Main menu:

Blogg

  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • september 2019
    M T O T F L S
    « aug    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Regeringen Rinne – en ”ny folkfront”

    Vår nya regering har redan av kritiker från högerhåll hunnit betecknas som en ”vänsterregering”. Själv talade statsminister Antti Rinne visst om en ”ny rödmylla”. Bägge termerna är inkorrekta, men på olika sätt.

    Om vi börjar med rödmyllan, har man med det avsett en regering bestående av ”rött” och ”mylla”, d.v.s. med socialdemokraterna och agrarförbundet/centerpartiet/centern som stomme. Ja, i själva verket bondeförbundet, eftersom termen först introducerades i Sverige.

    Men då också folkdemokraterna, numera Vänsterförbundet, varit med har den historiska termen varit ”folkfront”, även om andra borgerliga partier än centern, såsom SFP och det forna liberala folkpartiet, varit med. En ”ny folkfront” kunde därför vara en historiskt sett mer korrekt benämning, då också de gröna nu är med.

    Sedan har jag också hört beteckningen ”regeringen Rinne I”. Det är helt inkorrekt och dessutom pretentiöst, tills det eventuellt bildas en regering Rinne II. Inte kallades och kallas ju Gustav Vasa heller Gustav I, utan det var först Gustav II Adolf som numrerades.

    Namnet Regeringen Rinne når för sin del inte närmelsevis upp till rekordet i allitterationsgenren, Martti Miettunens MittenMinoritetsMinistär (1976–1977).

    Balanserad

    Och så detta med ”vänsterregering”. De traditionella vänsterpartierna SDP och VF har förvisso nio ministerposter, men alltså inte en majoritet av de sammanlagt 19. Övriga partier har 10, fördelade på 7 traditionellt borgerliga och 3 gröna, som alltså kunde utgöra tungan på vågen.

    I många länder, såsom Sverige och Tyskland, räknas gröna partier ganska klart till vänsterblocket, eller med Carl Bildts term och sydsvenskt grötiga uttal av r ”den rödgröna röran”, men hos oss är de gröna i själva verket i mångt och mycket rätt borgerligt sinnade.

    Vi har alltså en på den traditionella höger–vänster-skalan rätt balanserad regering, om nu den skalan alls har större relevans i dag. Betecknande för denna balans är att regeringens betryggande majoritet i riksdagen på 117 mandat inte är beroende av VF:s 16 mandat å ena sidan eller av SFP:s 10 å den andra. Men nog av någotdera partiets!

    Själv skulle jag förse regeringen Rinne med epitet som progressiv, liberal och socialt sinnad, ja också ekologiskt medveten, och med rättvisa, jämlikhet och jämställdhet som andra ledstjärnor. Det allra sistnämnda symboliseras ju också av den kvinnliga majoriteten bland ministrarna.

    Tre svenska ministrar

    Från svensk synpunkt sett var det förstås en stor framgång att SFP lyckades trygga två ministerposter. För en ensam minister är det hart när omöjligt att klara av en tillräckligt bred bevakning av allt som sker i regeringen, börjande med de ministerutskott som ska bemannas.

    Som justitieminister har Anna-Maja Henriksson en nyckelroll då det gäller att bevaka demokrati, rättsstatsprinciper och mänskliga och medborgerliga rättigheter, inklusive de språkliga. Och Thomas Blomqvist kan som Nordenminister förse de språkliga aspekterna med en tilläggsdimension.

    Men regeringen har ju inte bara två svenska ministrar, utan tre, med VF-ledaren Li Andersson som den tredje. Undervisningsministerposten har förblivit en våt dröm för SFP ända sedan Kristian Gestrin, Pär Stenbäck och Christoffer Taxell i tur och ordning innehade posten på 1970- och 1980-talen. Nu fick posten åter en svensk innehavare – som bl.a. ska försöka återintroducera den obligatoriska studentsvenskan.

    Men så är det förstås inte regeringens namn, olika epitet eller ministrarnas kön eller modersmål som avgör hur regeringen Rinne klarar sig i stort. Många varnar för att alla goda avsikter står och faller med de finansiella ramarna, som i sin tur vilar på sysselsättningsgraden.

     

    Landskap med tillägg

    Regeringsprogrammet vimlar av välkomna satsningar, på allt från vägar och järnvägar över höjda låga pensioner till ambitiösa klimatmål. För min lilla del väljer jag att kommentera det som i mina nuvarande uppdrag står mig närmast, nämligen vård- och landskapsreformen.

    Lite överraskande var väl nog att centerns baby landskapen återkommer, med bara två tillägg som i och för sig smakar bra: Vasa får sin fulljour, och Nyland och Helsingfors med sitt stora befolkningsunderlag kan få en särlösning.

    Vasa är att gratulera, men nu gäller det också att trygga verksamheten vid de mindre sjukhusen i Åbo och Nyland: Åbolands, Borgå och Raseborg. Och förlossningarna i Lojo, eftersom föderskor från Hangö och Raseborgs glesbygd annars vore hänvisade till Jorv i Esbo eller – Åbo…

    Vad särlösningen för Helsingfors och Nyland beträffar kommer två utgångspunkter förhoppningsvis att respekteras: Helsingfors med sina snart 650 000 invånare bör få förbli en egen enhet, och Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS/HUS bör orubbat förbli producenten av specialistsjukvård.

    I övrigt bör kommunerna själva få bestämma hur de vill gruppera sig i samkommuner som beställer specialistsjukvård, primärhälsovård och socialvård. En möjlighet är den modell som de nyländska stads- och kommundirektörerna enhälligt föreslagit: förutom Helsingfors ett område från Hangö till Esbo, ett från Sibbo till Lovisa, ett för norra Nyland och så Vanda plus Kervo.

    Vart och ett av de här områdena skulle i befolkningsmängd väl tävla med de 17 övriga landskapen runtom i Finland.

    Men det blir bråttom, för regeringen vill ha särmodellen klar i år. Efter sommarstiltjen återstår bara några månader till jul och nyår…

    (Först publicerad på kommunförbundets nyhetswebb kommuntorget.fi 12.6.2019)