Main menu:

Blogg

  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • december 2018
    M T O T F L S
    « Nov    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  

    Revolten mot reformen

    Som styrelsemedlem i Helsingfors och Nylands Sjukvårdsdistrikt, medlem i det nuvarande landskapsfullmäktige i Nyland och medlem av Helsingfors stadsfullmäktige följer jag från tre parkettplatser beredningen av vård- och landskapsreformen. Liksom de flesta andra gillar jag inte vad jag ser.

    Sedan min förra kolumn publicerades, i God Tids novembernummer, har regeringen visserligen på en punkt tagit sitt hittills bara alltför väl dolda förnuft till fånga. Den har medgett att valfriheten inte kan genomföras på samma sätt i specialistsjukvården som i social- och primärhälsovården. Varför så inte kan ske var just temat för min förra kolumn. (Inte för att jag inbillar mig att det skulle finnas något orsakssamband…)

    Privata vårdföretag kan inte erbjuda särskilt många av de 50 lagbaserade specialiteter vi numera har, och kan alltså inte på långt när konkurrera med den offentliga sektorn. Ett stort urval av specialiteter har bara de fem universitetssjukhusen och ett komplett urval bara ett av dem, HUCS inom HNS.

    Visst finns det något privat ”cancersjukhus” och ”hjärtsjukhus”, men de kan inte erbjuda all den avancerade vård många behöver, utan tvingas ofta sända patienter vidare till den offentliga vården – sedan de först kasserat in sin andel av pengarna.

    Nu har regeringen alltså reviderat sin syn, och begränsar valfriheten i specialistvården till fall då den offentliga vården inte lyckas leva upp till den s.k vårdgarantin om en maximal väntetid till vård, närmast operationer. Och då talar vi ju inte precis om transplantationer, och heller inte om annan akut vård för att rädda liv. Snarare handlar det om rutinoperationer, för vilkas del den offentliga vården redan nu tyr sig till köptjänster från privat håll – ett typexempel är starroperationer.

    Den stora frågan denna vår är om regeringen lyckas föra vård- och landskapsreformen i hamn. En rätt enig expertiskår varnar ju för konsekvenserna, inte minst de ekonomiska, och det har uppstått sprickor också i regeringsblocket.

    Själv har jag i alla de tre fora jag nämnde varit engagerad i vad man kunde kalla revolter mot regeringens planer. HNS har, liksom de övriga universitetssjukhusdistrikten, bland annat fäst kritisk uppmärksamhet vid hur det ska gå för den medicinska forskningen. Och överhuvudtaget undrat varför man ska reparera det som inte är sönder, alltså specialistsjukvården.

    I Nylands indirekt, av kommunerna valda landskapsfullmäktige gjorde vi nyligen något som kunde liknas vid en kupp, då fullmäktigegrupperna förbi landskapsförbundets styrelse beredde ett uttalande som förutsätter att Nyland som det överlägset största landskapet får en lösning som beaktar särförhållandena. Uttalandet godkändes med förkrossande majoritet. Också många samlingspartister deltog i den här revolten mot regeringens linje.

    Helsingfors aktiva borgmästare Jan Vapaavuori har som känt gått i spetsen för motståndet mot särskilt landskapsreformen, och han är starkt uppbackad av oss övriga förtroendevalda i staden, över partigränserna. Stadsfullmäktige har redan kallats till ett extra möte i början av april för att dryfta läget.

    Sista ordet är alltså ännu inte sagt, det sista kortet är ännu inte lagt, och frågan som återstår är om regeringen Sipilä har satt sin sista potatis.

    Men det är klart: Om det blir landskapsval i höst, gäller det att rösta! Intresset och därmed valdeltagandet väntas bli lågt, men vi äldre brukar ju rösta. Och vi som vill slå vakt om svenskan också i landskapen har ännu större anledning att göra det.

    Det gäller ju att göra det bästa möjliga av en svår sits.

    (Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 29.3.2018)