att återse Nattvarden i klostret Santa Maria delle Grazie, och det både före, under och efter den senaste restaureringen. Under, ja, det var en händelse att minnas. Min hustru hade inte sett den tidigare, och till vår stora besvikelse var byggnaden stängd då vi hade ett par timmar på oss att titta in. Nå, skam den som ger sig, vi hittade en halvöppen bakdörr och gick försiktigt in med mitt journalistkort i högsta hugg.

Inne i klostrets matsal där fresken är målad direkt på väggen fanns bara en ensam kvinna som höll på med den petnoga restaureringen – man kunde väl kalla henne restauratör om inte termen vore upptagen för annat. Oturligt nog talade och förstod hon bara italienska, men åter: skam den som ger sig. Jag lyckades rada upp några ord på min köksitalienska: io – giornalist – finlandése – kanske något med possibilitá unica att få vidi … Hon förbarmade sig över oss och lät oss beundra fresken i det halvdunkel som rådde.

Vår alltid lika pålitliga Vincent van Gogh har också i Italien fört oss till osannolika platser som man annars aldrig skulle besöka. En utställning hölls i Brescia halvvägs mellan Milano och Verona, en annan i Treviso norr om Venedig – mindre städer som man knappt hade hört talas om. Utställningsbesöken kunde dessutom kombineras med kortare visiter i det alltid lika fascinerande Venedig. I fjol nappade vi sedan på ett billigt Finnair-erbjudande att ta hela familjen med barnbarn och allt på drygt en vecka till staden. Huset vi hyrde var byggt 1450, vilket gav perspektiv på saker och ting.

Och en lika typisk bro från Venedig.

En dag gjorde vi en utfärd till den lilla staden Peschiera del Garda, för att få se Gardasjön också – och en nöjespark som ett lystmäte för barnbarnen. För min del – som den enda operafrälsta i sällskapet – kulminerade semesterveckan i en kväll på den världsberömda, antika amfiteatern i närliggande Verona, med Verdis Nabucco. Den enda besvikelsen var att det blev bara ett enda da capo av världens vackraste musikstycke, de hebreiska trälarnas kör Va, pensiero – den som Milanoborna spontant stämde upp då Verdis begravningståg drog fram längs gatorna.

Romeos och Julias hus i Verona är nyinköpt, och har ännu inte fått plats i mini-Europa. Det blir säkert att riva något annat.

I Florens hade vi en gång tre märkliga upplevelser. Då vi anlände såg vi till vår stora överraskning reklamskyltar på stan: Vincent in nero – i svart, alltså, en utställning av hans teckningar. Tyvärr medgav inte min mötestidtabell ett besök, men min hustru kunde glädja sig över den överraskningen. I Uffici-galleriet gjorde vi en angenäm upptäckt vid sidan av alla ikoner till konstverk: i Vasari-korridoren med självporträtt finns, invid en annan nordbo, Anders Zorn, också vår landsmaninna Elin Danielson-Gambogi. Och så upplevde vi att starten på en middag med ett par dussin rätter, som skulle börja kl. 20, drog ut till över kl. 22 och följaktligen pågick till vidpass tvåtiden på natten …

Alla känner igen en gondol från Venedig.

Vårt kanske trots allt mest exotiska resmål i Italien har ändå varit den tyska minoritetens huvudort Bolzano (ty. Bozen) i Alperna nära gränsen mot Österrike. Här deltog jag i ett minoritetsrättsseminarium med Astrid Thors företrädare som OSSE:s minoritetsombud, Norges tidigare utrikesminister Knut Vollebaek. Eftersom tidpunkten sammanföll med en van Gogh-utställning i Wien passade vi på att kombinera så att vi flög till och från Wien och sedan tog tåg genom nästan hela Österrike båda vägarna. De landskapen får man ju inte nog av.

 

Jag har alltså aldrig varit söder om Rom i Italien, men nog söder om Italien: på eller i MALTA, beroende på om man avser ön eller landet. Jag var i Valletta på en studieresa för journalister inför EU-inträdet. En viss uppfattning om landets storlek får man då man på en karta ser att start- och landningsbanorna på den enda flygplatsen upptar en sjättedel av huvudöns längd och en tredjedel av dess bredd.

En triumfbåge från Valletta, Malta, med en för landet typisk skolbuss. Till höger en av de moderna statyer jag har gjort av nyårslyckor.

Jag lärde mig något som jag ofta har anledning att påminna om, då det blir tal om religionskonflikter i världen. Malta är ju så katolskt något kan vara – tänk bara på korsriddarna – men eftersom maltesiskan är arabiska skriven med latinska bokstäver heter även vår kristna Gud på maltesiska Allah! Kan man finna bättre bevis på att olika monoteistiska religioners gudar sist och slutligen är ett och samma högre väsen?

 

Låt oss ta den andra ön i Medelhavet som nästa: CYPERN. Här har jag varit flera gånger, men aldrig på solsemester, bara på möten av olika slag. Fast en gång, då mötet hölls i Limassol vid kusten, hade jag hustru och son med och de kunde njuta av solen och havet medan jag satt på möte. Själv var jag mer besviken på att den gången bara få göra ett kort besök i huvudstaden Nicosia, den stad som likt landet är delad i två delar: den södra, grekiska och självständiga delen och den norra, turkiskockuperade.

Senare har jag några gånger tagit igen den skadan. Det är en tragisk upplevelse att stå på utsiktsplattformen vid den s.k. Gröna linjen, precis som man en gång stod vid Brandenburger Tor i Berlin, och blicka ut över den demilitariserade zonen och in i den turkiska delen. Precis i ingenmansland ligger en bilaffär, där splitternya bilar från ockupationsåret 1974 alltjämt lär ska stå kvar.

Både den antika reliefen, badhusruinen och pelarna är från Cypern. Statyerna var prydnader på tvålpaket.

En god grekcypriotisk journalistvän tog mig en gång på en biltur genom den norra delen av ön, och inte minst till spökstaden, den en gång så blomstrande semesterorten Famagusta vars Varosha-del med sina lyxhotell hamnade i den demilitariserade zonen. Jag träffade på en annan resa stadens exilborgmästare, vald av stadsbor i exil. Han kunde bara från en kulle på den grekiska sidan blicka in över ”sin” stad, precis som Willy Brandt en gång bara på avstånd kunde se en del av sitt Berlin.

Inte för att jag skyller allt på den turkiska parten, allra minst turkcyprioterna. Den grekiska parten, med Grekland som påhejare, har inte varit något helgon heller. Och det var ju de som förkastade den senaste fredslösningen.

Jag har bara en gång i mitt liv fått mitt bagage borttappat under en resa, men naturligtvis skulle det hända då jag först flög från Bryssel till London och väskan inte hann med på flyget därifrån till Larnaca på Cypern. Naturligtvis, skriver jag, eftersom jag följande morgon på ett seminarium skulle hålla ett föredrag om offentlighetsprincipen och en av de andra talarna var landets expresident Giorgos Vasiliou. Så där satt jag sedan på första rad bredvid expresidenten, iklädd jeans och fritidskavaj och utan kravatt …

 

Från Cypern är steget varken geografiskt, kulturellt eller politiskt långt till GREKLAND. Inga turistresor dit heller, och därmed inga besök på öarna, tyvärr. Desto fler besök i Aten, och ett också i Thessaloniki i Makedonien.

Ett fyrtorn och ett kapell från Grekland.

Det där med Makedonien är ju en tragikomisk historia, då Grekland inte accepterar att den tidigare jugoslaviska republiken med samma namn använder just det namnet. I officiella internationella sammanhang, såsom i FN och Europarådet, tvingas denna republik därför gå under namnet FYROM (som i Former Yugoslavian Republic of Macedonia). Det återstår att se om konflikten kan lösas innan ”FYROM” en dag blir EU-medlem. Det är lätt att peka finger åt Grekland för denna envishet, men tänk om t.ex. svenska Lappland skulle förklara sig självständigt och börja använda det namnet – vad skulle Finland säga till det?

Från resorna till Aten minns jag särskilt några kuriositeter. En gång skulle jag vara på ett möte i Aten en måndag morgon efter att under weekenden ha varit på ett annat ombord på en Hurtigrutten-båt över Nordkap. Det blev flyg från Tromsö via Oslo och London till Aten, där jag landade på efternatten. Ett par timmars sömn, och sedan föredrag om offentlighetsprincipens välsignelser – inför en ganska skeptisk grekisk publik.

Det här huset från Aten var en askkopp som var i användning i en affär, men jag lyckades köpa den.

En annan gång var jag i Aten, på inbjudan och bekostnad av det då rika grekiska journalistförbundet, för att manifestera solidaritet med krigsdrabbade journalistkolleger i andra länder. På vägen tillbaka till hotellet började det svida i ögonen och det blev bara värre då jag gned dem med händerna. Jag hade intet ont anande hamnat i kvarhängande tårgas som polisen hade använt mot demonstranter i denna kravallertäta stad …

Grekiska husfasader – egentligen kylskåpsmagneter …

Betydligt angenämare är mitt hittills sista minne från Aten. Året var 2004, och jag avgick som vice president för EFJ. Avslutningskvällen hade våra värdar bjudit in oss till en utomhuskonsert på den antika arenan nedanför Akropolis. Det var Mikis Theodorakis musik som stod på programmet, och den åldrande maestron var själv närvarande. Då jag efteråt presenterades för honom och det framgick att jag var från Finland sken han upp: Aha, Arja Saijonmaa´s country!

Den kvällen var än värdig avslutning på mina sju hektiska år i den europeiska journalistfackliga hetluften.

 

Så långt EU-länderna, plus unionens mest integrerade grannländer Norge, Island och Schweiz. En liten blick längre utanför unionen också. Vi börjar med RYSSLAND. Och då blir det nog att gå tillbaka till SOVJETUNIONENS dagar. Jag minns faktiskt inte om min första resa i österled gick till dåvarande Leningrad eller till Moskva, sannolikt det senare eftersom allt samröre mellan finländska och sovjetiska ungdomsorganisationer var så centraliserat. Och formellt, officiellt, för att inte säga officiöst. Men egentligen brydde vi oss blanka den i ceremonier och protokoll och hade bara roligt.

Pansarkryssaren Aurora i S:t Petersburg, därifrån matrosernas röda uppror leddes 1917.

Som varje ungdomspolitiker med självaktning hade förresten också jag i början av sjuttiotalet ”husryssar” på den sovjetiska ambassaden: först en Valerij Shilov och sedan en Jurij Hramtsov. Det var ingen dramatik i lunchmötena med dessa sannolikt KGB-lierade attachéer. Utom en gång, men också det var mer komiskt än dramatiskt: jag blev tillfrågad om vad det var för folk som stod bakom det nygrundade konstitutionella partiet. Jag vägrade förstås gå in på det, men kunde inte låta bli att nämna att namnen på alla dem som hade skrivit på för att få det nya partiet registrerat ju hade publicerats i Nya Pressen, så de kunde sluta försöka få reda på namnen genom att utnyttja informatörer. På listan fanns för övrigt bland andra den fiktiva studentikosa figuren Allvar Rondell

Visst var vi i andra delar av det vida Sovjetunionen än i Ryssland också, på diverse festivaler och vänskapsläger och vad de allt hette. För egen del var jag ett par gånger i Grusien (numera Georgien) , och besökte bl.a. Stalins hemmuseum i Gori. I sitt hemland firades Stalin alltjämt som nationens store hjälte. Vi var i Tbilisi och ena gången i Sukhumi i det subtropiska Abchasia som långt senare, efter sovjetimperiets fall, dök upp i rubrikerna p.g.a. oroligheter. Där drack man ölet varmt och rödvinet kallt, minns jag. Av någon anledning ville vi finländare alltid ha den vinflaska som stod framme som varuprov.

Vi var också på ”vänskapsläger” i Moldavien som ju egentligen kunde höra till Rumänien. Där var atmosfären öppnare och folkdanserna gladare. Vi bodde i små trähus, två och två, partivis grupperade men eftersom jag var den enda SU/SFP-aren och det likaså fanns bara en taistoitkommunist i sällskapet fick jag dela rum med denne Yrjö Hakanen, sedermera mångårig ordförande för det övervintrade kommunistpartiet och nu min kollega i Helsingfors stadsfullmäktige. Vi har alltså varit rumskompisar, låt vara för en kort tid.

Privat var jag i Moskva under OS 1980, med min blivande hustru och en annan god vän. Västblockets bojkott av spelen p.g.a. inmarschen i Afghanistan medförde att billiga biljetter till både evenemang och inkvartering bjöds ut till bl.a. finländare. Jag som inte är särskilt intresserad av idrott (utom när Finland vinner, förstås) tyckte att det skulle höra till allmänbildningen att besöka ett OS under sin livstid, så sagt och gjort.

Biljetter skaffade vi på förhand bara till invigningen i Leninstadion och såg på långt håll Leonid Brezjnev öppna spelen, men för att kunna säga att vi nog hade sett något i idrottsväg också, köpte vi på ort och ställe biljetter till semifinalen i simhopp(!). Den minns jag inget av, men då ett öronbedövande larm hördes från den andra sidan av mellanväggen i simhallen gick jag och frågade vad som stod på: Jo, en ryss hade just satt världsrekord på någon längre simsträcka. Så det världsrekordet blev jag (nästan) vittne till.

På stan mötte vi förresten Carl-Olaf ”Homi” Homén, minns jag. Vi bodde i något slags sommartomt studentinternat vid namn DAS. Då vi sista dagen hade bråttom beslutade vi ta en taxi, och jag försäkrade mig om att chauffören visste var DAS låg. Vi tyckte väl att taxin körde åt fel håll, men vågade inte säga något eftersom vi inte visste hur trafiken i Moskva löpte. Vi insåg misstaget först då bilen svängde in utanför nyhetsbyrån TASS

Vasilijkatedralen vid Röda torget i Moskva.

De officiella besöken följde kända mönster: alltid bodde vi på hotell Junost (ungdom), alltid lade vi ned en krans vid den okände soldatens grav vid Kremlmuren och tittade in hos farbror Lenin i hans mausoleum (om han inte undergick ”restaurering”, vilket av dissidenter tolkades som utbyte av vaxdocka), alltid besökte vi ungdomsorganisationernas kommitté KMO – och alltid gick vi till en Beriozka och köpte billig proviant för våra finska mark.

Själv kompletterade jag ofta med billiga leksaksinköp i det statliga varuhuset GUM (Gazudarstvennij Universalnij Magazin, man förstår varför förkortningen togs i bruk) vid Röda torget eller i Detskij mir (barnens värld) – en gång en hel trampbil till sonen som jag med hjälp av lite mutor lyckades få med i bagagevagnen på tåget hem. En annan gång hade jag turen att få se Mussorgskijs mäktiga opera Hovanshina Bolsjoj.

Men olydig som jag var gick jag ofta också på olovliga vägar, som till klosterbegravningsplatsen Novodevitjij (inte långt från Junost) där bl.a. Nikita Chrustjov ligger begraven, sedan han ju hade fallit i onåd långt före sin död och aldrig fick plats i Kremlmuren. Där ligger också många av de stora ryska författarna och konstnärerna och ett större antal kosmonauter än vad Sovjetunionen hade medgett att hade omkommit. In på åttiotalet stängdes begravningsplatsen för ”remont”, och den blev mycket långvarig…

Efter sovjettiden har jag varit några gånger i Moskva, mest som gäst hos det ryska journalistförbundet vars ordförande Vsevolod Bogdanov (mäktigt namn: förnamnet kan tolkas som ”allsmäktig” och ”Bog” är ju Gud på ryska …) jag blev nästan god vän med. En gång var jag med på deras ”pressbal”, en välgörenhetstillställning till förmån för mindre bemedlade journalister, som hölls i en ishall med tusentals deltagare.

Efteråt var det mottagning för några hundratal, och än en gång lade jag märke till att den ädlaste drycken, konjaken, var den som först tog slut, eftersom alla hällde upp den i dricksglas också som matdryck. Jag blev också inbjuden till det allra innersta kabinettet där ordföranden satt med några hedersgäster, typ politiker och affärsmän. Där skulle man naturligtvis turvis hålla skåltal – och jag drog säkert som vanligt till med det enda ryska ordspråk jag kan: Sjtji, da kasja – pisja nasja (kolsoppa och gröt, det är vår mat).

En annan gång träffade jag en f.d. sovjetisk politbyråmedlem, Alexandr Jakovlev, en av Gorbatjovs närmaste män i arbetet för glasnost och perestrojka, men då chef för statliga Gosteleradio. Och en tredje gång f.d. vice premiärministern från Jeltsins tid, den forne journalisten Michail Poltoranin, som vid lunchen på sin datja för vårt lilla sällskap avslöjade en försiktighetsåtgärd: en laddad revolver under kavajen. På tal om prominenta ryska politiker, har jag ett par gånger på de europeiska liberalernas möten talat med Michail Kasjanov, president Putins första premiärminister, numera oppositionspolitiker. En sympatisk och rakryggad man, som försöker stå upp för demokratin.

Under studietiden var jag inskriven också i Hanken, för att läsa språk. Jag förbättrade min korta skoltyska och läste ryska i två år. Utanför Leningrad var jag en sommar på språkkurs, på pensionatet Djuni (dynerna) i Sistraretsk (f.d. Systerbäck), och dit åkte vi senare också på billig bröllopsresa med två bonussöner. Då var vi också bjudna hem till min fantastiska lärare, Venjamin Abrahamovitj Jakubovskij, en pensionerad judisk gymnasierektor som i 40 år hade varit medlem i kommunistpartiet men innerst inne hatade hela systemet. Han hade förresten i tiderna som ung student guidat Paasikivi i Leningrad.

På senare år har vi två gånger varit med barnbarnen på visumfri kryssning till S:t Petersburg med St Peter Line (uppkallad efter min gamle vän, bolagets vice vd Peter Iiskola – vill jag tro), medan Allegron alltjämt är oprövad. För sonsonen var det en stor besvikelse att TV-tornet var stängt för reparation. Som faffa drog jag däremot en suck av lättnad, den reparationen behövs säkert!

En av rostralkolonnerna i S:t Petersburg.

Mer exotiska resmål i det postsovjetiska Ryssland har varit Kazan i Tatarstan för att tala på Europadagen och stifta bekantskap med de muslimska taternas autonomi, som dock var som störst på Jeltsins tid och har blivit mer relativ under Putins, och så Novosibirsk mitt i Sibirien men bara halvvägs till Vladivostok. Där passade jag på att gå på opera – men tyvärr inte rysk utan jag vill minnas att det var Rigoletto. Transsibiriska järnvägen står däremot kvar på önskelistan.

 

Bara kort om några andra f.d. sovjetrepubliker. I AZERBAJDZJAN har jag varit ett par gånger, i huvudstaden Baku, en gång utsänd av Europarådet, en annan av OSSE, för att sprida pressfrihetens evangelium. Efter en föreläsning minns jag att den första frågan av en lokal journalist lydde ”How do you like our country and our city?” Lagom uppmuntrande.

 

Då jag en tredje gång flög till Baku, för en mellanlandning på väg till KIRGIZISTANs huvudstad Bishkek i motsvarande missionärsuppdrag, hade jag min värsta flygupplevelse hittills. Nej, jag flyger inte med postsovjetiska flygbolag, utan det var med BA:s dåvarande dotterbolag British Mediterranian från London, men det hjälpte inte. Hela vägen mellan Svarta havet och Kaspiska havet satt jag och njöt av den nattliga utsikten över det värsta åskväder jag någonsin sett, där långt söderöver vid horisonten och långt nedanför oss. De jättelika blixtarna lyste med bara någon sekunds mellanrum upp molnformationerna så att de såg ut som gigantiska snölyktor.

Dessvärre tog åskvädret inte slut innan vi skulle mellanlanda i Baku, utan vi tvingades flyga rakt igenom det. Den stora 757-an vinglade, hoppade, skakade och skramlade som den stora aluminiumburk den är, och jag var säker på att min sista stund var kommen. Tills vi helt nära marken dök in under molnen och allt åter var stilla. Mycket bättre var sedan inte starten mot Bishkek heller. Där var journalisterna förresten snäppet mer mottagliga.

 

I KAZAKSTANs tidigare huvudstad Almaty deltog jag en gång som representant för den internationella journalistfederationen IFJ i ett årligt Eurasian Media Forum. Konferensen på stadens största lyxhotell var välregisserad. President Nursultan Nazarbajev höll tal, hans dotter, operasångerskan och politikern Dariga Nazarbajeva var ordförande för organisationskommittén och special guest star var om jag minns rätt det året Irans dåvarande president Mohammad Khatani. En propagandatillställning utan like, men vi IFJ-are och OSSE:s modige, tyske ambassadör i landet vågade ändå klandra regimen.

 

Det är tragiskt att en av våra närmaste grannar bland de forna sovjetrepublikerna, VITRYSSLAND, politiskt och mentalt snarare hör till de där -stanländerna, där tiden efter sovjetimperiets tid har stagnerat. Jag besökte nog Minsk redan på sovjettiden, men mitt enda besök i det självständiga Vitrysslands huvudstad kommer jag sent att glömma. Det var Europarådet som i samarbete med EFJ ordnade ett journalistseminarium för både vitryska och andra östeuropeiska kolleger. Besöket kulminerade i en audiens hos president Aleksandr Lukasjenko, som enligt programmet skulle vara i en halvtimme. Det blev snarare över två timmar, eftersom diktatorn vitt och brett ville lägga ut texten om hur förträffligt hans styre var.

Den gången blev jag ordentligt besviken på det ryska journalistförbundets ordförande som tyckte att det satt bra med att överräcka något slags pressfrihetsmedalj till värden. Själv funderade jag snarare på att det också måste ha funnits många som för sina barnbarn kunde berätta att de någon gång på 1920- eller 1930-talen hade träffat och skakat hand med Hitler

 

Så återstår ett stort land ganska mitt i det geografiska Europa: UKRAINA, där striden just nu står om landets orientering mot väst och EU eller mot nordost och Ryssland.

På sovjettiden besökte jag i samband med något av alla vänskapsarrangemang bl.a. bilfabriken i Zaporosje och Odessa vid Svarta havet.  I Kiev hade jag min hittills mest internationella operaupplevelse: Puccinis Madama Butterfly, en opera komponerad av en italienare, som handlar om amerikaner i Japan och som jag alltså såg i Ukraina i Sovjetunionen.

En kyrka från Kiev, Ukraina.

En helt annan operaupplevelse hade jag då jag långt senare gjorde ett studiebesök i landet i tecknen av EU:s samarbete med sina närområden. Vi gjorde en lång minibussresa någonstans ut på landsbygden för att besöka en stor lantgård, och värdarna antog tydligen att vi behövde något annat att titta på än det onekligen lite enformiga, flacka landskapet, så de visade i bussens monitor musicalfilmen Phantom of the Opera … En smått bisarr upplevelse, just där.

Mitt senaste besök i Ukraina var för bara ett par år sedan, till Krim. Seminariet om minoriteters rättigheter, ett högaktuellt tema i regionen, hölls utanför huvudstaden Simferopol, men vi gjorde också en intressant utflykt till krimtatarernas huvudort Jevpatorija vid västkusten, med dess moské och gamla borg.

Jag hoppas bara att Ukraina en dag kan integreras i det Europa det tillhör.

(Foton: Aki Månsson)

I mitt mini-Europa finns också en nöjespark med ett mini-mini-Europa, i stil med Legoland och Disneyland. Många av byggnaderna från olika delar av Europa och Nordamerika är säkert lätta att känna igen.

(Foton: Aki Månsson)

Den här miniatyren kommer inte att beredas plats i mitt mini-Europa, och det av fyra skäl: För det första är byggnaden inte från Europa, utan från New York. För det andra är den byggd av Lego, vilket inte duger i det här sammanhanget. För det tredje är skalan inte den rätta. Och för det fjärde finns det ingen stadsmiljö i mitt mini-Europa där den skulle passa in. Det sistnämnda kommer högst sannolikt att gälla också för det vinnande förslaget i arkitekturtävlingen om ett Guggenheim-museum vid Södra kajen i Helsingfors…