Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Både centrum och periferi

    I Nya Östis den 20 oktober skrev både chefred. Kim Wahlroos i ledaren och prof.em. Bo Lönnqvist i sin kolumn om temat Centrum och periferi. Som sig bör i en tidning som utges i Lovisa försvarar bägge periferin.

    Utan att alls polemisera vill jag fortsätta lite på tråden. Själv har jag bott och verkat både i centrum och periferi: född i Helsingfors av helsingforsiska föräldrar med det första hemmet i Rödbergen, uppvuxen i Pernå, skolgången i Lovisa, och efter studentexamen sedan 45 år åter bosatt i Helsingfors – om också aldrig i stadskärnan, utan i stadens ”periferier”. Däremot har alla mina arbetsplatser legat i absoluta stadskärnan, såsom HBL:s redaktion och riksdagen. Och så har jag ju erfarenhet både av att sitta i Pernå kommunfullmäktige (under studietiden åren 1976-1981) och sedan 2013 i Helsingfors stadsfullmäktige.

    För mig är det därför naturligt att försvara både centrum och periferi. Jag är lycklig över privilegiet att ha fått växa upp på landet och gå i skola i en mindre stad, men trivs också utmärkt i storstaden – låt vara sedan 27 år i eget hus i trähusstadsdelen Mosabacka. I huvudstaden finns ju allt man kan tänkas behöva.

    Men det är inte bara på mina egna erfarenheter jag bygger mitt försvar av både centrum och periferi. Det finns förstås mer objektiva, ja självklara grunder. Utan periferier har vi ingen inhemsk livsmedelsproduktion, inga skogar att ha byggt upp vårt välstånd av, och ingen mer eller mindre orörd natur.

    Jag koncentrerar mig ändå på språkaspekten. Redan vår stora finlandssvenska sociolog Erik Allardt formulerade i tiden tesen om vad som skiljer finlandssvenskarna från de flesta språkminoriteter i Europa: vi finns inte bara i periferierna utan också i centrum.

    Vi finns också i huvudstaden, där president, riksdag och regering håller till, där landets ledande – och tvåspråkiga – universitet och många andra utbildningsinstitutioner ligger, där de ledande massmedierna finns, där kultur- och organisationslivet har sitt nav…

    I det övriga Europa lever språkminoriteterna mest bara i periferierna, av den enkla orsaken att de finns vid gränserna mot de länder som de kan räkna som sina moderländer. Utan ett starkt fotfäste i centrum, i huvudstaden, skulle vi lätt vara en lika marginell språkminoritet som många andra.

    Men detta betyder ingalunda att svenskan i Finland skulle kunna överleva utan att vara ett starkt och ofta dominerande språk i ”periferierna”: i östra och västra Nyland, i Åboland, på Åland och i Österbotten.

    I Helsingfors är vi trots allt bara sex procent av befolkningen som har svenska som modersmål, alltså en lika stor andel som i landet som helhet. Här försvinner vi lätt i mängden, även om vi är 37.000 – den största svenska befolkningen i någon kommun i Finland.

    Och som Kimmen Wahlroos helt riktigt påpekade: det är periferierna som ritar Svenskfinlands gränser. Och de mest kritiska gränserna ligger i periferiernas periferier: Lovisa/Pyttis/Kotka, men också Hangö och Karleby.

    (Först publicerad i Nya Östis 10.11.2016)