Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juni 2018
    M T O T F L S
    « Maj    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  

    Tar ”utländskan” över?

    I fjol bodde det cirka 127 000 människor med utländskt modersmål i Helsingforsregionen, av dem drygt 68 000 i Helsingfors, 26 000 i Esbo, 22 000 i Vanda och resten i regionens övriga kommuner.

    Samtidigt uppgick den svenska befolkningen i regionen till drygt 81 000, av vilka drygt 35 000 i Helsingfors, drygt 20 000 i Esbo och närmare 6 000 i Vanda. Håller gruppen ”övriga språk” alltså på att ta över svenskans position i regionen?

    Ja, om man föser ihop dem, förstås, till en enhetlig grupp. Men på vilka grunder skulle man göra det, då gruppen är långtifrån enhetlig? Den talar ju inte ”utländska”, utan tiotals olika språk, av vilka många inte ens avlägset besläktade med varandra: i nuvarande storleksordning ryska, estniska, somaliska, engelska, kinesiska, vietnamesiska, spanska, tyska, thai och franska – för att nu bara nämna tio i topp.

    Den största enskilda språkgruppen, den ryskspråkiga, uppgick i fjol till drygt 25 000 i hela regionen, i Helsingfors till 14 500. Alltså långt under de svenskspråkigas antal.

    Enligt en färsk prognos kommer antalet individer med utländska språk som modersmål att fram till 2030 mer än fördubblas i Helsingforsregionen, och uppgå till närmare 300 000. Den procentuella andelen skulle likaså fördubblas, till drygt 18. Hur påverkar det svenskans positioner i staden och regionen?

    Egentligen inte alls, utan precis samma resonemang gäller som i dag. Den ryskspråkiga befolkningen, som förväntas förbli den största enskilda språkgruppen bland dessa ”främmande”, utländska, förutspås år 2030 uppgå till cirka 55 000 i hela regionen, av vilka knappt 30 000 i Helsingfors. Den kommer alltså inte att överträffa den svenska befolkningens antal, som kan antas vara relativt stabilt. Och även om språkgrupperna i någon kommun skulle bli lika stora, saknar det juridisk relevans.

    Med detta resonemang vill jag naturligtvis inte på minsta sätt nedvärdera den växande utländska befolkningen eller dess behov av tillmötesgående då det gäller rättmätiga behov av service på sina modersmål. Huvudstadsregionen behöver invandrarna och måste behandla dem väl och värdigt.

    Deras barn bör ha rätt att bevara en egen kulturidentitet vid sidan av sin nya, finländska, och den kan stärkas i dagvården och med hjälp av hemspråksundervisning i skolan. Åtminstone tills de vuxna klarar sig på något av de inhemska språken behöver också de grundläggande samhällsservice på sina egna språk.

    Men detta är en helt annan sak än att, som den svenskspråkiga befolkningen, utgöra den ena av landets två nationella språkgrupper med grundlagsfäst rätt till all samhällsservice på sitt modersmål.

    I stället för att uppleva ”nyfinländarnas” växande antal som ett hot eller en belastning bör vi svenskspråkiga varmt välkomna nykomlingarna, som ytterligare berikar den mångfald i kultur- och samhällsliv som det ligger i vårt intresse att hävda. Och gärna försöka integrera dem i våra svenska nätverk av skolor, föreningar och kultursfärer.

    (Först publicerad i Hbl 16.2.2013)