Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Stenkolsfritt – fint, men dyrt

    Många kommuner har redan ställt upp mål för sin ”kolneutralitet”. Bland dem de sex största städerna, vars ledande förtroendevalda var samlade i Åbo i början av april. Esbo, Tammerfors och Vanda har uppställt år 2030 som målsättning, Helsingfors 2035 och Uleåborg 2040. Åbo vill vara bäst i sextetten, med 2029 – vilket motiveras med att staden då fyller 800 år.

    År 2029 har nu också av regeringen definierats som året då hela Finland ska vara stenkolsfritt. Det låter bra, ja det ÄR förstås bra, som miljö- och klimatmål. Men det kan också bli dyrt, till och med mycket dyrt.

    De sex största städerna är redan föregångare. På mötet i Åbo framgick att de under åren 2010–2016 (alltså så långt pålitliga uppgifter finns att tillgå) minskade sina klimatfördärvande utsläpp med drygt en fjärdedel, mot drygt en femtedel för hela landets del.

    Det är ändå ingen slump att Helsingfors varit lite försiktigare än andra storstäder i sin målsättning. Stadens el- och fjärrvärme- och numera även fjärrkylningsproduktion hör till de mest stenkolsberoende i hela landet.

    Det är vi pinsamt medvetna om, och staden gör sitt bästa för att slippa denna ledande position. Vi har redan beslut om att stänga Hanaholmens kraftverk (det vid Sörnäs strandväg, inte att förväxla med kulturcentret på Esbosidan!) före 2025. Och vid stadens andra stora kraftverk, det på Sundholmen där mellan Gräsviken och Drumsö, har man just invigt en ny enhet för pellets, som ger mindre utsläpp än stenkol.

    Regeringens målsättning tog Helsingfors på säng. Vi stänger alltså den ena stora stenkolsenheten till utgången av 2024, och bara fem år senare borde vi ha gjort oss av med också den andra.

    Vårt av staden helägda energibolag Helen är fullt sysselsatt med att hitta ersättande kapacitet för Hanaholmens kraftverk. Till planerna hör bl.a. tre mindre – men inte små – värmekraftverk, av vilka det i Tattarmossen invid Malms flygplats redan har mött starkt lokalt motstånd.

    Det är inte så mycket utsläppen som bekymrar – de renas nog effektivt – utan särskilt långtradarrallyt: 40 långtradare fullastade med flis per dag, och lika många tomma men ändå farligt tunga åt andra hållet, längs gator som används av skolbarn. En NIMBY-reaktion, förvisso, men på goda grunder.

    Dessutom skulle den 50 meter höga byggnaden och 80 meter höga skorstenen totalt dominera landskapet, med villastaden Parkstad och låga höghus i Alpbyn som närmaste grannar. Och de här stadsdelarna skulle förlora sin närskog. Till saken hör ytterligare, som ett slags kuriositet, att skorstenen skulle omöjliggöra trafik på Malms flygplats, vilket snarare kan misstänkas vara ett motiv för de rödgröna kretsar som vill bygga just här…

    Om Helsingfors ytterligare måste ersätta Sundholmens kraftverk inom några år efter att Hanaholmens stängts, blir det aktuellt med många fler dylika medelstora värmekraftverk. I samma veva går Helen miste om sitt värdefullaste adelsmärke: den effektiva samproduktionen av el, fjärrvärme och fjärrkylning.

    Klimatmålen i all ära, men just den här, centerledda regeringen kan misstänkas ha också ett dolt motiv för den snabba tidtabellen: på kort sikt kan stenkol ersättas bara av trä och torv. De är inte nödvändigtvis så mycket miljövänligare, men värmer förutom stadsbebyggelse också skogs- och torvmarksägarnas hjärtan.

    Redan nu har Piratpartiets enda representant i Helsingfors stadsfullmäktige Petrus Pennanen (jag brukar, helt vänligt, kalla honom Petrus Piraten) lämnat in en motion om att Helen kunde satsa på minikärnkraftverk för fjärrvärmeproduktion, då sådana inom några år sägs börja kunna serieproduceras. Det är lätt att föreställa sig vilka NIMBY-reaktioner sådana minireaktorer skulle ge upphov till…

    I varje händelse skulle det tyvärr bli fruktansvärt dyrt för Helsingfors att snabbt och helt avstå från stenkol, som är en relativt billig energikälla. På sikt heter lösningarna förstås jordvärme, solkraft, vindkraft, vågkraft etc. Men nu talar vi alltså om de tio närmaste åren.

    (Först publicerad i kommunförbundets svenska tidning Kommuntorget 2/2018 och dess webbversion kommuntorget.fi)