Main menu:

Blogg

  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • september 2018
    M T O T F L S
    « Aug    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

    Privat eller offentlig svensk vård?

    Hur bäst trygga den svenska vården – inom den offentliga sektorn eller med hjälp av privata bolag? SFP-ledaren Anna-Maja Henriksson har till i dag kallat samman ett ”stormöte” för att diskutera frågan. Som kommunalpolitiker och medlem i sjukvårdsdistriktet HNS styrelse kommer jag att vara med.

    Det finns nog bara ett ”rätt” svar på frågan ovan: bäggedera. Den utlovade – hotande – vård- och landskapsreformen introducerar ju en valfrihet så, att var och en på primärnivån kan välja mellan offentlig och privat vård, dessutom inom respektive sektor. Och det subventionerat med våra gemensamma skattepengar.

    Det gäller ändå att göra en klar distinktion mellan olika vårdnivåer. I primärvården, som nu sköts av de kommunala hälsocentralerna, kommer valfriheten säkert på många orter att fungera väl. Det finns ju särskilt på större orter redan privata läkarstationer av olika slag, och de kan ofta erbjuda fullgoda alternativ.

    Det samma gäller inte minst tandvården, där den offentliga sektorns kapacitet som känt inte räcker till och där det i alla tider funnits privata aktörer, både enskilda tandläkares mottagningar och numera allt fler tandvårdsbolag.

    Primärvården inkluderar förstås hemvården. Den offentliga sektorns kapacitet är otillräcklig, och den kan i allmänhet inte erbjuda läkartjänster hemma hos patienten – undantaget är förstås läkarambulanserna. Här finns en öppen nisch.

    För socialvårdens del måste man skilja mellan olika funktioner. I äldrevården har det alltid funnits privata aktörer, både regelrätta bolag och tredje sektor-aktörer. T.ex. i Helsingfors skulle det inte på långt när finnas tillräckligt med äldreboende på svenska utan privata aktörer, med Folkhälsan i spetsen.

    Otänkbart vore att öppna upp särskilt barnskyddet för privata insatser, eftersom man här agerar under myndighetsansvar. I mellanterrängen finns sedan t.ex. rusvård av olika slag. Här har privata aktörer säkert en nisch, inte minst då det gäller att erbjuda vård på svenska.

    Specialistvårdsnivån är sedan en helt annan historia. Specialiseringarna är numera inte mindre än femtio till antalet, och här kommer skalfördelarna starkt in i bilden. Av landets fem universitetssjukhusområden är det bara HNS i Nyland som kan erbjuda alla specialiseringar, av vilka en del därför betjänar hela landet – börjande med organtransplantationer.

    Inga privata aktörer kommer i finländska förhållanden att kunna erbjuda specialistvård annat än på några områden och även då på mindre komplicerad nivå. Det finns, och kommer helt säkert att finnas, otaliga exempel på att mer komplicerade fall förr eller senare remitteras till den offentliga sektorn.

    Regeringen tog som känt sitt (oftast väl dolda) förnuft till fånga då den beslutade att undanta specialistvården från den totala valfriheten. Bara om vårdgarantin inte uppfylls i den offentliga vården, kan patienter sändas vidare till den privata sektorn. Förutsatt alltså att specialistvård finns att tillgå där, vilket sällan är fallet.

    Vilket är då receptet för den svenska vårdens del? På primärnivån är valfriheten välkommen – om också med en reservation. Om många svenska klienter/patienter väljer privata alternativ, reduceras behovet av svensk vård i den offentliga sektorn.

    Här är Helsingfors ett bra exempel. Vi har nu tre kommunala hälsocentraler som ska kunna garantera vård på svenska: Femkanten (i framtiden Kampen) i söder, Munksnäs i väster och Kvarnbäcken i öster. Vi arbetar för en fjärde, i samband med Malms hälsocentral och sjukhus, i norr. Hur ska vi i fortsättningen kunna motivera behovet av svensk vård i dessa enheter, om de svenska kunderna väljer privat vård?

    Nu undrar någon säkert vad det spelar för roll vem som erbjuder svensk vård, huvudsaken är att den finns till hands. Svaret är tudelat.

    För det första sprids effekterna säkert uppåt i vårdhierarkin, då landskapet ska upprätthålla både primär- och specialistvård. Och för det andra kommer det alltid att finnas patienter som saknar teknisk och social kompetens att, i praktiken på webben, välja någon annan vårdenhet än den invanda hälsocentralen.

    Det kunde säkert vara till fördel om utbudet av svensk primärhälsovård, med inslag av specialistvård på mindre avancerad nivå, konsolideras inom ramen för ett konsortium, såsom den privata läkarfirman Doctagon tänkt sig.

    Om Folkhälsan går med i konsortiet tar samfundet visserligen risken att förlora något av sin ”oskuld” som en tredjesektoraktör – låt vara att samfundet redan har bolagiserat delar av sin verksamhet. Men kanske det inte är så farligt om målet att erbjuda en garanterad svensk vård uppfylls.

    Bland oss som i egenskap av förtroendevalda kämpar för svensk vård på alla nivåer också i den offentliga sektorn klämtar nog ändå vissa varningsklockor.

    Därför var det lite överraskande att i HBL läsa om att inte bara SFP och folktinget utan också kommunförbundet, som företräder kommunerna och därmed den offentliga sektorn, var med i diskussionerna för några veckor sedan om grundandet av ett privat svenskt vårdkonsortium.

    (Först publicerad som kolumn på kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 21.2.2018)