Mitt Helsingfors

Jag är tredje generationens helsingforsare – det motsvarar väl numera minst medeltalet inom populationen. Pappas föräldrar hade båda som spädbarn flyttat från Norrköping i Sverige, så jag är lite invandrarättling också. Det förklarar vårt i Finland ovanliga, men särskilt i södra Sverige vanligare tillnamn. Mammas föräldrar hade båda sina rötter i Kyrkslätt, där mormor vad född, men morfar i Helsingfors.

Farfar arbetade – döv som han var – hela sitt liv som bokbindare på Otava på Nylandsgatan. Farmor var i sin ungdom fotografelev på Nyblins, men jobbade sedan som skolköksa i Kottby gamla folkskola. Hon lär ha varit en hejare på att göra god mat av det knappa utbud råvaror som stod till buds.

Morfar prövade på många yrken i sitt liv, allt från båtsman på Sveaborg till bokförare och björnskötare på Högholmen, innan han sedan utförde sitt livsverk vid arbetsförmedlingen, där han slutade som avdelningschef. Jag minns att vi någon gång tittade upp på hans jobb på Sjötullsgatan. Mormor hade i sin ungdom målat porslin på Arabia och granater och separatorer på Maskin & Bro i Hagnäs, men var sedan hemmafru.

Mina föräldrar fick däremot akademisk utbildning. Pappa gick i Revan i Kronohagen, mamma i Bullan på Bulevarden. Efter krigstjänst i JR 61 studerade pappa teologi vid Uni, blev sacr.min.kand. som det hette på den tiden och prästvigd 1950. Sin första ordinarie prästtjänst innehade han i Norra svenska församlingen, det vill säga den norra delen av stadskärnan.

Det har förresten funnits också andra präster i släkten: morbror Kaj Leander som länge bodde i Kottby, och faster Elses man på äldre dagar, prosten Frej Fernström. De bodde på Degerö.

Mamma studerade först svenska vid Uni, men sadlade sedan om och blev sjukskötare och hälsosyster från Sjukis.

Mamma föddes på Sveaborg (fast bokstavligen på Boijes sjukhus), och bodde sedan också på Högholmen, i Kronohagen och i Tölö innan hon blev Kottbyflicka. Pappa bodde först i Gardesstaden, men från två års ålder även han i Kottby, som har förblivit vår släkts stadsdel nummer ett. Själv bodde jag under studietiden både där och i närliggande Forsby.

Då jag föddes 1952 bodde vi däremot på Nylandsgatan i Rödbergen, i ett rum med delat kök och badrum – som så många andra under efterkrigsåren. Inte att undra på att jag lär ha tappat bort mig i de många rummen i den gamla kaplansgården då familjen då jag var två och ett halvt år 1955 flyttade till Pernå, där pappa sedan kom att stanna som präst i 30 år.

Själv flyttade jag i praktiken tillbaka till min födelsestad Helsingfors redan direkt efter studentexamen i Lovisa 1971. Först bodde jag hos min kära mommo på Pohjolagatan i Kottby, sedan i studentbostad på Hertig Johans väg i Forsby och sedan i mina farföräldrars tidigare bostad på Untamovägen i gamla Olympiabyn i Kottby.

Mina föräldrar flyttade efter pensioneringen tillbaka till barndomens Kottby. Sedan pappa efter fyllda 80 fått diagnosen Alzheimer skötte mamma honom hemma som anhörigvårdare. Pappa tillbringade dock sina allra sista år på demensavdelningen i Folkhälsans Seniorhus i Brunakärr. Han dog 2009, vid 87 års ålder. Mamma, som har fyllt 98, förblev sitt kära Kottby trogen tills hon strax inför julen 2013 flyttade till en bostad i Folkhälsans Seniorhus i Brunakärr. Lillbrorsan Uffe bor i de nya kvarteren i Gräsviken, medan lillsyrran Stina har svikit huvudstaden och bor i Esbo.

Jag studerade statsvetenskap vid Uni, och eftersom jag hade politisk historia, social och ekonomisk historia, socialpolitik, nationalekonomi och statistik på läsordningen rörde jag mig mest i Porthania, men också i många andra av Unis byggnader på olika håll i stadskärnan. Dessutom studerade jag språk (ryska, tyska, lite franska) vid Hanken.

Då jag träffade min blivande hustru (på studentrestaurangen Alibi nedanför Hanken) bodde hon som ensamförsörjare med sina två små pojkar i stadens hyresbostad på Krämarbackastigen i Lassas invid Norra Hagas station. Dit flyttade jag ihop med dem, tills vi lyckades få en lite större hyresbostad av staden, på Byäldstevägen i Åggelby. Nära Kottby…

I slutet av åttiotalet byggde vi sedan vårt nuvarande hem, på stadens arrendetomt på Nuckarsvägen i Mosabacka. Vår gemensamma son gick först i samma daghem Malva i Kottby där mina kusiner Carin, Bengt och Tryggve Leander hade gått på femtiotalet. Sin skolgång inledde han i Staffansby då splitternya lågstadieskola och fortsatte sedan i Åshöjden i Vallgård.

Jag har haft privilegiet att hela mitt vuxna liv jobba i stadens absoluta centrum. Under studietiden tillbringade jag (alltför) mycket tid på skolungdomsförbundets kansli på Stora Robertsgatan och Svensk Ungdoms och SFP:s på Bulevarden. Då jag jobbade på Folktinget var det just före och efter flytten från Kaserngatan till Unionsgatan. Sedan blev det Hbl på Mannerheimvägen, och så Riksdagen. Under åren som kommunalpolitiker har jag förstås haft många möten i Stadshuset, men också på andra håll.

Jag och min närmaste släkt har alltså bott, studerat och jobbat i eller annars haft att göra med flera olika delar av staden, men för boendets del med tonvikt norröver. Mitt älskade Helsingfors består av många byggstenar.

I några års tid redan har jag varje kväll på min Facebook-sida delat “godnatt-bilder” från Helsingfors, som en hyllning till min hemstad. Fotona söker jag fram på olika gruppers sidor. Jag har nog i yngre år fotat ganska mycket själv, men har inte numera riktigt tid över för det. Och så fotar andra så mycket bättre…

Men jag har nog en dröm om att en dag återuppta fotandet. Jag skulle vilja göra en serie med temat “Torn och tinnar i Helsingfors”, där kameraögat skulle söka sig upp mot taken och fota det vi inte ser på gatunivå. I väntan på det uppmanar jag alla att vända blicken uppåt i vår vackra stad!