Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juni 2018
    M T O T F L S
    « Maj    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  

    Nätverk bättre än stadsdelsråd

    Helsingfors förvaltning ska som känt förnyas. Stadsdirektören ersätts av en politiskt vald borgmästare och de fyra biträdande stadsdirektörerna av biträdande borgmästare. I praktiken blir skillnaden inte så stor, eftersom stadsdirektörerna redan hittills de facto valts på politiska grunder.

    Mer dramatisk är sammanslagningen av trettiotalet olika verk, centraler och motsvarande till bara fyra sektorer, för bildning, för social- och hälsovård (tills landskapet tar över…), för stadsmiljö samt för kultur och fritid. Det innebär också bara fyra supernämnder, låt vara med sektioner och andra underorgan. Men allt som allt lite färre förtroendevalda, vilket är synd.

    I samband med reformen dryftades också om Helsingfors skulle behöva valda stadsdelsorgan av något slag. Tanken kan verka vacker, då staden redan har över 600.000 invånare. Men vilka befogenheter i vilka ärenden skulle sådana stadsdelsfullmäktige eller -råd ha, hur skulle de väljas, hur skulle gränserna dras upp och skulle de få budgetmedel till sitt förfogande? Utan pengar vore de ganska maktlösa.

    Själv hör jag till dem som anser att det är bättre att ta fasta på de stadsdelsföreningar av olika slag som redan fungerar, plus specialorgan av typen äldrerådet, handikapprådet, invandrarrådet och ungdomarnas Krut, för att inte tala om alla pensionärs- och föräldraföreningar, och stärka deras ställning som rådgivande organ inte minst i beredningsfasen.

    Det är klart att stadsdelsföreningarna, såsom de svenska i Åggelby och Kottby-Månsas eller varför inte ungdomsföreningarna i Gammelstaden och Malm, Hem och Skola-föreningarna o.s.v. , inte nödvändigtvis är representativa för hela befolkningen. Men summan av dem är redan mer representativ, och nya föreningar kan ju alltid bildas vid behov.

    Och i all samhällsverksamhet gäller ju ändå att det är de aktiva som bestämmer också å de passivas vägnar, det gäller ju också inom partier och i allmänna val.

    Varför alltså skapa något nytt, konstlat, då vi redan har naturliga nätverk som har uppstått spontant, under decenniernas gång? Och som har en stark och ”medfödd” känsla för sin näromgivning, sin stadsdel.

    (Först publicerad som kolumn i stadsdelstidningen Oulunkyläinen 4.2.2017)