Main menu:

Blogg

  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • februari 2018
    M T O T F L S
    « Jan    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728  

    SFP – det Sociala, Frisinnade Partiet

    Ledarskribenten Susanna Ginman var i måndagens Hbl (21.7) ute i ett verkligt angeläget ärende. ”Där SFP förr hade en mycket stark socialliberal fåra är det nuförtiden allt svårare att få syn på de elementen i partiets politik”, skrev hon. Det var kanske ingen slump att ledaren publicerades bara några dagar efter en av de genom tiderna verkligt stora socialliberala SFP-profilernas, Elly Sigfrids, bortgång.

    Ginmans iakttagelse byggde delvis på att det allmänna samhällsklimatet förskjutits högerut, men delvis också på den bild man lätt har fått av SFP:s profilering i den nuvarande, bredbenta regeringen. Partiledaren Carl Haglund har – liksom företrädaren Stefan Wallin – i det allmänna medvetandet lätt framstått som Samlingspartiet mycket närstående.

    Ginman nämner som färskt exempel Haglunds kritik av social- och hälsovårdsreformen för att den inte tillräckligt omfamnar privata vårdföretag. Själv anser Haglund att valfrihet inte är högerpolitik, utan liberalism. I det allmänna medvetandet spelar kanske Haglunds, och Wallins, flaggande för ett Natomedlemskap en ännu större roll – trots att den frågan logiskt sett numera inte har något med axeln höger–vänster att göra. Men gamla associationer tycks fungera än.

     

    För att lite nyansera bilden kunde man hänvisa till EU-valet nyligen, där SFP:s socialliberala profiler med återvalda Nils Torvalds i spetsen rönte stor framgång. I själva verket får man leta sig ned till sjunde plats i röstetal bland partiets kandidater innan man finner den första som profilerat sig som moderat höger.  Ännu längre ner finns ett par-tre till.

    Man kan också hävda att med Alexander Stubb som partiledare, statsminister och kandidat även i nästa riksdagsval löper SFP en större risk att tappa röster till Saml än till exempelvis SDP under Antti Rinnes ledning. Det kan alltså hända att SFP rent strategiskt-taktiskt gör klokt i att profilera sig snarare på högerkanten än i den politiska mitten.

     

    Det vore ändå ett alltför cyniskt resonemang. SFP:s styrka ligger ju i den ideologiska bredden och då måste partiet slå vakt också om sin socialliberala flygel. I riksdagsgruppen börjar det bli lite tunnsått med socialliberaler, sedan en av de mest utpräglade, Håkan Nordman, i det förra valet avstod från kandidatur.

    Susanna Ginman hänvisade också till Astrid Thors sorti, men ersättaren Jörn Donner bör väl – i den mån man alls kan ge honom någon ideologisk stämpel – kunna betraktas som en värdig efterträdare även ideologiskt. Såsom Ginman skrev, är Ulla-Maj Wideroos sorti i nästa val en annan faktor, liksom risken för att Christina Gestrin inte ställer upp – eller, i konkurrens med den andra Esbobon Haglund, inte blir återvald.

    Eftersom politisk profilering i hög grad handlar just om personligheter, skulle SFP för att kunna försvara positionen även som det Sociala, Frisinnade Partiet behöva en ny galjonsfigur på den socialliberala flanken.

    Eller en nygammal: Eva Biaudet!

    (Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 24.7.2014)