Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    Och så blir de bara fyra

    Rubriken syftar inte bara på antalet regeringspartier och därmed antalet partiledare i regeringen, sedan också de gröna nu på fredagen även formellt lämnar Stubbs lag. Katainens sextett blev en kvintett, Stubbs kvintett blir nu en kvartett.

    Rubriken syftar också på att av ursprungligen 19 ministrar bara fyra sitter kvar på sina ursprungliga taburetter: justitieminister Henriksson (SFP), arbetsminister Ihalainen (SDP), inrikesminister Räsänen (KD) och utrikesminister Tuomioja (SDP). Två till, Stubb själv och Risikko, har likaså varit med från början, men har bytt stolar.

    Helt borta är alltså snart inte mindre än 13 av ministrarna på gruppfotot i Ständerhuset då regeringen Katainen tillträdde 2011, bland dem dåvarande partiledarna Katainen, Urpilainen, Arhinmäki, Niinistö och Wallin. Formellt har vi en ny regering i och med att statsministern byttes ut, men de facto är regeringen Stubb en förlängning av regeringen Katainen, precis som regeringen Kiviniemi var en förlängning av Vanhanens andra.

     

    Har inte turbulensen på taburetterna varit lite väl stor, med tanke på ärendenas kontinuerliga skötsel? Eller är det bara till fördel om ministrar byts ut eller åtminstone byter stol under en fyraårsperiod? Argument kan säkert anföras i bägge riktningarna. I den ena vågskålen ligger behovet av kontinuitet, i den andra fördelen med förnyelse.

    De ministerskiften som inte berott på att hela partiet lämnat regeringen har haft olika orsaker, och det är onödigt att längre gå in på dem. Men osedvanligt turbulent har det varit.

     

    Av avgjort större signifikans för regeringen Katainen/Stubb är ändå att basen smalnat, i tre etapper: först då två av vänsterförbundets riksdagsledamöter från början vägrade godta regeringssamarbetet och bildade en egen oppositionsgrupp, sedan då vänsterförbundet i våras lämnade regeringen och nu då de gröna gör det.

    Att regeringens riksdagsmajoritet krymper till ett minimum har ältats till lust och leda. Det kommer att krävas hård disciplin i regeringsgruppernas led, viktiga omröstningar måste placeras då det inte är ministerrådsmöten i Bryssel, och förr eller senare kommer det att inträffa ”olycksfall i arbetet”, så att något ärende måste behandlas på nytt i utskott eller plenum.

    Intressantare är ändå denna fråga, som fått mindre uppmärksamhet: skulle Socialdemokraterna med sina 42 mandat i riksdagen någonsin från början ha gått med i en regering som i övrigt består av Samlingspartiet, SFP och Kristdemokraterna, med sammantaget 60 mandat?

    Mitt svar är: aldrig i världen. Nu har de ändå hamnat i just den situationen, och det i ett läge då deras väljarstöd ligger på en rekordlåg nivå. Man avundas inte Antti Rinnes sits.

    Men inte heller Alexander Stubbs, då det gäller att hålla ihop regeringen i ett läge då SDP:s enda chans att bryta sin nedåtgående popularitetsspiral verkar vara att profilera sig starkt i förhållande till sina borgerliga regeringspartner.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 24.9.2014)