Main menu:

Blogg

  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Närhet också hemma

    Bland EU:s höga principer finns ordmonstret subsidiaritet. Det avser att beslut bör fattas så nära medborgarna som möjligt, på den nivå som i varje enskilt fall är förnuftigast.  Termen, som alltså definierar en kompetensfördelning mellan olika nivåer, har ibland till svenska översatts med närhetsprincipen.

    Som vi alla vet, är EU inte särskilt bra på att följa principen. I min förra kolumn nämnde jag ”de tre s-en” som i våra kusttrakter är särskilt impopulära exempel på hur närhetsprincipen bryts: skarven, sälen och snuset.

    EU fridlyser skarv och säl utan hänsyn till de skador alltför stora stammar förorsakar vårt fiske och vår skärgård. Vargar och andra rovdjur är andra exempel. De hotar inte byråkrater i Bryssel, men väl husdjur och våra barn på mörka skolvägar.

    Och EU tillåter nog att man i Sverige får sälja snus, men inte hos oss. Snus är ju inte hälsosamt, särskilt inte om det är en inkörsport till rökning, men här handlar det om olika behandling av två grannländer.

    EU borde få en subsidiaritetsombudsman, som inför varje beslut på unionsnivå skulle granska om det faktiskt bör fattas på den nivån, eller nationellt – ja, rentav lokalt.

     

    Men vilka är vi att peka finger åt EU, så länge vi själva inte alltid lever upp till närhetsprincipen i vårt eget beslutsfattande på nationell, regional och kommunal nivå?

    Ta bara kommunreformen och särskilt de nu planerade tvångsfusionerna av kommuner kring större städer. Ekonomisk effektivitet i all ära, men hur mycket ska vi offra av demokratin? Varför väger pendlandet mellan bostad och jobb och självförsörjningen med arbetsplatser tyngre än hänsynen till medborgarnas inflytande över närmiljön?

    Och dessutom: I ett stor-Åbo skulle svenskan marginaliseras. Och kring Vasa skulle vi förlora flera kommuner med svensk majoritet.

     

    I Helsingforsregionen möjliggör den tänkta metropolförvaltningen det omöjliga: att äta kakan och ändå ha den kvar. Vi kan på regional nivå besluta om det som är gränsöverskridande: markplanering, bostadsbyggande, trafik och miljö med bl.a. avfallshantering. Ja, de två sistnämnda har ju redan nu sina regionala organ.

    Det som blir kvar för kommunerna, vid behov i samarbete, är ingalunda smulor av kakan utan stora bitar: utbildning, kultur, detaljplanering och service av alla de slag.

    Oklart är hur det blir med social- och hälsovården. Somliga vill centralisera även den, trots att befolkningsunderlaget i de flesta kommuner i regionen fyller varje rimligt krav för att de själva ska kunna ta hand om basvården.

    I tisdags överlämnades en konsultrapport om hur den svenska vården ändå kunde samordnas i ”metropolen”. Det ligger mycket i att svensk service till vissa delar kunde bli bättre om den är gränsöverskridande.

    Men för att det ska fungera bör nyordningen ge ett mervärde: förbättra servicen där den nu är svag, men inte försämra den där den nu är god. Och så måste varje kommuns medverkan i metropolförvaltningen vara frivillig, inte påtvingad.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 24.1.2014)