Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    Pensionärer kan inte strejka

    I dessa dagar av mer eller mindre berättigade strejker kommer jag osökt att tänka på vad vi pensionärer kan göra. Någon arbetsgivare att strejka mot har vi inte, men nu har det ju handlat om så kallade politiska strejker. Kunde också vi pensionärer strejka för att protestera mot beslut i regering och riksdag? Ta nu bara till exempel det brutna indexet…

    För ett ögonblick kunde vi spekulera kring hur en politisk pensionärsstrejk kunde se ut och fungera. Vi har alltså inga jobb att sluta gå till, och knappast skulle vi heller kunna vägra ta emot våra pensioner, det skulle vi ju bara själva lida av och pensionsbolagen vinna på.

    Men tänk om vi skulle vägra utföra allt det frivilliga arbete vi nu sköter? Om vi till exempel skulle sluta vara barnvakter för våra barnbarn? Nej, det är ju bara dessa barnbarn och deras föräldrar, våra barn, som skulle lida. Samhället och barnens arbetsgivare skulle lida bara på längre sikt.

    Tänk om vi skulle sluta upprätthålla diverse frivilligorganisationers verksamhet, såsom Röda korsets väntjänst? Nej, bara de som behöver en vän skulle lida av det… Samhället skulle krascha först med fördröjning.

    Snabbare kunde effekten bli om vi slutade fungera som anhörigvårdare, och tvingade samhället att sköta våra anhöriga med hemvård och anstaltsvård i stället. Det kunde få samhället på knä rätt snabbt. Men naturligtvis vill vi inte utsätta våra nära och kära för en sådan strejk.

    Tänk om vi skulle sluta gå på medborgar- och arbetarinstitutens kurser? Tja, många av dessa kurser skulle förstås torka in, men kommunerna skulle ju ekonomiskt bara vinna på det. På kort sikt, alltså.

    Eller tänk om pensionärer som jag skulle bojkotta de samhälleliga förtroendeuppdrag vi valts till? Nej, tanken är lika absurd som de andra.

    Något strejkvapen har vi alltså inte. Och det är säkert lika så bra.

    I stället är vi hänvisade till parlamentariska metoder för att bevaka våra intressen – i den mån vi har gemensamma sådana. Vi röstar i allmänna val, och brukar i det avseendet vara flitigare än andra åldersgrupper.

    Och så har vi ju våra egna pensionärsorganisationer, som förutom att de erbjuder social samvaro och gemensamma aktiviteter också är en kanal för samhällelig påverkan, ett slags fackförbund om vi så vill. Utan förhandlingsrätt, visserligen.

    Organisationerna är en brokig skara. Man måste vara förståsigpåare (själv har jag fuskat, och googlat) för att veta att Eläkeliitto står centern nära, Eläkeläiset-Pensionärerna vänsterförbundet och Eläkkeensaajien Keskusliitto-Pensionstagarnas centralförbund socialdemokraterna, medan det är lättare att gissa att Kansallinen senioriliitto är samlingspartistiskt, Kristillinen Eläkeliitto kristdemokratiskt och Ikivihreät grönt.

    Bara vårt Svenska pensionärsförbundet är partipolitiskt helt obundet. SFP gjorde förresten SPF en tjänst då partiet för några år sedan grundade sitt eget seniorförbund, så SPF slapp partipolitisk stämpling.

    Uppdelningen enligt partitillhörighet är på gott och ont. På gott eftersom varje parti har sin egen pensionärsorganisation som agerar vakthund inom partiet, men på ont eftersom fältet är så splittrat.

    Men sedan har de sex största organisationerna (alla utom de ”evigt gröna” och SFP:s seniorer) lyckligtvis bildat en takorganisation, Eläkeläisliittojen etujärjestö EETU – Pensionärsförbundens intresseorganisation PIO.

    Dess uppgift är att driva pensionärernas sak inför regering, riksdag och andra som beslutar om ärenden som berör oss.

    Men, handen på hjärtat, hur ofta ser vi förkortningen EETU/PIO i rubriker, på samma sätt som FFC, Akava, STTK (jo, har bara finsk förkortning numera…), EK, MTK/SLC och andra intresseorganisationer?

    (Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 2.11.2018)