Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juli 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  

    Sex hotbilder – avfärdade

    Är svenskan i Finland mer hotad än på länge? Nej, men visst finns det hotbilder. Jag ska identifiera sex aktuella sådana – och försöka avfärda dem.

     

    1. Förvaltningsreformerna

    HBL uppmärksammade Svenska dagen med jätterubriken ”Svenskfinland fanns i hundra år”, och lät en forskare deklarera att ”det territoriella Svenskfinland är historia”. Artikeln byggde på en analys av olika regionala förvaltningsområden och hur de har förändrats genom årtiondena. Skribenten hade visserligen missat att det under åren efter självständigheten faktiskt planerades två svenska län, Korsholms och Raseborgs. Lyckligtvis blev de aldrig verklighet, eftersom många finlandssvenskar hade blivit utanför… I stället fick vi ett slags organisk autonomi, med Åbo Akademi, Borgå stift, senare svenska Yle och så förstås redan från tidigare våra svenska skolor med egen förvaltning, vår svenska press och vårt rika svenska organisationsliv.

    Men framför allt missade HBL att de tvåspråkiga kommunerna alltjämt bildar ett slags territoriellt Svenskfinland. De ska ju garantera svensk service på lika grunder. Bland dem befinner sig Helsingfors i en nyckelposition. Vår store finlandssvenske sociolog Erik Allardt har betonat att finlandssvenskarna är en så stark språkminoritet därför att vi inte finns bara i landets periferier, utan också i dess centrum, i huvudstaden där statsförvaltningen har sitt centrum. De flesta språkminoriteterna i Europa finns bara i respektive lands periferi, ofta i gränstrakterna nära sina ”moderländer”.

    För finlandssvenskarna har Sverige nog inte på minst 100 år varit ett sådant moderland. Vi klarar oss själva, men visst kan vi dra nytta av Sverige – såsom då det gäller att komplettera vårt eget tv-utbud och förse oss med veckotidningar.

    Förvaltningsreformerna är nog viktiga från språklig synpunkt, men livshotande för svenskan i Finland är de inte.

     

    2. Inre splittring

    Den farsartade dragkampen kring klasslärarutbildningen har än en gång aktualiserat den interna splittringen som en annan hotbild mot svenskan i vårt land. Varför kan vi inte samsas? Gräver vi med osämjan vår egen grav?

    Det är på sin plats att påminna om det ömsesidiga beroendet. Svenskbygderna i Österbotten, Åboland, västra och östra Nyland behöver – i enlighet med Allardts tes – den ”spjutspets” svenskarna i huvudstadsregionen, men också i de andra centralorterna Åbo och Vasa, utgör. Men minst lika väl behövs de enspråkigt svenska eller åtminstone starkt svenskdominerade trakterna utanför dessa centralorter, utan vilka vi inte uppnår den kritiska massa som behövs.

    Och då avses inte ”massa” i nedsättande mening, utan just i den betydelse begreppet ”kritisk massa” har i naturvetenskaperna. Vi borde samsas, inte strida.

     

    3. Invandringen

    Invandringen som en hotbild mot svenskans ställning har för många accentuerats av årets för våra förhållanden stora mängd asylsökande, som en del av den pågående folkvandringen till Europa. Kommer invandrarna – nyfinländarna – att ta över?

    Om hälften av de uppskattningsvis 30 000 asylsökande som kommer till Finland i år skulle få stanna och lyckas få sina familjemedlemmar hit, skulle antalet utlänningar md tredje språk börja närma sig antalet finlandssvenskar. Men de talar ju inte något gemensamt språk – det finns inget språk som heter ”utländska” – utan tiotals. Den största enskilda språkgruppen är de som talar ryska som modersmål, och de är cirka 60 000, alltså cirka 20 procent av antalet som talar svenska. På enskilda orter, till exempel i Vanda, finns det visserligen redan fler rysk- än svensktalande, men det rubbar ju inte dessa orters språkliga status.

    Invandringen erbjuder ju också en möjlighet för svenskan i Finland. I historien har vi exempel på att invandrare såsom judar och de ryssar som flydde hit efter revolutionen har anslutit sig till den svenska folkgruppen. I vår tid har flyktingar till exempel från Balkan som har slagit sig ner i svenska trakter – särskilt i Österbotten – gjort det samma. De som har ett indoeuropeiskt modersmål eller talar engelska har ju rimligen en lägre tröskel att lära sig svenska än finska. Låt oss alltså aktivt främja integration av invandrare också på svenska i vårt land!

    Ingen hotbild här heller, alltså – snarare än ”chansbild”. Och, för säkerhets skull: hänsyn till svenskans ställning skulle ju aldrig vara ett argument mot en human flyktingpolitik eller mot en framsynt invandringspolitik. Vi behöver ju fler händer och hjärnor i Finland!

     

    4. Tvåspråkiga skolor? Slopas svenskan i finska skolor?

    Men vad händer på skolfronten då? Ska tvåspråkiga skolor ta över de svenska skolornas roll och locka barnen från tvåspråkiga familjer?

    De svenska skolorna är och förblir regeln, och eventuella tvåspråkiga skolor undantag. SFP har i Helsingfors stadsfullmäktige lämnat in en redan godkänd motion om en sådan, i stil med de engelska, franska, ryska och tyska skolor som redan finns. Men eftersom vi redan har ett tjugotal svenska skolor i staden har vi för att undvika alla begreppsförvirringar föreslagit en Nordisk skola, med en bredare profil.  Den skulle sortera under det finska skolväsendet och knappast mer än marginellt konkurrera om elever med de svenska skolorna. Och eftersom antalet svenska elever nu expanderar starkt, har vi råd med ett sådant nytt alternativ.

    Men hur ska det då gå med den för alla gemensamma undervisningen i svenska i de finska skolorna? Den nuvarande regeringen planerar ju ett försök med att kunna ersätta svenskan med ryska i östra Finland.  Det är oklart hur omfattande försöket blir, men eftersom ryskan inte är något lätt språk att lära sig är det inte säkert att svenskan blir helt undanträngd.

    Det är alltså svårt att se försöket som någon dödsstöt för svenskans ställning i Finland.  Men visst kommer de som väljer ryska att få det svårt om de vill välja en yrkeskarriär som siktar på högre statliga tjänster eller om de inte hela livet vill vara bundna till sina hemknutar.

     

    5. De politiska konstellationerna

    Potentiellt är det förstås en hotbild mot svenskan att det svenskaste partiet inte sitter med i regeringen – för första gången sedan 1979. Och inte heller det traditionellt mest tvåspråkiga partiet, socialdemokraterna. I stället sitter det mest antisvenska partiet i regeringen, i sällskap med två partier som historiskt inte har hört till svenskans starkaste försvarare. De två senare partierna har ändå nu varsin minister med svenska som ett av sina modersmål, medan det antisvenska partiet inte har någon av sina mesta svenskätare bland sina ministrar, så man får väl ändå notera dessa ”förmildrande omständigheter”…

    Men det är klart: utan starka bevakare i regeringen av de svenska behoven och intressena kan en och annan skada nog ske, om regeringen sitter hela mandatperioden ut.

     

    6. Vi själva?!

    Den sjätte och sista hotbilden mot svenskan i Finland ser vi om vi ser oss själva i spegeln: vår egen lättja då det gäller att hålla fast vid vårt modersmål och kräva betjäning på svenska. Och det gäller både det offentliga, som enligt grund- och språklagen bör betjäna oss på vårt modersmål, och den privata sektorn som kan välja fritt men som bör bjuda till om vi ska känna oss välkomna som kunder.

    Det finns bara en effektiv motmedicin mot den här hotbilden: tala svenska!

     

    (Bloggen utgör en sammanfattning av mitt tal på Haga svenska förenings Svenska dagen-fest 6.11.2015)