Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    O som i Offentliga sektorn, Offentlighetsprincipen, Olikheter, Olja, Ombudsman, Omdöme, Omsorg och Omtanke, Optioner och Oppositionsoptionen

    Offentliga sektorn, alltså stat och kommuner, bör alltid bära ansvaret för att välfärdssamhället fungerar väl och rättvist. Välfärdstjänster kan och bör givetvis kunna upphandlas av den privata eller den tredje sektorn om det är effektivt och lönsamt, för att komplettera den service samhället självt upprätthåller. Men ansvaret kan aldrig utlokaliseras, utan det offentliga svarar alltid för att köpta tjänster fyller höga kvalitetskrav.

    Offentlighetsprincipen är en nordisk, närmare bestämt svensk, ja finländsk, för att inte säga finlandssvensk uppfinning. Det var nämligen den dåvarande kaplanen i Nedervetil, senare kyrkoherden i Gamlakarleby Anders Chydenius som i sin egenskap av riksdagsman för prästerståndet tog initiativet till Tryckfrihetsförordningen från 1766, som också stadgade om offentliga handlingars tillgänglighet. Först 1791, precis ett kvartssekel senare, trädde det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i kraft, som på motsvarande sätt stadgar om åsikts- och pressfriheten. Då jag efter Finlands inträde i EU 1995 åren 1997–2004 verkade som vice president för den europeiska journalistfederationen reste jag runt i hela Europa för att predika offentlighetsprincipens evangelium. Kampen, som fördes i nära samverkan med Chydenius sentida ideologiska broder Jacob Söderman, då europeisk ombudsman, kröntes så småningom med framgång då också EU erkände principen om handlingars offentlighet. Också flera EU-länder har mer eller mindre motvilligt stiftat lagar om öppenhet och tillgång till information. För oss i Norden är öppenheten kanske alltför självklar för att vi ska uppskatta den som den hörnsten i demokratin den är. Det man inte får veta kan man heller inte påverka.

    Olikheter är bra! Tänk så trist världen och Europa vore om allt skulle vara lika överallt! Det är just för att få uppleva olika kulturer, olika klimat, olika människor, olika seder och bruk, olika språk, olika kläder, olika maträtter, olika drycker, olika musikslag, olika byggnader, olika transportmedel etc. som det är intressant att resa och upptäcka världen. Det vill de allra flesta göra. Varför är det då så svårt att tillämpa samma logik på vårt eget land? Är det för att vi känner oss hotade i vår finländska identitet om det finns olikheter också hemma i Finland? Är det för att vi lever i myten om Finland som ett homogent land, utan inre olikheter sedan århundraden? Har vi inte märkt att det är en viss skillnad mellan Åland och Lappland? Eller mellan svenskt och finskt i Finland? Eller mellan lutheranska och ortodoxa kyrkoseder? Eller mellan vår yttre skärgård och de djupaste skogarna? Är det för att vi vill äta våra egna mest populära rätter såsom pizza, spaghetti, hamburgare, kebab, sushi o.s.v. i lugn och ro – hoppsan, jag menade förstås kalakukko, karelska piroger, korngrynsgröt, surbröd och memma. Just då jag skriver detta snaskar jag faktiskt på Vaasan Ruis-Macho-chips med en underbar Rocquefort som vi hade med oss från Paris i går. Varför vill vi inte medge att vår kultur och vårt land har blivit rikare av olikheter, börjande från musik, mat och dryck från hela världen? Varför är vi så inkrökta? Ja, ”vi” är ju inte det, bara ”de där andra”, eller hur? Varför har vårt land då en så inskränkt syn på invandring?

    Olja är vi alltjämt alltför beroende av, och därmed av råoljeproducenterna – i vårt fall närmast Ryssland, i resten av världen mest de oljerika arabstaterna. Det är ett både ekonomiskt och politiskt farligt beroende som vi måste minska. Eftersom det också från miljö- och klimatpolitikens synpunkt sett är motiverat att minska användningen av fossila bränslen går här alla argument hand i hand. Det gäller att satsa stort på alternativa, helst förnybara och utsläppsfria energikällor såsom sol, vind, vatten och vågor. Men under en övergångsperiod kan vi inte heller klara oss helt utan kärnkraft.

    Ombudsman är ett av få ord i svenskan – ett annat är smörgåsbord – som har lånats in i andra språk. Orsaken är att ombudsmän, börjande med justitieombudsmän, är en nordisk uppfinning. Tanken är att det ska finnas en myndighetsperson som ”är på medborgarnas sida”, vid behov också gentemot andra myndigheter. Jacob Söderman var den första ”European Ombudsman”, och det med den äran. Själv upplever jag också att en av en riksdagsledamots uppgifter är att vara sina väljares ombudsman i statsförvaltningen, en som kan hjälpa den enskilda medborgaren att hitta rätt i förvaltningsdjungeln och få sina rättigheter bevakade.

    Omdöme krävs också av en politiker, och närmare bestämt ett gott sådant. Det gäller att vid behov kunna väga och balansera olika intressen mot varandra och handla efter att ha lyssnat till både hjärna och hjärta.

    Omsorg och Omtanke följer behändigt nog efter varandra i alfabetet här, och de hör ju även annars ihop. Bägge är tyvärr en bristvara i vårt samhälle i dag.

    Optioner bör man ha också i det politiska arbetet, i betydelsen alternativ. Ta bara som exempel SFP:s regeringsmedverkan som, liksom för varje parti med självaktning och seriösa avsikter, än en gång bör vara målet. Det har lyckats allt sedan 1979, alltså i 36 års tid eller nio valperioder, vilket är finländskt rekord. Men det kan bli tufft denna gång om Centern som väntas bli regeringsbildarpartiet gör bedömningen att Sannfinländarna bör tas med för att kvävas under regeringsansvar, och om det med ytterligare ett av de stora partierna – SDP eller Saml – i regeringen blir trångt om saligheten. SFP bör därför inför valet hålla alla optioner öppna i form av goda relationer till åtminstone Centern, Saml och SDP.

    Oppositionsoptionen finns förstås alltid, men den är nog roligare som ordmonster – kanske i ett korsord – än som verklighet. Ända sedan 1983 har regeringarna nämligen suttit i hela fyrårsperioder – bortsett från att statsministerbytena under de tre senaste perioderna formellt betraktas som regeringsskiften. Det innebär att också oppositionsperioderna har varit lika långa för de partier som hamnat utanför, och det är en lång tid ute i kylan, med ytterst begränsade påverkningsmöjligheter. Det är något helt annat än då SFP efter presidentvalet 1978 (på den tiden avgick regeringarna också vid presidentval, även om presidenten ju inte på den tiden byttes…) kunde ta risken att lämna sig utanför regeringen, i visshet om att det redan ett år senare efter riksdagsvalet skulle öppna sig en möjlighet att återinträda. På fyra år skulle många hinna bli lidande av att inte ha sitt parti med där de tunga besluten fattas.